SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1907  
DANT, n.
Ordformer
(tant Svart Gensv. K 5 b (1558))
Etymologi
[fsv. tant, dant (i ssgn bakdant), sv. dial. dant, liksom d. tant, af mnt. tant (förmodl. äfv. dant; jfr den under DANTA anf. holl. formen), motsv. mht. tant, dant, nht. tand (ä. äfv. tant, dant), flärd, strunt, prat; af ovisst ursprung; jfr dock förklaringsförsök hos Tamm (under bakdanta) samt Falk o. Torp Etym. ordb. (under tant). Växlingen mellan d- och t- i sv. (jfr äfv. sydsv. dial. tantig, adj., småfånig m. m.) torde bero på dylik växling inom nt.]
(†) prat, osant prat, tadel, förtal; klander. Här med wil iagh haffue tigh förmant, / Tu wille affstå medh klander och tant, / Iagh menar tigh tu godhe Dane (dvs. dansk). Svart Gensv. K 5 b (1558). The måge .. / .. sanningen icke förhala, / Utan skrifwa thet icke är dant; / Historie-skrifware bör skrifwa sant. Carl IX Rimchr. 72 (c. 1600). Hvad dömer du (dvs. mons:r Thadler) der i, / Som sielfver seer det snedt, tu skulle rätt på sij? / Hvem kan då väija för ditt dant och dulle (dvs. galna) dommar? Wennæsius Vitt. 216 (c. 1680). Hör på! hvad dant och spe / Hvart afskum .. af onsko sammansmider. Brenner Pin. hist. 109 (1727). jfr: Dant, gyckel, skämt, dåraktigt prat. Sv. forns. 2: 468 (1837; bland ordförklaringar). — jfr BAK-, MÄNNISKO-DANT.
Spoiler title
Spoiler content