SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1906  
DAGTINGARE da3g~tiŋ2are (da`gtingare Weste), m.; best. -en l. -n; pl. =.
Etymologi
[fsv. daghthingare; jfr mht. tage-, tegedinger, teidinger, ä. t. teidinger, teidiger]
(numera knappast br.) person som dagtingar; jfr FÖRDAGTINGARE. — särsk. (†) motsv. DAGTINGA, v. 4 slutet o. 5 b: person som underhandlar mellan två parter, medlare, mäklare, förespråkare. Lex. Linc. (1640; under interpres o. pactor). At sökia sin vpprättelse vthi Christo allena, uthsluter alla andra Dagtingare och Patroner. Dijkman Ant. eccl. 6 (1703). Lind (1749). Lindfors (1815).
Spoiler title
Spoiler content