DECEMVIR des1emvi4r l. de1-, l. -äm-, äfv. desäm4vir l. 30~2 (dèsämmvirr Dalin; ∪ — ∪ i vers Leopold 1: 228(1802, 1814)), m.; best. -en, äfv. -n, pl. -er1040. Anm. I ä. litteratur brukas genomgående lat. böjning. Decemviri eller Tijomän. Schroderus Liv. c 1 b(1626). Vthwälia Decemviros. Därs. 132. De förste Decemviri. Lindberg Antiqv.-lex. 1: 425(1802).
Etymologi
[jfr t. o. eng. decemvir, fr. décemvir, af lat. decemvir, af decem (se TIO), o. vir, man (jfr TRIUMVIRsamt VÄRLD). Med afs. på bildningen jfr TOLFMAN, nämndeman]
1) medlem af ngn af de båda tiomannakommissioner i Rom som under åren 451—449 f. Kr. efter hvarandra innehade högsta makten med särskildt uppdrag att ordna lagstiftningen; i sht i pl.; jfr TIOMAN.Eberhardt Allm. hist. 2: 98(1768). Regnér Första begr. 54(1780; uppl. 1793: Decemviri). Det var .. en ung Virginia, blottställd för Decemviren Appii otyglade begär, som gaf anledning til tyranniets afskuddande. Därs. 62(1793). Decemvirerne i Rom stadgade dödsstraff för satiriska skrifter. Leopold 3: 263(1799, 1816). Lindfors Rom. antiqv. 35(1814, 1830). Kolmodin Liv. 1: 366(1831). Inför decemvirns domarestol. Thomée Weber 1: 174(1852). R. Törnebladh hos Wallis Verldsh. 2: 95(1876). Decemvirernas verk voro de tolf taflorna .., af hvilka endast fragment kommit till oss. Centerwall Rom. fornk. 256 (1884).
2) medlem af vissa andra af tio personer sammansatta ämbetskollegier i det gamla Rom än de under 1 nämnda. Lindfors Rom. antiqv. 228(1814, 1830). De Decemvirer, som sednare förekomma i Romerska historien, voro lägre tjenstemän, t. e. Decemviri Sacrorum, hvilka hade att skaffa med offren, Decemviri agris inter Veteranos dividendis, Decemviri litibus judicandis. Arvedson Myt. lex. 318(1834).
