SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1909  
DELFIN dälfi4n l. del- (delphi´n Weste. — ∪ i vers Stiernhielm Cup. 4 (1649, 1668; se under I 1; måhända att uppfatta ss. lat.). ∪ — Spegel Guds verk 194 (1685; se under I 1). Betoningen hos Sigfridi H 4 a (1619; se under I 3) är osäker), sbst.1, m. l. r.; best. -en, ä. o. hvard. i mellersta o. norra Sv. äfv. = (Sigfridi H 4 a (1619; möjl. obest. form), Tornquist Sjöt. 1: Bil. C, s. 2 (i handl. fr. 1644), G. Scheldon i VetAH 1742, s. 88; Lindhagen Astr. 180 kartan (1858)); pl. -er.
Ordformer
(dolphin Rajalin Nav. 124 (1728; i bet. I 3), Kalm Resa 2: 135 (1756))
Etymologi
[jfr holl. dolfijn, t. delphin, eng. dolphin m. fl. former (se Murray), fr. dauphin (af dalph-; jfr prov. dalfin). Den t. o. sv. (normal-) formen är lån af lat. delphin(us), af gr. δελφίς (gen. -ῖνος), hörande till en rot gṷelbh, vara hvälfd; jfr KALF. Formen dolphin är lånad från eng. l. holl.]
I. benämning på ett visst hvaldjur; äfv. oeg. o. i öfverförd anv.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr., lat. o. gr.] (individ l. art af) släktet Delphinus Lin. bland hvaldjuren; särsk. arten Delphinus delphis Lin.; jfr HAF(S)-, MAR-SVIN; i vidsträcktare bem. zool.: individ l. art l. släkte af den ena, bl. familjen Delphinidæ omfattande, af de båda afdelningar i hvilka underordningen Tandhvalar (Odontoceti) af Hvaldjurens ordning indelas; särsk. i pl. best. ss. benämning på ifrågavarande afdelning. (Tritons) feenade-fiellote Boskap; / Delphin, tumlande Märswijn, glittrande, slipprige Siählar. Stiernhielm Cup. 4 (1649, 1668). (Det) hände .. sigh, at ibland andra Fiskar een Delphin war i Nooten kommen. Rel. cur. 262 (1682). Man finner .. / .. nappast någon (fisk') then så hurtig är och brafwer / Som een Delphin, ty han kan löpa kapp med Skippen. Spegel Guds verk 194 (1685). Man vet, at Poeterne framdraga oftast Delphinen, när nogot, efter Gudarnas vilje, skal vträttas i vatnet; såsom när Neptunus sielf vil gifta sig, måste en Delphin öfvertala Bruden. Wennerdahl Lex. myth. 76 (1748). Köttet af unga Delfiner smakar som svinekött, och ätes med nöje af Amerikanerne och Sjömän. Orrelius Djurkänn. 593 (1776). Hurra! längst i viken in, / Se, der dansar en delphin. Bellman 2: 122 (1783). Alla smärre spetsnosade Delfiner (kallas) långs Skandinaviens kuster .. Springare, och alla föra nästan samma lefnadssätt. Nilsson Fauna 1: 594 (1847). Bland dem (dvs. hvalarna) utmärker sig företrädesvis delfinen genom sin sirliga gestalt och sin kärlek till menniskor. Ljunggren Est. 2: 136 (1860, 1883). Delfiner .. sprungo öfver vattenytan med silfverfradga omkring sina spetsiga fenor. Oscar II (1888) i Vintergatan 1894, s. 7. Till de vanligaste delfinerna i våra haf höra tumlarna. Cederström Brehm 306 (1896). jfr: Tornquist Sjöt. 1: Bil. C, s. 1 b (i handl. fr. 1644, namn på ett fartyg). — jfr FLOD-, NÄBB-DELFIN m. fl. — särsk. [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] om vissa slags bilder föreställande en delfin:
a) inom konsten o. konstindustrien: ornament l. arkitektonisk detalj i form af en (vanl. stiliserad l. dekorativt ombildad) delfin. Flyglarnas större gafvelstycken ha .. blifvit .. försedda med tvenne mycket vanprydliga delfiner. Brunius Metr. 179 (1854). Tritonen (på fontänen på Piazza Barberini i Rom) blåser vatten i sin snäcka och sitter själf på en jättemussla, som stödes af delfiner. Laurin Konsth. 314 (1900, 1905).
b) inom heraldiken o. sinnebildsläran. Rålamb 4: 87 (1690). Delphin .. (betyder) gescvind, välfärd. Uggla Herald. 82 (1746). En delfin på medaljer .. förenad med en treudd ell(er) et ankar, betyder .. frihet i handel och välde öfver hafvet. Deleen Fabell. 1: 324 (1831). Delfinen .., som kallas i äldre heraldiken marsvin. Schlegel o. Klingspor Herald. 55 (1874).
2) i (mer l. mindre) oeg. l. öfverförd anv. ss. benämning på föremål som i ett l. annat afs. liknar (l. urspr. liknat) en delfin (i bet. 1). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (förr) artill. om hvartdera af de två handtagen på en (brons-) kanon, hvilka urspr. hade utseende af delfiner (jfr 1 a); jfr ÖGLA. Delphinerne på ett Stycke ställas med sina hufwuden rätt öfwer tapparnas Centrum. Grundell Anl. t. artill. 2: 34 (c. 1695). Publ. handl. 9: 280 (1770). Hazelius Artill. 55 (1833, 1865). Tigerhielm 10 (1867, 1880).
b) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. gr.] (föga br.) om ett slags krigsredskap hos de gamla grekerna. I sjödrabbningar begagnade man .. en egen krigsmaschin, som af sitt utseende kallades delfinen; den var gjord af bly eller jern, och hängde fast vid masten eller segelstängerne, hvarifrån den samma med största styrka kastades ned på de fiendteliga skeppen, för att genombårra eller sänka dem. Norrmann Eschenburg 2: 175 (1818).
c) [jfr motsv. anv. i fr.] fyrv. ett slags vattenraket som i sitt lopp rör sig på ett sätt som påminner om en delfins rörelser i vattnet; knäraket. AHB 105: 18 (1880).
3) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr., lat. o. gr.] astr. i best. form, benämning på en stjärnbild på norra stjärnhimlen; jfr HAF(S)-SVIN. Aff Fiskar bådhe store och små / Här (näml. på stjärnhimlen) är Delphin, Krabben och så. Sigfridi H 4 a (1619; ansluter sig nära till 1). De fyra Stjernorna uti Delphinen, formera en Rhomb. Chierlin Sjöm. 79 (1777). Nordenmark Stjärnklara kv. 43 (1898).
II. [jfr motsv. anv. i t., ä. fr. o. eng. Namnet har öfverförts från det vanl. därmed betecknade djuret (se 1) på grund af likhet i rörelser, sätt att jaga sitt byte m. m.] (föga br.) benämning på fisken Coryphæna hippurus Lin.; dorad, guldmakrill. Möller (1790). Skjöldebrand Byron Childe Harold 131 (1832). Coryphæna Hippurus. Delphin .. Blå, grön och gul, men guldskimrande öfverallt. En af Medelhafvets praktfullaste roffiskar. Scheutz Naturh. 145 (1843). Kindblad (1868).
Ssgr (i allm. till I 1): DELFIN-ART03~2. Den allmännaste Delfinarten vid alla våra kuster, .. nemligen Tumlaren. Nilsson Fauna 1: 588 (1847). Uppf. b. 3: 574 (1873).
-FETT~2. jfr -TRAN samt -OLJA. Berzelius Kemi 6: 616 (1830). Dalin (1850). Björkman (1889).
-HANNE~20. —
-HUFVUD~20. Atterbom Minnen 196 (1818); jfr DELFIN I 1 a.
-KRANIUM~200. jfr -SKALLE. Nilsson Fauna 1: 588 (1847).
-OLJA. [jfr eng. dolphin oil] = -FETT. Dalin (1850). Björkman (1889).
-SKALLE~20. jfr -KRANIUM. Nilsson Fauna 1: 595 (1847).
-SLÄKTE(T)~20. släktet Delphinus Lin. Nilsson Fauna 1: 587 (1820, 1847). Sundevall Zool. 65 (1835, 1864).
-SYRA~20. (numera föga br.) kem. benämning på en flyktig syra som i sht erhålles ur delfinfett; focensyra. Berzelius Årsber. t. VetA 1821, s. 153. Dalin (1850). Kindblad (1868).
-TRAN~2. = -FETT. Delfin- eller hvit tran är ljusare än de öfriga slagen och har mindre obehaglig lukt. Almström Tekn. 2: 97 (1845). Ekenberg (o. Landin) 418 (1891).
-UNGE~20.
Spoiler title
Spoiler content