SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1907  
DANNE l. DANDE l. (nästan bl. ss. enkelt ord) DANNES l. DANDES, adj. oböjl.
Ordformer
(dand(h)e Dipl. dal. 2: 59 (1525: dandhe suenner), Sal. ordspr. 11: 16 (1536), Syr. 9: 1 (1536). dandes Var. rer. 59 (1538), L. Petri Sir. 12: 4 (1561), Lex. Linc. (1640; under benignus). danne- RA 1: 4 (1522: dannesvena) osv.; dane- Visb. 2: 150 (c. 1600: dane Suen[e]r), Växiö domk. akt. 1697, nr 446 (: danefolck). dannes Brahe Oec. 93 (1585), Bureus Suml. 79 (c. 1600), Balck Esop. 217 (1603). Jfr för öfr. under DANNESHET samt DANNEKVINNA o. DANNEMAN)
Etymologi
[fsv. donde, dondes, dande, dandes, danne m. fl. former (se Söderwall), motsv. fd. dande, dandes, dondæ, fnor. o. isl. dándi; af mnt. donde, p. pr. till don, göra, motsv. t. tun osv. (jfr DANN); jfr mnl. doende, driftig, verksam, fht. tōenti, artig, höflig, angenäm. Se för öfr. A. Kock i Arkiv f. nord. filol. 20: 47 ff. (1903)]
(†, utom i ssgr)
1) [jfr motsv. anv. i fsv., fd., fnor. o. isl.] förträfflig, god; hederlig, ärbar; aktad, ärad, ansedd. Thet är een dande quinna som ärona bewarar. Sal. ordspr. 11: 16 (1536; möjligen ssg; Bib. 1541: Then quinna haffuer ynnest som ärona bewarar). Haff icke nijtt offuer (dvs. hys icke svartsjuka misstankar mot) tina dande hustru. Syr. 9: 1 (1536; möjligen ssg, jfr anm. nedan; Bib. 1541: Tina hustru then tigh kär är; Luther: dein fromes Weib; Vulg. mulierem sinus tui; gr. γυναῖκα τοῦ κόλπου σοῦ).
Anm. I det sist anförda ex. kunde äfv. bet. ”äkta (hustru)” tänkas föreligga [jfr fsv. dande husfru med denna bet. samt DANNEKVINNA 3].
2) [jfr fsv. tytus war swa mildir oc dondis at han gaff fatiko folke thz han hafdhe röfwat aff them armo iudhomen; specialiserad anv. af 1; jfr GOD, MILD] gifmild, frikostig. Var. rer. 59 (1538). War giffmild och dandes emoot then Gudhfruchtiga. L. Petri Sir. 12: 4 (1561). Skal ock .. een Adels-Person wara .. Dannes och Kost-frj (dvs. frikostig på undfägnad), uthan Slöserij. Brahe Oec. 93 (1585). Wachta tigh för then som är dannes vthaff ens annars pungh och kostfrij j ens annars Hws och kiöke. Balck Esop. 217 (1603). Lex. Linc. (1640; under benignus).
Ssgr (till 1): DANNE-dan3e~ -FOLK. [jfr fsv. dandesz folck (BtRK 151 (1449)), ä. d. dandefolk] (†) hederligt, ärligt, aktadt, ansedt folk; hederligt (osv.) äkta par. Betygandes, det be(mäl)te Sigred Nilzd(otte)r .. af ehrliga och gudfruchtiga danefolck och föräldrar är född. Växiö domk. akt. 1697, nr 446. Hans förällrar .. äro frome redelige och dygdige dannefolk. Därs. 1720, nr 160.
-HEM~2. [jfr DANNEMAN 2] (tillfällig ssg) allmogehem; jfr DANNEMANS-HEM. Sundblad G. seder 135 (1881, 1888).
-HUSTRU, jfr sista ex. o. anm. ofvan under 1.
-JUNGFRU. (†) hederlig, ärbar, dygdig jungfru, jungfru med godt rykte. Hwilken Broder någors amia (dvs. frilla) tager sigh till laghgifta hustru, tå sittie både hon och han wtaf Embettet, Ty att dannequinnor och danne jungfruer ähre nogh till, som heder och ähre wärde ähre. Skråordn. 265 (1589).
-KVINNA, -MAN, se d. o. —
-SLÄKT~2. [jfr DANNEMAN 2] (tillfällig ssg) (framstående, ansedd) allmogesläkt. Melker Brandholm .., hade tillhört en styf, storsvensk dannesläkt. Lindqvist Dagsl. 1: 223 (1898).
-SVEN. [jfr fsv. dande sven, ä. d. dandesven] (†) förträfflig, hederlig, rättrådig, aktad, ansedd (ung) (krigs)man. RA 1: 4 (1522). Alle the godemen och dandhe suenner szom troligha oc hulleliga haffua tienth sueriges herrer och suerigis riiche. Dipl. dal. 2: 59 (1525; möjl. att fatta ss. två ord). Visb. 2: 150 (c. 1600).
Spoiler title
Spoiler content