SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1907  
DARRA dar3a2 (da`rra Weste), v.1 -ade. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE (se DARRANDE, sbst.1), -ARE (se d. o.), -ING (se d. o.), -NING (se DARRNING, sbst.1).
Etymologi
[fsv. darra; jfr ä. d. darre, sv. o. nor. dial. darra; jfr äfv. (med annat afljud i rotstafvelsen) d. dirre, nor. dirra (se DIRRA); ytterst af en rot *dher-, *dhor-, växelform till den rot *dhel-, *dhol- som ingår i DALLA (o. DALLRA). Jfr E. Olson i Språk o. stil 1904, s. 193 ff., äfvensom (med afvikande uppfattning med afs. på utvecklingen) Tamm samt Falk o. Torp Etym. ordb.]
Anm. Jfr anm. 1:o o. 2:o vid DALLRA, sp. 207 f.
1) [jfr motsv. anv. af ä. d. darre, d. dirre, nor. darra, dirra] i allm.: befinna sig i (små o. hastiga) våg- l. svängningsrörelser; rista(s), skaka(s), skälfva, bäfva; jfr DALLRA 3. Jagh sågh vppå berghen, och sij, the bäffuadhe, och alla höghar darradhe. Jer. 4: 24 (Bib. 1541). Ett darrand' Asplöf, som aldrig stilla fins. Columbus Bibl. v. D 1 a (1674). Jorden bäfwade så at trän och hus darrade. Swedberg Sabb.-ro 83 (1705, 1710). Bärget darrade af hästarnas gallopp. Kolmodin Qv.-sp. 1: 396 (1732). Der förr hvar tilja darra / Vid stampning, larm och dån. Bellman 3: 41 (1790). Glasen darra mellan knogen. Därs. 70. Det blåste starkt och vinden låg på fönstren, som darrade och skallrade. Bremer Grann. 1: 147 (1837). Den rösten (dvs. J. O. Wallins), som vi alla känne — / hon kom med hot, hon kom med tröst, / och tempelhvalfven darrade vid henne. Tegnér 2: 523 (1839). Susen er grafsång, susen af sorg, I darrande aspar. B. E. Malmström 6: 7 (1840). Hennes hjerta klappade hårdt, och den lilla hvita kragen kring halsen darrade märkbart och liksom i takt med hjertats slag. Almkvist Turgenjef Nov. 9: 232 (1887). Jordbäfningen .. kommer själfva marken .. att darra och gå i vågor. Läseb. f. folksk. 762 (1892). — särsk.
a) (mindre br.) om en vätskeyta o. d.: krusa sig, dallra (se d. o. 1 b). Med sitt blod vid Hogland de färget den / Darrande böljan. Thorild 1: 88 (c. 1780). Sjöarna .. / .. stodo darrande i månskensfärg. Sätherberg 2: 70 (1840, 1863). Där, djupt under hennes fötter, låg vattnet, darrande i aftonsolens glöd. Edgren Ur lifvet 1: 261 (1881, 1883).
b) (numera mindre br.) om en daggdroppe, en tår o. d.: dallra (se d. o. 1 c). Darrande på blommans blad / En daggens droppa tindrar. Thorild 1: 106 (c. 1780). Heta tårar, framqvällda ur djupet af hennes själ, darra i hennes öga. Elgström Reglor f. omgäng. m. frunt. 25 (1809). En tår darrar i mitt öga. Knorring Ståndsp. 1: 8 (1838).
c) [jfr motsv. anv. af t. zittern, fr. trembler] (i sht i vitter stil) i fråga om ett sken, en reflex, en dager o. d.: i allm. göra ett intryck af ostadighet för ögat; hastigt röra sig af o. an med små rörelser, fladdra, gunga, hoppa; af- o. tilltaga i små växlingar, skimra, vara osäker; äfv. om de små o. hastiga vågrörelser i hvilka luften stundom synes befinna sig (särsk. då den är starkt uppvärmd) samt om därmed jämförliga företeelser; jfr DALLRA 1 d. Wj .. / see med Under the Stånd-faste Stiernor (dvs. fixstjärnorna) glittra / Och een rät darrande Eldzstrjma från sig splittra. Spegel Guds verk 165 (1685). Jag ser en spräcklig skugga darra (på marken i en lund). Cerutz 54 (1755). Fullmånen .. / Log bland silfrade moln och beglänste med darrande strålar / Theodosias stad. Stagnelius 1: 3 (1817). Det tvetydiga ljus, som darrade öfver nejden. Crusenstolpe Mor. 2: 95 (1840). Luften darrar, utaf solen / Genomglödgad — uff, så hett! Wennerberg 2: 93 (1848, 1882). Reflex af solljus darrar på stuguknut. Wirsén Under furor 51 (1896). Sakta domnar dyningens brus, / skären hägra i darrande ljus. Melin Dikt. 2: 9 (1904). jfr: Hennes (dvs. den åldriga sultaninnans) ansikte var gulaktigt och hvasst, men en oändlig ljufhet darrade öfver det sorgmodiga småleendet. Heidenstam Karol. 2: 51 (1898).
d) närmande sig bet.: vackla, svikta. jfr Serenius (1734; under totter). — särsk.
α) i bild. Rubbas desse inbördes ömma skyldigheter (mellan en furste o. hans undersåtar o. mellan dessa inbördes), så visa oss alla tiders Minnesmärken, at grundvalarna darra, och at hela byggnaden hotas med hart nära undergång. Tessin Bref 1: 225 (1753). Lehnberg i 1 SAH 2: 253 (1788). Hon (dvs. den svenska kyrkan) darrar ej vid dagens ilar, / ty hon står fast som jordens grund. Tegnér 2: 521 (1839). — opers. När det darrar under fotfästet, stiger blicken mot höjden. Genberg 1: 99 (1872).
β) (†) bildl.: vara på obestånd, vara på upphällningen. När skadlig handel på så svaga styltor darrar. J. G. Hallman Vitt. 168 (1734). Sådane darrande slögder arbeta under obestånd, som den sjuke på Sotesängen. Salander Præs. i VetA 1754, s. 7.
2) [jfr motsv. anv. af d. dirre, t. zittern, fr. trembler] (numera nästan bl. i vitter stil) om mera regelbundna (o. spänstiga) rörelser; jfr DALLRA 2.
a) i fråga om rörelsen hos (smådelarna af) en kropp vid alstringen af ljud, särsk. en sträng o. d.: dallra, vibrera, svänga, oscillera; jfr DALLRA 2 a. Klingenstierna Musschenbroek 460 (1747). Genom uträkning kan man finna huru många gånger en sträng darrar i secunden. De Rogier Euler Bref 2: 266 (1787). Ljudet (består) uti en darrande rörelse, frambragt i alla minsta delar af den ljudande kroppen. Sjöstén Hauch 357 (1807). Men hastigt grep hans hand i harpans strängar — / De darrade med gäll och ljuflig klang. Geijer I. 3: 204 (1811). jfr: Lutan, vårdslöst rörd i mörkrets famn, / suckar, darrande, min broders namn. Tegnér 1: 393 (1802). — bildl.; jfr DALLRA 2 a slutet. Då darra hjertats alla gömda strängar. Wirsén Sång. o. bild. 19 (1884).
b) i fråga om de för ögat osynliga vågrörelser i luften gm hvilka ljudet fortplantas: vibrera, undulera; äfv. om liknande vågrörelser som antagas äga rum i etern vid ljusets fortplantning; jfr DALLRA 2 b. Berzelius Kemi 1: 24 (1817). — utan tanke på den fysikaliska företeelsen ss. sådan, bl. för att framhålla styrkan af ett ljud o. d. (jfr 1); jfr DALLRA 2 b slutet. Luften darrar för trumpetens kopparröst. Runeberg 5: 267 (1863). Rymden darrar än af toner. Wirsén Sång. o. bild. 25 (1884). De ofantliga folkmassorna .. uppgifva hurrarop, hvilka få luften att darra. GHT 1896, nr 120 B, s. 1.
Anm. I rent fackmässigt språk är darra numera i de under a o. b nämnda bet. alldeles föråldradt.
c) (†) om nerv; jfr DALLRA 2 c. Emedan ändarne af (syn-)nerverna sitta ut såsom hår, när de af liusstrålarne blifva stötte, börja de at darra; förmedelst hvilka darrningar siälen ser objectet. Klingenstierna Musschenbroek 396 (1747). Martin Præs. i VetA 1763, s. 29.
3) [jfr motsv. anv. i fsv. samt af d. dirre] om en människa (l. ett djur) l. om en enskild lem l. kroppsdel: genomfaras af ofrivilliga (små o. hastiga) muskelrörelser, skaka(s), skälfva (på grund af köld, trötthet, ålder osv. l. ngn sinnesrörelse, ss. fruktan, vrede, längtan, glädje osv.). Hedhninganar moste darra för tigh. Jes. 64: 2 (Bib. 1541); jfr 5. Hans tanckar förskreckte honom, så at hans lender bäffuadhe, och hans been darradhe. Dan. 5: 6 (Därs.). Lemmarna darra. Schroderus Hoflefv. 282 (1629). När åldren kommer, och åhren / Krökia din hals och rygg; både händer, och hufwudet darra. Stiernhielm Herc. 518 (”508”) (1668). Han Darrar som Aspelöf. Rudbeck Atl. 3: 221 (1698); jfr 1. När som tå Lucifer .. / .. darrandes af harm besåg alt om och om. Spegel Tilsl. par. 89 (1705). När (Hilmer) .. språkade med (Theodorus) .. stod han darrandes och nickade i hasarne. Dalin Arg. 2: 208 (1734, 1754). Ach! huru pussig i syn (är icke drinkaren); huru darra hans fötter och händer. Nicander G. sann. 142 (1767). Hvad! jag tror, at du är rädd ännu ..? Du darrar! Stenborg De två jäg. 12 (1780). Vid min sida en dag guldrosor på koiska tyget / Stack (dvs. stickade) hon med darrande hand. Stagnelius 1: 26 (1817). Frithiof blygs, att han darrar. Tegnér 1: 89 (1825). Hvart han vände sig (i kyrkan), skramlade litet smått i bänkarne, .. af något knotigt knä, som darrade emot en bänkdörr. Almqvist Kap. 18 (1838). Med darrande fingrar bröt hon Almas bref. Benedictsson o. Lundegård Modern 252 (1888). Tårar strömma, kinder blekna, / läppar darra, senor vekna. / Kvid, du trälabarn, och gråt, / Om det lindrar, men framåt! Rydberg Dikt. 2: 81 (1891). Kirurgen bör .. äga en rask och stadig, aldrig darrande hand. Odenius Celsus 28 (1906). jfr: På then tijdh tå wachtarenar j hwset (dvs. händerna) darra, och the starke (dvs. benen) krökia sigh. Pred. 12: 3 (Bib. 1541). jfr äfv.: Alla Kött-spiror (dvs. muskelfibrer) äro retelige .., skälfva efter döden, darra, draga sig ymsom tilsamman och blifva åter slaka. VetAH 14: 105 (1753). — särsk.
a) med personsubj. o. med en prepositionsbestämning, betecknande den lem l. kroppsdel som darrar (jfr 6 a α). Han darrade i hela kroppen, i alla lemmar, i hvarenda lem. Darra ej på handen! / Den, som darrar, hör ej till vårt lag. Tegnér 2: 175 (1833: till skyttarna i ett skytteförbund); jfr 5. Han darrade sällan på ögonbrynen. Strandberg 3: 224 (1854). Bägarns täflingsstrid och farans / Ej dem darra sett på hand. Snoilsky 2: 33 (1881). — särsk. (hvard., vanl. skämts.) i uttr. darra på manschetten (l. på manschetterna), darra på handen (l. på händerna); äfv. bildl.: vara orolig l. rädd (jfr 5). Darra nu bara icke på manchetten! Crusenstolpe Mor. 4: 154 (1841; uppmaning till Anckarström vid maskeraden d. 16 mars 1792 af en bland de sammansvurna). För explosioner var han (dvs. professorn i kemi) mycket rädd och när han således darrade på manchetten, slog det gemenligen illa ut både med hans analyser och compositioner. Ahnfelt Stud.-m. 1: 145 (1857). Levertin Sista nov. 72 (1899, 1906).
b) i p. pr. ss. beteckning för en mer l. mindre konstant egenskap hos en person l. en kroppsdel; jfr DARRIG samt DARR-BENT o. -HÄNDT. Harens Hiärna är godh för darrande och skälfwande Lemmar. I. Erici Colerus 1: 72 (1642). Caffe dagliga brukt gör darrande hufvud och händer. Nicander G. sann. 134 (1767). (Jag) är så darrande blefven, at jag ej förmår hålla pennan i handen. DA 1769, nr 62, s. 2. Thomander 3: 50 (1859). Då märkte konungen, att spejaren var darrande och alldeles blind. Topelius Läsn. f. barn 3: 88 (1867, 1883). — särsk.
α) (†) om puls: oregelbunden. Hustrun .. var ganska svag med smal och darrande puls. E. Arvidson i VetANH 25: 202 (1804); jfr FLADDRA i samma anv.
β) i öfverförd anv. om ngt som gm sitt karakteristiska utseende (osv.) visar sig vara utfördt af en darrande (darrhändt osv.) person. För mycken långsamhet (vid skrifning) missleder til en tvungen, trög och slutligen darrande Styl. Beckman Skrifk. 7 (1794). Ålderdomens darrande steg. Lehnberg Pred. 1: 118 (c. 1800). Weste (1807). Dalin (1850).
c) [jfr DARR-MAL, -ROCKA, -VÄLS, -ÅL] (†) i specialiserad anv., i fråga om den krampaktiga rörelsen hos de s. k. elektriska fiskarna vid utdelandet af elektriska slag. Kram(p)fisken (dvs. darrockan) .. har des Skapare förlänt en egenskap, som han icke gifvit något annat djur til värn, at kunna darra, så at ingen fiende det uthärda kan. Linné Mus. reg. XIX (1754).
d) mer l. mindre oeg. o. bildl. Inwertes darrade theres hierta och hade ingen fredh. O. Petri 1 Post. 31 a (1528); jfr 5. Then tiente (dvs. dugde) icke til at föra Regemente och Spijran som darrande Händer hade, och förmåtte icke vthstå een Lyckones Anstööt. Widekindi Krigsh. 214 (1671); jfr b. Hjertat börjar darra och brinna. Bellman 4: 39 (1791). Mitt hjertas innersta fibrer darrade af deltagande. Hwasser V. skr. 1: 80 (1852). Jag hör det och darrar i mitt innersta. Hab. 3: 16 (öfv. 1904); jfr 5. — särsk. om ngt åt hvilket gm personifikation tilläggas mänskliga egenskaper, känslor osv. Kring henne (dvs. rosen) vestan, varm af älskog, kryssar: / Glad som en brud hon darrar för hans kyssar. Stagnelius 2: 167 (1821). Fromheten darrade af fruktan för sina ädlaste skatter. Agardh Theol. skr. 2: 17 (1842, 1856); jfr 5. Tyst! det susar i skog, de lyssnande vågorna darra: / Rymderna bäfva af fröjd: stjernorna börja sin dans. B. E. Malmström 6: 27 (1845); jfr 1 a. ”Marmorköttet .. darrade af lifsvärme”. Estlander Konsth. 8 (1867).
4) i fråga om frivilliga rörelser: hastigt röra (ngt, särsk. en lem o. d.) fram o. tillbaka, fladdra, vippa m. m. Låther och så see en skön Corant, / Sincadus och Röös (två gamla dansar) med darrande foot. Visb. 1: 326 (c. 1620). (Rödstjärt-)Hanen hade så mycket kvar af stjärten, att han kunde darra med den, såsom dessa fåglar bruka. Kolthoff Djur. lif 301 (1899). — särsk.
a) i fråga om (mycket) hastiga vingrörelser hos vissa fåglar o. insekter: fladdra. Så länge de (dvs. kolibrierna) sittia på blommorne, flächta och darra de med sine wingar. Holm N. Sv. 186 (1702). Lärkan sjöng hela vägen för oss, darrande i luften. Linné Ungd. 2: 5 (1732). Liksom svärmarena bland fjärilarne sväfva de (dvs. sväfflugorna) med darrande vingslag öfver blommorna. 1 Brehm III. 2: 118 (1876).
b) i p. pr., närmande sig bet.: spasmodisk, ryckvis skeende. En drillsnäppa .. ger sig med bågböjda vingar under darrande flykt .. bort till sjöns bortre del. Y. Sjöstedt i SvD(L) 1905, nr 28, s. 4.
5) [eg. öfverförd o. symbolisk anv. af 3; jfr motsv. anv. af t. zittern, eng. tremble, fr. trembler; jfr motsv. bet.-utveckling hos BÄFVA, äfvensom af fr. craindre] (numera bl. i vitter stil) öfvergående i bet.: vara intagen af (stor) fruktan l. förskräckelse l. oro, frukta, bäfva, vara (mycket) orolig (för ngt). Konung Carl han skiner med glimmande glaff / hans Kiempare äro så boldhe / det darrar Selandh och Kiöpenhambns Stadh / dhe äro nu i Swenskas wålde. Visb. 1: 353 (1658). De (dvs. världs-trälarna) darra för döden, och stupa på slutet liksom fä. Dalin Vitt. I. 1: 27 (1744). Rantzow låg vid Skeninge .. så insperrad, at han darrade vid tidningen om Konungens annalkande. Celsius E. XIV 264 (1774, 1795). Flyg, kungliga örn, som du fordom var van, / din segerflygt, flyg ännu den, / att småkräken darra på tronen igen. Tegnér 2: 134 (1815; till Napoleon). Millioner darra för en endas vink. Wallin 1 Pred. 1: 61 (c. 1830). Darra för framtiden. Dalin (1850); jfr a. Attila, för hvars svärd alla germanska folk darrat. Schück (o. Warburg) Litt.-hist. 1: 39 (1896). — särsk.
a) [jfr t. ich zittre für dein leben, fr. on tremblait pour Paris] med af prep. för inledt adverbial, betecknande den l. det för hvars skull (för hvars säkerhet l. öde osv.) ngn fruktar l. är orolig. I dessa oroliga tider, då hvar medborgare ständigt darrat för sig sjelf. Gustaf III 2: 183 (1788). Du dolda tanke, dotter af min själ, / .. Månn' du ej darrat för ditt herravälde? Oscar II 2: 197 (1855, 1887). Tror ni jag darrar för mitt lif(?) Strandberg 2: 57 (c. 1860).
b) [jfr motsv. konstruktioner vid FRUKTA, RÄDAS, äfvensom hos t. zittern, eng. tremble o. fr. trembler] (numera knappast br.) med efterföljande infinitiv l. att-sats. Darrande att förlora det mig kärast är, blef jag dock qvar i mitt läger. Gustaf III 2: 103 (1783). Förställ ert sinnestillstånd. Darra att gifva Bjelken misstankar. Därs. 196 (1788). Han ser oss an bestört, och darrar att bli hörd! Leopold 1: 40 (1790, 1814). O Emma, darra att tala så! Stagnelius 2: 327 (c. 1815). Jag darrar, / Att kärleken, som jag Er visar, / Blott häftigare eldar Edert hat. Fahlcrantz 3: 191 (1864). Jag darrar att höra hur det gick. Topelius Vint. III. 2: 17 (1897).
6) [jfr motsv. anv. af d. dirre, bævre, t. zittern, eng. tremble, falter, fr. trembler] om ljud, ton o. d.: hastigt af- o. tilltaga i styrka l. höjd, vibrera; jfr TREMULERA samt DALLRA 4. (Spofvarnas) grofva uthålliga och darrande hvisslingar. Swederus Jagt 235 (1832). (Klippdassarnas) gälla, darrande läte. 1 Brehm 1: 553 (1874). — särsk.
a) i fråga om vibrationer i den mänskliga rösten (vanl. på grund af ålder l. trötthet l. sinnesrörelse osv.). The lethe ynkeligen och swarade mäd darrande röst. Reenhielm Thorst. Vik. 107 (1680). Stenhammar 179 (c. 1798). Främlingen qväder / afskedets qväde med darrande röst. Tegnér 1: 121 (1822). (Klockaren) tog upp (psalmen). .. Rösten var sträf och stundom gäll, men han darrade icke. Almqvist Kap. 23 (1838). O, min Angelika, hör du ännu den jordiska sångens / Sväfvande, darrande ljud fjerran ur mödornas däld? B. E. Malmström 6: 5 (1840). En stämma, som darrade af inre rörelse. Kullberg Portf. 77 (1842). Hur stämman darrade, af tårar bruten! Östergren Dikt. 89 (1865, 1871). Almkvist Turgenjef Nov. 9: 244 (1887). jfr: En på besynnerligit sätt darrande gråt. H. D. Spöring i VetAH 4: 27 (1743). — särsk.
α) med personsubj. o. af prep. inledt adverbial: på rösten, på målet (jfr 3 a). Han darrade på målet och pratade osammanhängande. J. K. Askelöf (1810) i Bref rör. N. Skol. hist. 95. Det är eget att iakttaga hvilken besynnerlig smak fransmän i allmänhet ha att i sin sång darra på rösten. Ödman Ungd.-m. 1: 62 (1873, 1881); jfr CHEVROTTERA. Rörd man darra skall på målet / Stundom när man sjunger den (dvs. ngn af Geijers sånger)! Wirsén Dikt. 68 (1876). De Geer Minnen 2: 62 (1892).
β) oeg. o. bildl. Desto djupare, innerligare darrade denna saknadens stämma i Franzéns inträdestal. Cygnæus 4: 384 (1872). Den kära rösten, jag hörde ej den / i lifvet mer, men i hjertat än .. / den darrar som ett eko ur dess innersta gömma. Melin Huml. 46 (1882).
b) (föga br.) i p. pr. om en viss grupp af språkljud (tremulanterna) med afs. på det sätt hvarpå de bildas; jfr DARR-LJUD samt DALLRA 4 b o. DALLER-LJUD 2. R är en darrande och länge liudandes Bookstaf. Rudbeck Atl. 4: 95 (1702).
7) [jfr t. es zitterte keine erregtheit in seiner stimme, die angst zitterte in unserm busen] (i vitter stil) bildl. om ngt osinnligt (en känsla o. d.): dallra, skälfva, bäfva (gm ngn osv.); i allm. med mer l. mindre utpräglad anslutning till 3. Stiernors glimmande Häär af darrande Rädhoga ryser. Spegel Guds verk Föret. 19 (1685). Dig ur skyarnes famn betrakta med darrande längtan / Fädernas andar. Stagnelius 1: 14 (1817). Dold lidelse darrar under hvarje ord. Lagerlöf Berl. 1: 253 (1891). Igenom tusen, tusen hjärtan / Ännu darrar detta dödens bud (om V. Rydbergs bortgång). Snoilsky 5: 170 (1897).
Särskilda förbindelser:
DARRA FRAM10 4. (i tillfälliga anv., poet.)
1) [jfr t. sie zitterte um einen halben schritt näher o. d.] intr.: darrande komma l. träda l. stiga fram; jfr DARRA, v.1 1 o. 3. Främst i ett blodigt moln, ack! Morgonrodnan går, / Och Solen darrar fram i hennes bleka spår. Lidner 1: 181 (c. 1786). När violernas doft ur ängarne stiga, och Luna / Darrar med rodnande hy sakta ur vågorna fram. Stagnelius 2: 345 (c. 1815).
2) tr.: med darrande röst frambringa l. framföra (ett ord o. d.), framstamma; jfr DARRA, v.1 6. Väl tör min syn bli skum, min kind ej hålla färgen, / min munn knapt öpna sig att darra fram ett ord. Franzén Skald. 4: 73 (1802, 1832).
DARRA TILL10 4. [jfr SPRITTA TILL, RYCKA TILL] råka i (plötslig o. snart öfvergående) darrning.
a) till DARRA, v.1 3. Anne-Marie darrade till. Hallström En g. hist. 55 (1895). När han kom hem om kvällen, darrade handen till på låset. Dens. Thanatos 180 (1900). Hon darrade till af glädje. Roos Hennes son 138 (1904).
b) till DARRA, v.1 6. Stämman från moskén darrade till en smula, men den fortsatte oförtöfvadt. Lagerlöf Jerus. 2: 21 (1902).
Ssgr: A: (1) DARR-ASP3~2. [jfr d. o. d.-nor. bævreasp, t. zitterespe; se för öfr. -POPPEL] (föga br.) asp; jfr -POPPEL. Dybeck Runa 1845, s. 80.
(3) -BENT~2. hvars ben darra, som har darrande ben; jfr -HÄNDT. Ett land, der brödkakorna hänga så långt borta för de unga männen, .. och der de få löpa, så de bli både darrbenta och flintskalliga innan de få fatt i dem. Hedenstierna Vett o. ovett 145 (1887).
(4 a) -FLUGA~20. [jfr t. zitterfliege, Musca vibrans Lin. (Ortalis vibrans Fallén)] (knappast br.) namn på vissa flugarter som utmärka sig därigenom, att deras vingar ständigt befinna sig i en dallrande rörelse. Dalin (1850). Kindblad (1868).
(1) -GRÄS~2. (darre- Franckenius, Rudbeck, Tillandz C 1 b (1683), Bromelius 44 (1694)) [jfr sv. dial. darr(e)gräs (Uppland, Blekinge; se Jenssen-Tusch 41 (1867)); jfr äfv. BÄFVE-, SKÄLF(VE)-GRÄS samt d. bævregræs, rystegræs, d.-nor. bævregræs (se Jenssen-Tusch 41 (1867)), t. zittergras, holl. siddergras, eng. quaking-grass, äfvensom det af äldre botaniska förf. använda nylat. Gramen tremulum ss. benämningar på samma växt; anledningen till namnet är den, att småaxen på grund af vippgrenarnas finhet af minsta vindfläkt sättas i dallrande rörelser] gräset Briza media Lin.; jfr DARR samt BÄFVE-, FEBER-, HAR(E)-, SKÄLF(VE)-GRÄS. Gramen leporinum, tremulum. Darregräs, Skälfwegräs. Franckenius Spec. (1638, 1659). Rudbeck Hort. bot. 48 (1685). Kalm Resa 1: 305 (1753). Retzius Flora oec. 127 (1806). Darrgräset är .. ett godt gräs, som gerna ätes af både hästar, hornboskap och får. Arrhenius Jordbr. 3: 63 (1862). A. G. Nathorst i Arkiv f. bot. II. 1: 82 (1904).
-GRÄS-FRÖ—0~2. Almström Handelsvar. 567 (1845).
(1) -HÅR~2. (föga br.) zool. cilie (se d. o. 3), flimmerhår. NF 1: 385 (1875).
(3) -HÄNDT, äfv. -HÄND~2. hvars händer darra, som har darrande händer; jfr -BENT. Spegel Gl. 612 (1712). Thée länge och mycket brukadt, giör en darr händt. Linné hos Hiorter Alm. (Sthm) 1746, s. A 15 a. Jag har så svårt om mornarne, ty då är jag så stel i fingrarne och är altid darrhändt. Stenborg De två jäg. 13 (1780). Gubben darrhändt var och svag. Arnell Scott Sjöfr. 189 (1829). Arbetet med .. kvicksilfver verkar .. i längden skadligt på dem, som äro sysselsatta därmed, i det de blifva darrhändta eller till och med få skälfva i hela kroppen. Lidforss DQ 1: 192 (1888). Anna .. var så darrhändt, att hon måste sätta glaset ifrån sig på bordet. Lundquist Vid aftonl. 176 (1891). bildl. Then som Spijra föra wil, måste intet wara darrhänter. Widekindi Krigsh. 154 (1671).
(3) -HÄNDTHET, äfv. -HÄNDHET—0~2 l. ~20. Weste (1807). Dalin (1850). i bild. Antingen de (dvs. de äldre barbariska århundradenaskonstverk) bära prägeln af en bortdöende ålders darrhändthet och svaga syn eller den af oskolade pojkars rön. Rydberg (1890) hos Warburg Rydberg 2: 604.
(jfr 3 c) -KNÖS. (†) = -ROCKA. Raja, Krampfisk eller Darrknös, Pilstjert, Råcka. Brander Naturalh. 30 (1785).
(jfr 6 b) -LJUD~2. (föga br.) = DALLER-LJUD. C. Sundevall i VetAH 1855—56, s. 56.
(jfr 3 c) -MAL~2. [efter t. zitterwels; ytterst efter arab. ra‛‛āʃ, eg. ”darrare”; jfr ett annat arab. namn på samma fisk, ra‛‛ād, eg. ”åskslags-fisken”, äfv. användt ss. benämning på darrockan (se nedan under -ROCKA); jfr Bilharz Das electr. organ d. zitterwelses 1 (1857) o. Fritsch Die elektr. fische 1: 3 (1887). Om anledningen till namnet jfr under -ROCKA] zool. (individ l. art af) det till malfiskarnas familj af blåsmunnarnas ordning hörande fisksläktet Malapterurus Lacep., särsk. arten M. electricus (Silurus electricus Lin.); jfr -VÄLS. Hartman Naturk. 225 (1836). Stuxberg Fisk. 17 (1895). (Man) kunde .. (vid marknaden i Omdurman) få köpa de vackert svartfläckade darrmalarna. SD(L) 1902. nr 527, s. 2.
(1) -NÅL~2. [jfr d. bævrenaal] Darrnål .. Nål, som på en spiralformigt vriden tråd bär något smycke, hvilket sålunda darrar vid minsta rörelse af den person, som dermed är prydd. Dalin (1850). Larsen (1884).
(1) -POPPEL~20. [jfr t. zitterpappel; jfr äfv. ifrågavarande träds nylat. (vetenskapliga) namn (se nedan). Namnen syfta därpå, att detta träds blad på grund af bladskaftens kantställning sättas i dallrande rörelser af minsta vindfläkt] (föga br.) trädet Populus tremula Lin., asp; jfr -ASP. Liljeblad Flora 307 (1798). C. Quensel i Sv. bot. 103 (1803). Dalin (1850; betecknadt ss. mindre brukligt). Eneberg Karmarsch 1: 39 (1858).
(jfr 3 c) -ROCKA~20. [jfr t. zitterroche, holl. sidderrog, fr. tremble, tremblante, it. tremola, span. tremielga, tembladera, port. tremelga, hvilka benämningar, liksom det arab. ra‛‛ād (jfr ofvan under -MAL), gifvits åt ifrågavarande djur med syftning på dess förmåga att medelst utdelande af elektriska stötar försätta andra lefvande varelser, som beröra det, i krampaktiga skakningar l. darrningar, åtföljda af mer l. mindre långvarig förlamning l. bedöfning; jfr -VÄLS o. -ÅL] zool. (individ l. art af) det till rockornas familj o. tvärmunnarnas ordning hörande fisksläktet Torpedo Dum. (af Linné sammanfattadt under artnamnet Raja torpedo), elektrisk rocka; jfr -KNÖS samt KRAMP-FISK. Hartman Naturk. 229 (1836). Thorell Zool. 2: 261 (1861). Darr-rockornas slag äro betydligt svagare än darrålens. 1 Brehm III. 1: 343 (1876). Den ögonfläckiga darr-rockan, T(orpedo) narce. NF 3: 929 (1879). Den marmorerade darr-rockan, T(orpedo) marmorata. Därs. Hagman Fys. geogr. 209 (1903).
(3) -SJUK~2. (enst.) darrande; jfr -SJUKA samt DARRIG a. Wecksell D. Hjort 93 (1862).
(3) -SJUKA~20. jfr -SJUK.
1) (†) om darrhändthet. P. Kalm i VetAH 14: 187 (1753). jfr: Darrsjuka .. la goutte aux mains. Möller (1745, 1755). jfr äfv.: Darr-sjuka .. i händren. das Zipperlein in den Händen. Lind (1749).
2) (föga br.) sjukdom som yttrar sig i (mer l. mindre häftig) darrning l. skakning i (hela) kroppen l. ngn viss kroppsdel; jfr DARRNING, sbst.1 3 slutet; särsk. om ett slags fallandesot. Pigan Lisa Michels dotter .. var .. besvärad af en sort Fallande-sot, eller rättare en Darrsjuka (Hieranosos). J. J. Haartman i VetAH 23: 278 (1762). Weste (1807). Dalin (1850).
-SKAKNING~20.
1) med. krampaktig darrning l. skakning (i en viss kroppsdel); jfr -SJUKA 2 samt DARRNING, sbst.1 3 slutet. Sjukdomen (dvs. skakande förlamning) kännetecknas af två slags symptomer: darrskakning af vissa lemmar och stelhet med förkortning af vissa muskler. Wretlind Läkareb. 9—10: 90 (1901).
2) sjukgymn. om viss massageform; jfr -TRYCKNING. Vid .. (vissa) svalgåkommor kan man gifva sig själf en nyttig darrskakning för svalget genom att sätta bägge händernas två långfingrar bakom underkäken strax nedom öronen samt därefter under en darrande och skakande rörelse långsamt förskjuta dem nedåt och framåt. Wretlind Läkareb. 3: 97 (1895). Därs. 7: 26 (1899).
(jfr 1 c) -SKEN~2. (tillfällig ssg, i vitter stil) darrande sken. I darrskenet från de skälfvande gasblossen blänkte (de vissna bladen) .. bjärt röda och gyllengula. Levertin Sista nov. 313 (1906).
(jfr 4) -STRYKA. (†) arpeggera. Holmberg (1795; under arpeger).
-STRÅK. (†) = ARPEGGIO 1. Holmberg (1795; under arpegement).
(1) -SVAMP~2. [med afs. på anledningen till namnet jfr DALLER-SVAMP] (föga br.) bot. (individ l. art l. släkte af) den till klassen Basidiomycetes De Bar. af svamparnas ordning hörande familjen Tremellaceæ Rost. (Tremellineæ De Bar.), gelésvamp; jfr DALLER- o. DALLRINGS-SVAMP. NF 19: 617 (1895).
-TRYCKNING~20. sjukgymn. benämning på en viss massageform; jfr -SKAKNING. Gnidning och darrtryckning å mellanrefbens-musklerna. Wretlind Läkareb. 7: 90 (1899).
(jfr 3 c) -VÄLS~2. [med afs. på etymologien jfr -MAL] = -MAL. Thorell Zool. 2: 261 (1861). 1 Brehm III. 1: 264 (1876). Den i Nilen .. och andra afrikanska floder lefvande darrvelsen .. utdelar, liksom darrockan, elektriska slag. Rebau Naturh. 1: 564 (1879). Läsn. f. folket 1896, s. 248.
(jfr 3 c) -ÅL~2. [jfr t. zitteraal, holl. sidderaal, fr. (l'anguille) tremblante. Om anledningen till benämningarna, hvilka sannol. uppstått under anslutning till namnen på de sedan forntiden kända och af araberna namngifna darrmalen och darrockan, jfr under -MAL o. -ROCKA] (individ l. art af) det till ålarnas familj hörande fisksläktet Gymnotus Lin., särsk. arten Gymnotus electricus Lin., elektriska ålen. Nordforss (1805). Scheutz Naturh. 153 (1843). Berlin Läseb. 131 (1852, 1866). Darr-ålen .. är allmän i Sydamerikas floder och sjöar. Torin Zool. 158 (1878). Stuxberg Fisk. 18 (1895).
B (†): DARRE-GRÄS, se A.
Spoiler title