DESERTERA des1ærte4ra l. de1-, l. -är- l. -er-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, DESERTATION desær1tatʃω4n l. -aʃ- l. 10— (föga br., Meurman(1846)); jfr DESERTION,DESERTÖR.
Ordformer
(diss- R. Petre(1709) i Karol. krig. dagb. 1: 225)
Etymologi
[jfr t. desertieren, af fr. déserter i samma anv., eg.: göra öde, af désert, öde (se DESERT, adj.); jfr äfv. eng. desert]
öfvergifva sin post l. sin tjänst, rymma; eg. om militär l. sjöman l. i allm. om person hvars tjänst företer likheter med en militärs. I desse dagar .. disserterade 2:ne hela compagnier af Walloscherne. R. Petre(1709) i Karol. krig. dagb. 1: 225. (Ostindiska) Compagniet får låta fast taga och fängsla Matroser eller Soldater, som innom deras utfäste tid desertera ur dess tiänst. Publ. handl. 2: 855(1731). Turkiska Garnizonen (är) så missnögd öfver brist på Lifsmedel, at dageligen någre man desertera öfver Donauströmen. GT 1788,nr 36, s. 1. I jemnbredd dermed (dvs. med tilltagande sjuklighet) förmärktes ett dagligen tilltagande ”maroderi” och benägenhet att desertera. Oscar II i VittAH 25: 93 (1863). Enligt Sveriges nu gällande strafflag för krigsmakten (af 1868) är desertering i fält belagd med straffarbete till åtta år. NF 3: 1087(1879). — särsk.
a) (†) oeg. om fånges rymmande från bevakningen l. fienden. En drabantdreng och en Ryss desserterade ifrån wachten kl:n 9 ohngefehr om affton. R. Petre(1709) i Karol. krig. dagb. 1: 239.
