SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1911  
DETERMINANT detær1minan4t, l. det1ær- l. de1tær- l. -tär- l. -ter-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. determinante, eng. determinant, fr. déterminant, p. pr. af déterminer (se DETERMINERA)]
eg. den som determinerar ngt (jfr särsk. DETERMINERA 6).
1) [ss. matematisk term först användt (i den nylat. formen determinans, m.) af tysken K. F. Gauss 1801 om en särskild grupp af determinanter] mat. benämning på en vid beräkningen af de obekanta i ett system af lineära ekvationer (ekvationer af första graden) erhållen talförbindelse som utgör en viss funktion af de i systemet ingående koefficienterna o. som betecknas på ett särskildt sätt (med elementen ordnade i kolumner inom två vertikala streck). Principalnormalens determinanter. Smitt Om parallela curvor 5 (1859). Enl. eqv. (1) är en determinant alltid en lineär, homogen funktion af sin första vertikalrads element. Falk Determ. 2 (1876). — jfr FUNKTIONAL-, SUBSTITUTIONS-DETERMINANT.
2) [jfr t. determinante, eng. determinant. Benämningen infördes af hypotesens upphofsman, tysken A. Weismann, 1891] biol. antagen anlagsbärare i groddsubstansen hvilken bestämmer den specifika utvecklingen af en cell l. öfverhufvud viss, speciell del af en organism. I groddplasman, likasom äfven i all annan idioplasma, äro bioforerna förenade till högre enheter, som kallas determinanter. Wirén Zool. 1: 436 (1899).
Ssg: (1) DETERMINANT-TEORI0103~ l. 1003~002. mat. lära(n) om determinanter o. deras användning. Determinantteoriens hufvudproblem .. är att gifva en systematisk regel för elimination mellan lineära eqvationssystem. Falk Determ. Förord (1876).
Spoiler title
Spoiler content