DEBUTANT deb1ɯtan4t l. de1-, l. -u-, äfv. DEBYTANT -y- (debytánnt Dalin. Om uttalet jfr för öfr. DEBUT), m.||ig. (jfr dock äfv. DEBUTANTSKA samt Anm. härnedan); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(debuttant De Besche (1789) i Bref rör. teat. under G. III 131)
Etymologi
[jfr t. debütant, eng. débutant, af fr. débutant, vbalsbst. till débuter (se DEBUTERA)]
1) person som första ggn uppträder på scenen (särsk. i en större roll). Debuttanten som för första och förmodligen sista gången visade sig. De Besche (1789) i Bref rör. teat. under G. III 131. Misslyckas debutant vid sitt första uppträdande inför allmänheten, till den grad, att dess fortfarande debutter pröfvas olämplige, hafve han också förlorat rätt dertill. Regl. f. K. theat. 1834, § 15. Debutanten och hennes far. F. N. Berg (1838; boktitel). Förlåt en debutant, om det ej går så redigt. Strandberg 2: 205 (1865). PT 1902, nr 97 A, s. 3.
2) i utvidgad anv.
a) person som första ggn uppträder ss. (ickescenisk) konstnär, författare osv. En Poetisk författare kan .. göra ett rättvist uppseende såsom Debutant, utan att derföre vara berättigad till snillets lager. AB 1831, nr 216, s. 2. De uppträdande debytanterna (på skaldebanan). L. Stenbäck (1837) hos Aspelin Stenbäck 121. Talarstolens unga debutanter. Weibull Fr. Lund o. Lundag. 183 (1889). En debutant på mönsterteckningsområdet är fröken S. A. SD(L) 1904, nr 302, s. 2.
b) om person som första ggn framträder i lifvet (särsk. det politiska lifvet l. sällskapslifvet). Eckerzen var ingen debutant i galanteriernas verld. Blanche Bild. 4: 95 (1865).
Anm. I ä. tid användes ss. f. den fr. formen debutante, troligen med fr. uttal. (Herrarna) togo henne för någon ung debutante vid Operan. Bellman 5: 184 (1781). Rosa (i ”Rödhättan”) speltes af en fjorton-årig debutante, Mad. Sontag. Beskow Vandr. 1: 148 (1819, 1833).
