DECENTRALISATION de1sentralis1atʃω4n l. -sän-, l. desän1tralis1-, äfv. 1010—, l. -aʃ-, r.; best. -en; pl. (mindre br.) -er.
Etymologi
[jfr t. dezentralisation, eng. decentralization, af fr. décentralisation, vbalsbst. till décentraliser (se DECENTRALISERA)]
vbalsbst. till DECENTRALISERA; jfr DECENTRALISERING; särsk. konkretare: förhållande(t) l. tillstånd(et) att vara decentraliserad; decentraliserad styrelse l. förvaltning osv.; stundom närmande sig bet.: själfstyrelse. 2 Sv. läk.-sällsk. n. handl. 1: 42 (1866). Forssell Stud. 1: 180 (1870, 1875). Såsom ett slags teknisk term begagnas decentralisation i betydelse af ett styrelsesystem, enligt hvilket det största möjliga mått af sjelfständighet är lemnadt åt underordnade förvaltningsorgan. NF (1879). Frågan rörande centralisation eller decentralisation af sedelutgifningen, eller m. a. o. huruvida enbank- eller flerbanksystemet är att föredraga. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 326 (1893). V. Norström i Det nya Sverige 1: 270 (1907).
