SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1911  
DEVOT devå4t, adj.; n. o. adv. =.
Ordformer
(devote (m. sg.) Almqvist Ekols. 3: 161 (1847))
Etymologi
[jfr t. devot, eng. devout, devote, fr. dévot, af lat. devotus, hängifven, tillgifven, i det senare spr., särsk. det kristligtkyrkliga, äfv.: from, gudfruktig, eg.: invigd till l. lofvad ss. offer (åt) o. d., p. pf. af devovere, af de, bort, åt sidan o. d. (i ssgr), o. vovere, lofva l. göra löfte (åt en gud) m. m. (jfr VOTIV-)]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] eg. strängt (o. själfuppgifvande) religiös, allvarlig o. vördnadsfull i sin religionsutöfning, ifrig o. nitisk i uppfyllandet af allt hvad religionen föreskrifver; om sak: som vittnar om sträng religiositet o. d.; i ä. tid sannol. äfv. allmännare: gudfruktig, from, andäktig; numera nästan bl. med arkaistisk anstrykning l. (mer l. mindre ringaktande) med betonande af att ngns religiositet består i l. visar sig i yttre åthäfvor o. uppträdande l. har ett tycke af fromleri o. skenhelighet l. dyl. Devot, andechtig. Swedberg Schibb. 264 (1716). Jag har .. honom en gång ther till (dvs. till nattvarden) admitterat, hvarvid han sig visat devot och andächtig. Växiö domk. akt. 1760, nr 58. Czaren var vid denna Högtid ganska devot, och bivistade Kyrkan 3 dagar å rad. Kempe Fabritii lefv. 89 (1762). Nästan hvar och en ville anses såsom devot och anteknas ibland dem, som klagade öfver tryckande synder. Rydén Pontoppidan Colleg. past. 406 (1766; med afs. på den hemliga bikten). Devot. Andäcktig. Sahlstedt (1769). GT 1788, nr 57, s. 3. Jag har ej särdeles förtroende til det devota folket; för lättheten at liqvidera med vår Herre, tillåta de sig alla slags knep utan särdeles betänkande. Porthan Bref t. Calonius 510 (1798). De devota taga af sig hatten, då de gå förbi dem (dvs. gatans Mariabilder i Rom). F. F. Carlson i Sv. litt.-fören. tidn. 1837, s. 605. Devot .., andäktig, gudaktig; skenhelig. Andersson Frem. ord (1845, 1857). Almqvist Ekols. 3: 161 (1847). Devot, .. Gud hängifven, andäktig, from; .. fromlande, skenhelig. G. Dalin (1871). (Jeu de St. Nicolas' af Jean Bodel) borde enligt sin titel vara ett helgondrama, men helgonet spelar här endast en biroll, och stycket i sin helhet gör intet devot intryck. Mortensen Profandr. 19 (1897). (De tyska porträtten före reformationen äro) så skyggt devota och kallt slutna. Romdahl Portr.-mål. hist. 35 (1907).
2) [jfr motsv. anv. i eng., fr. o. lat.] i uttr. för absolut o. obetingad underdånighet under en person l. institution o. d.: oinskränkt hängifven, underdånig; som vittnar om oinskränkt hängifvenhet l. underdånighet; numera bl. ngn gg med ett nedsättande l. klandrande bibegrepp af servilism l. kryperi; jfr DEVUERAD. Loenbom Hist. märkv. 4: 189 (1681). Vij (önska) af devote hiertan E. K. Maij:tz och riketz beständiga lycksaligheet ock vältrefnad. 2 RARP 5: 732 (1726?). Ahnfelt Stud.-m. 1: 254 (1857). Den nästan devota glädje, med hvilken Ibsen omtalar, att han fått en eller annan tysk husorden. Levertin Essayer 1: 209 (1904). En mot nämnda intressen (dvs. sprit- o. bryggeriintressena) devot stadsfullmäktigekår i städerna. DN(N) 1911, nr 14618, s. 5.
Spoiler title