SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1908  
DEKLINATION dek1linatʃω4n l. de1-, l. -aʃ-, stundom 01— (declinatio´n Weste), r. (f. Nordforss (1805), Dalin (1850), Lundell; m. Weste); best. -en, ä. o. hvard. i mellersta o. norra Sv. äfv. = (Rålamb 4: 22 (1690), Enberg Sv. spr. 96 (1836) m. fl.); pl. -er. Anm. I ä. tid nyttjades ordet (i bet. III) ofta i lat. form. Wallenius Proj. G 4 b (1682).
Etymologi
[jfr t. deklination, eng. declination, declension, fr. déclinaison, af lat. declinatio, vbalsbst. till declinare (se DEKLINERA)]
vbalsbst. till DEKLINERA; vanl. mer l. mindre konkret.
I. [jfr motsv. anv i nylat.] (bl. i fackspr.) till DEKLINERA I 1: afvikning, afvikelse, afvikande ställning; i sht om afvikelse åt sidan. Man måste för uth weta declination af wäg(g)en hwar på Solwijsaren skal sättias. Rålamb 4: 111 (1690). Septentrional Solwijsarens declination. Därs. 114. Rörelsemekanismen (på Krupps jättekanon) .. är af den art, att en till två man hastigt och lätt kunna gifva pjesen den nödiga så väl elevationen som deklinationen och vridningen. Uppf. b. 6: 52 (1875). — särsk. astr. o. fys. till DEKLINERA I 1 b.
a) [jfr motsv. anv. i t. o. fr. samt af eng. declination] astr. till DEKLINERA I 1 b α, i fråga om himlakropp l. punkt på himmelen osv., förr äfv. i fråga om storcirkel: afvikning från (världs) ekvatorn; (vinkel)afstånd från (världs)ekvatorn, räknadt på (l. ss. en båge af) en cirkellinje som går gm ifrågavarande himlakropp (osv.) o. de båda världspolerna; särsk. i förb. nordlig l. sydlig deklination, i fråga om himlakropp (osv.) som befinner sig norr, resp. söder om ekvatorn. Den Stiernan, som kallas Fiskarnas Bands Knut, har föga declination. Rålamb 4: 7 (1690). När Solen är på Norra sijdan om Jämnaren (dvs. ekvatorn) .. så hafwer Solen en Nordlig Declination, men ifrån den 13 Septembris och til den 10 Martij igen så hafwer hon en Sydlig Declination. Rosenfeldt Nav. 4 (1693). Corvin Styrm. 21 (1756). Utaf Polhöjden och en stjernas declination .. skal .. den tid, som en stjerna kan synas uppe öfver horizonten, .. bestämmas. Melanderhjelm Astr. 1: 25 (1795). Lindhagen Astr. 150 (1858). De stjärnor, som ligga mellan 35 och 40 grader nordlig deklination. Tegnér Lunds univ. 206 (1897). — särsk. i uttr. korrigera (förr äfv. förbättra) deklinationen, (med användande af deklinationstabellernas siffror) uträkna en himlakropps deklination vid en annan tid på dygnet o. en annan meridian än de i tabellerna åsyftade. (Det) är .. af nöden at Declination förbättras förty Taflorne äro uträknade til en viss Meridian. Rayalin Nav. 86 (1728). Endast (dvs. blott det tillses, att) Solens Altitud och Declination blir accurat corigerade. F. Siöbohm Sjöm. Princip. 12 (1791). Om Deklinations förbättrande. Roswall Nav. 95 (1796, 1824; öfverskrift). jfr: Alldenstund Declinationen aff Sohl och Stiernor, effter någon Tijdz förlopp sig förandrar, så at deras Declinations Taflor, Tijd effter annan förnyade och förbättrade blifwa måste. Rosenfeldt Nav. 44 (1693).
b) [jfr motsv. anv. i t. o. fr. samt af eng. declination] till DEKLINERA I 1 b β, om magnetnålens (l. kompassens) regelbundna (ehuru allt efter ort o. tid växlande) afvikning från det astronomiska norrstrecket på orter där astronomisk o. magnetisk meridian divergera; afvikning, missvisning; äfv. kallad magnetisk deklination; äfv. om storleken af nämnda afvikning; jfr VARIATION samt DEVIATION o. INKLINATION; särsk. i förb. ostlig (östlig) l. nordostlig (-östlig), västlig l. nordvästlig deklination. (Du) skall (vid kartritning) .. hafwa .. een perfect Compasz, hwars Declination du wist moste weta. Rålamb 4: 80 (1690). Magnet-nålens declination eler missvisning ändrar sig årligen här i Europa, så långsamt, at den, til ex. i Paris ock London stiger knapt til 1 minut af en grad om månaden eler 2 secunder om dagen. A. Celsius i VetAH 1: 303 (1740). Klint Nav. 18 (1842). Från solens uppgång till omkr. kl. 1 e. m. blir deklinationen (i Europa) mera vestlig och återgår sedan under eftermiddagen och natten. NF 3: 1011 (1879). Genuesaren Columbus .. upptäckte deklinationen 1492, ehuru den synes hafva förut varit känd af kineserna. Düben Thompson 130 (1896). — i numera obr. förb. Magnetens västra declination. O. P. Hiorter i VetAH 8: 28 (1747).
Jfr MEDEL-, MIDDAGS-, NORD(ER)-, SOMMAR-, SYD-, SÖDER-DEKLINATION m. fl.
II. eg.: lutning (till fall); jfr DEKLINERA II.
1) (†) i eg. anv.: lutning, sluttning. Ombergs Hiässa, hvilket är en ljuflig grön kulle .., hafvandes branta declinationer på alle sidor. Tiselius Vätter 1: 26 (1723).
2) (föga br.) i öfverförd anv.: tillbakagång, aftagande, förfall; jfr DEKLINERA II b En tilltagande declination hos intelligensen. Salomon Allm. paresis 7 (1861).
III. [jfr motsv. anv. i t. o. fr. samt af eng. declension (förr äfv. af declination), af lat. declinatio, som säkerligen fått denna bet. under påverkan af gr. κλίσις. I lat. innefattar ordet tidigast (t. ex. hos Varro), liksom motsv. verb, icke bl. böjning (af såväl verb som nomina), utan äfv. afledning. Sedermera (t. ex. hos Priscianus) nyttjas det (i öfverensstämmelse med anv. af det gr. ordet) bl. om böjning af nomina o. verb (declinatio nominum et verborum) l. dessas böjningstyper (i fråga om verb användes dock redan af rom. grammatiker därjämte conjugatio (se KONJUGATION)). I fråga om verbet o. dess böjningstyper användes declinatio stundom ännu åtm. hos 1600-talets grammatiker (se t. ex. Alvarez De institut. gram. 142, 152 (1639); jfr dock under DEKLINERA III). I allmänhet var emellertid den nuvarande terminologien då genomförd; jfr t. ex.: Formulas declinationum et coniugationum. L. Petri Kyrkoordn. 85 b (1571) samt Chytræus Gram. lat. 69 (1635) o. särsk. Danesius Paralipomena 34 (1638)] språkv. till DEKLINERA III: kasus- o. numerusböjning (af ett nomen l. pronomen); särsk. om ett (en) af de inom grammatiken uppställda (för en större l. mindre grupp af nomina gemensamma) böjningsmönstren l. flexionstyperna; äfv. om själfva den af nomina med lika böjning bestående ordgruppen; jfr BÖJELSE, BÖJNINGS-KLASS samt KONJUGATION. Tiliander Gen. i ty. 65 (1670, 1691). Articuli een ock denn såsom andre adjectiva Masculina ock Feminina utföras till sin declination, genus ock casus, mäst lika. Tiällmann Gram. 170 (1696). Hvilka Nomina höra til Tredie Declinationen? Giese Sprachm. 1—3: 97 (1730). Nomen Substantivum böjes efter Fyra Declinationer. Sahlstedt Sv. gram. 17 (1747, 1769). Förrsta Declinationen har or i plurali. Botin Sv. spr. 72 (1777). Den ena Språkläraren anser för blotta afvikelser vid en och samma Deklination, åtskilliga ords böjningssätt som den andra hänför till särskilta Deklinationer. Moberg Gram. 206 (1815). Schiller Sv. spr. 89 (1859). Förändring af deklination genom analogiinverkan. Kock Akc. 1: 186 (1878). Många, i synnerhet främmande ord vackla mellan tredje och femte deklinationen. Beckman Sv. spr. 30 (1904). — särsk.
a) i numera knappast br. förb. Bal, danssällskap, är af 3:dje deklination. Boivie Sv. spr. 130 (1834).
b) i förb. bestämd deklination o. obestämd deklination (jfr BESTÄMD 8 a α). Adjektivets deklination (böjningssätt) är antingen obestämd (stark) eller bestämd (svag). Sundén Sv. spr. 63 (1869, 1885); jfr c.
c) i förb. stark deklination o. svag deklination (se STARK o. SVAG). Munch Fsv. o. fno. spr. 54 (1849). Lyth Ty. spr. 1: 22, 24 (1851). Rydqvist SSL 2: 4 (1857). Sundén Sv. spr. 63 (1869, 1885; se under b).
jfr A-STAMS-, I-STAMS-, JA-STAMS-, U-STAMS-, KONSONANT-STAMS-, N-STAMS-, PRONOMINAL-DEKLINATION m. fl.
Ssgr (till I o. III): (I a) DEKLINATIONS-1003~, sällan 0103~-ABERRATION~1002 l. ~0102. Melanderhjelm Astr. 2: 417 (1795).
(I) -ANGEL. (†) = -VINKEL; särsk. till I b, = -VINKEL b. J. C. Wilcke i VetAH 24: 149 (1763).
(I a) -AXEL~20. benämning på en viss axel å ekvatoreal, vid hvilken deklinationscirkeln (se d. o. 2) är fäst. NF 4: 622 (1881). 2 NF 2: 294 (1904).
(I) -BESTÄMNING~020.
a) till I a. Instrumenter för rect-ascensions- och deklinationsbestämningar. Lindhagen Astr. 164 (1858).
b) till I b. Fock 1 Fys. 517 (1855, 1861).
(III) -BYGGNAD~20. jfr -SYSTEM. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 522.
(I) -BÅGE~20. särsk. (numera mindre br.) till I a, = -PARALLELL. Hauswolff Nav. 251 (1756).
(I a) -CIRKEL~20. [jfr t. deklinationskreis, eng. declination-circle]
1) storcirkel gående gm de båda världspolerna o. den himlakropp osv. hvars deklination skall bestämmas. Rålamb 4: 4 (1690). Melanderhjelm Astr. 1: 21 (1795). Wrangel Nav. 8 (1897).
2) på vissa astronomiska instrument: graderad cirkel hvarå deklinationen afläses. Lindhagen Astr. 170 (1858). Tekn. tidskr. 1894, Allm. s. 236. —
-CIRKEL-BÅGE—00~20. särsk. till -CIRKEL 1. Lindhagen Astr. 182 (1858).
(I) -DIFFERENS~002. särsk. till I a, = -SKILLNAD. 2 NF 2: 300 (1904).
(III) -EXEMPEL~020. böjningsexempel (i fråga om nomen l. pronomen). NF 4: 875 (1881). Lundell (1893).
(III) -FORM~2, pl. -er. böjningsform l. böjningstyp (af nomen l. pronomen). Sv. lit.-tidn. 1817, sp. 408. Den svaga eller nya Declinationsformen ... Den starka eller gamla Declinationsformen. Lyth Ty. spr. 20 (1848). O. F. Hultman i Finl. bidr. 155 (1894).
-FÖRÄNDRING~020. särsk. till I.
a) till I a; jfr -ÄNDRING. Melanderhjelm Astr. 1: 49 (1795). Wrangel Nav. 633 (1897).
b) till I b. S. A. Cronstrand i VetAH 1817, s. 199. Förh. o. upps. 19: 168 (1906).
(I) -GRAD~2. särsk. till I a: grad af (l. uppmätt på) en deklinationscirkel (se d. o. 1); gradtal angifvande deklination. Rålamb 4: 25 (1690). Lindhagen Astr. 182 (1858).
(I) -INSTRUMENT~002. [jfr t. deklinationsinstrument] instrument hvarmed deklinationen utrönes l. bestämmes; särsk. till I b; jfr DEKLINATORIUM. Fock 1 Fys. 517 (1855, 1861). 2 Uppf. b. 2: 364 (1901).
(I b) -KARTA~20. karta hvarå deklinationen å skilda orter är angifven gm deklinationslinjer l. s. k. isogoner; isogonkarta; jfr MISSVISNINGS-KARTA. Wilcke Præs. i VetA 1764, s. 20. En deklinationskarta gäller .. endast för det år, då den upprättades. NF 3: 1011 (1879).
(I b) -KOMPASS~02. kompass (med särskilda anordningar för bestämmande af meridianens läge) på hvilken (därför) deklinationen kan afläsas; jfr DEKLINATORIUM. J. C. Wilcke i VetAH 24: 143 (1763). En s. k. deklinationskompass, hvars magnetnål var så upphängd, att den endast kunde röra sig i horisontalplanet. 2 Uppf. b. 5: 73 (1902).
(I b) -LINJE~20. (numera mindre br.) linje som på en deklinationskarta förenar orter med samma deklination; isogon; jfr VARIATIONS-LINJE. Corvin Styrm. 151 (1756). Roswall Nav. 197 (1796, 1824).
(I b) -MAGNETNÅL~020. (föga br.) = -NÅL. O. P. Hiorter i VetAH 8: 41 (1747).
(I b) -NÅL~2. [jfr eng. declination-needle] i horisontalplanet rörlig magnetnål; jfr -MAGNETNÅL samt DEKLINATORIUM slutet. A. Celsius i VetAH 5: 13 (1744). Fock 1 Fys. 519 (1855, 1861). Kompassen är intet annat än en deklinationsnål. NF 3: 1011 (1879). Moll Fys. 3: 10 (1899).
(I a) -PARALLAX~002. [jfr nylat. parallaxis declinationis] på parallaxen beroende förändring i deklinationen. Melanderhjelm Astr. 2: 384 (1795).
(I a) -PARALLELL~002. cirkellinje dragen gm ngn punkt på en deklinationscirkel parallellt med ekvatorn; jfr -BÅGE. Klint Nav. 190 (1842). Wrangel Nav. 8 (1897).
(I a) -PUNKT~2. (numera föga br.) punkt på en deklinationscirkel. Rålamb 4: 25 (1690). Roswall Nav. 110 (1796, 1824).
(I a) -REFRAKTION~002. [jfr nylat. refractio declinationis] om den ändring i deklinationen som åstadkommes af refraktionen. Melanderhjelm Astr. 2: 364 (1795).
(I) -SKILLNAD~20. särsk. till I a; jfr -DIFFERENS. P. Wargentin i VetAH 17: 7 (1756). Melanderhjelm Astr. 1: 51 (1795). 2 NF 2: 297 (1904).
(III) -SYSTEM~02. böjningssystem (hos nomina l. pronomina); jfr -BYGGNAD. Boivie Sv. spr. 122 (1834). O. F. Hultman i Finl. bidr. 171 (1894).
-SÄTT~2. särsk. till III: böjningssätt (hos nomen l. pronomen). Dahl Gram. gr. VI (1809).
-TABELL ~02.
1) [jfr t. deklinationstabelle] till I a: tabell öfver himlakropparnas deklinationer; jfr -TAFLA. Uppf. b. 7: 463 (1875).
2) till III.
(I a) -TAFLA. (†) = -TABELL 1. Rålamb 4: 31 (1690). Chierlin Sjöm. 60 (1777).
(I) -TEORI~002. särsk. till I b: teori för den magnetiska deklinationen (med hänsyn till dess storlek o. växlingar osv.). P. Wargentin i VetAH 19: 177 (1758). J. C. Wilcke Därs. 24: 150 (1763).
(I) -VINKEL~20. jfr -ANGEL.
a) till I a. P. Wargentin i VetAH 17: 7 (1756).
b) till I b: missvisningsvinkel. —
(III) -ÄNDELSE~200. böjningsändelse (hos nomen l. pronomen). Tiällmann Gram. 239 (1696).
-ÄNDRING~20. särsk. till I a, = -FÖRÄNDRING a. Tafla af Declinations ändringen för hvar 15:de grad uti Longituden. Hauswolff Nav. 226 (1756). Chierlin Sjöm. 60 (1777).
Spoiler title