publicerad: 1911
DIALEKT di1aläk4t (dialec´t Weste, - -lä´ckt Dalin), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) för en viss bygd l. provins l. trakt, för en viss grupp af personer l. samhälls- l. yrkesklass egendomligt (från det allmänna o. ss. normalt erkända riksspråket afvikande) sätt att tala l. uttrycka sig; brytning; för en viss trakt osv. karakteristisk l. kännetecknande skiftning af ett språk; hvar o. en af de grenar i hvilka ett språk är klufvet, munart; jfr MÅL-BROTT, SPRÅK-BROTT, TAL-BROTT; i sht om dylik språkskiftning hos folket i ngn viss bygd: bygdemål, folkmål, landskapsmål, allmogemål, landsmål. Det hörs på dialekten att ni är skåning. Hooss oss Swenska äro effter åtskilliga Landskaps dialecter en god deel variantia (dvs. växlande uttryck osv.). Tiliander Gen. i ty. 16 (1670). (Att) rätteligen afmäta orden som the böra utföras, intet efter mångas hemfödda dialect, eller måhlsnilde. O. Broman (1731) hos Barr Broman 24. Pedlars french, grof dialekt af et språk. Serenius (1734; under french; uppl. 1757: språkbrott). Målet eller Dialecten, som allmogen här talar. Linné Sk. 277 (1751). Thet är alltså lika troligt som synbart (i vår gamla bibelöfversättning), att thesse Uttolkare fölgt sina dialecter, och brukat sådana talesätt, som i theras provincier varet gängse, men som på andra ställen ej äro lika bekante. Ihre Dial.-lex. Föret. (1766). Obegripligt vore det, hvarifrån alla .. folken .. hade erhållit sina egna, icke såsom Dialecter, utan i det väsenteliga skiljaktiga språk. Wulf Köppen 2: 160 (1799). Orden uttalas rätt, när deras uttal stämmer öfverens med det, som allmänt brukas i de bildade sällskaps-kretsar, der man ej inblandar en eller annan landsorts dialekt eller brytning. Moberg Gram. 10 (1815). Hvad dialekten (i Göteborg) beträffar förekom han mig mer tonfull och vacker än den Halländska och något närmande sig den Stockholmska. Nilsson Dagb. 27 (1816, 1879). Afvikningarne af enskilda dialekter bestå dels i uttalet, dels i vissa egna ord, vändningar och uttryck. Conv.-lex. (1821). Jag skulle önska, att svenska kyrkan måtte bibehålla så mycket sig göra låter af en religiös dialekt, liksom grekiska poesien bibehöll en episk i många århundraden sedan Homers språk var föråldradt. Tegnér 4: 466 (1829). Att rådfråga de ännu fortlefvande dialekterna, synnerligast allmoge-språken, såsom de mest fornartade. Rydqvist SSL 1: VI (1850). Att (det lapska) språket .. minst eger 4 dialekter. Düben Lappl. 292 (1873). Att, då språkets närvarande tillgångar tryta, vända sig till det äldre målet eller till de lefvande dialekterna är ofta synnerligen att förorda. E. H. Tegnér i Sv. tidskr. 1874, s. 131. Bland norra Gotlands dialekter är Fårömålet den ojämförligt märkligaste. A. Noreen (1879) i Landsm. 1: 287. Svenska, tyska och engelska äro blott dialekter af ett germanskt språk. Stjernström Whitney 175 (1880). Synnerligen svårt hade jag .. att förstå den skånska dialekten, helst när den framfördes af gamla tandlösa gummor. De Geer Minnen 1: 82 (1892). Gränsen mellan begreppet ”språk” och begreppet ”dialekt” (är) flytande. Hvad den ene skulle kalla två dialekter af samma språk, vill den andre ofta uppfatta såsom två skilda språk. Kock Spr. förändr. 9 (1896, 1908). Dialekterna (äro rikast utvecklade) å de områden, som ligga allmogen och öfverhufvud den mindre bildade närmast. Noreen Vårt spr. 1: 27 (1903). — jfr ALLMOGE-, BLANDNINGS-, BOND-, BYGDE-, FOLK-, GRANN-, HEM-, HEMBYGDS-, HUFVUD-, HUFVUDSTADS-, KLASS-, LANDSKAPS-, LONDON-, PARISER-, PRAKRIT-, PREDIKSTOLS-, PROVINS-, PROVINSIAL-, PÖBEL-, SIDO-, SKRIF-, SOCKEN-, SPRÅK-, STOCKHOLMS-, STÅNDS-, SYSTER-, UNDER-, VÄSTGÖTA-DIALEKT m. fl. — särsk.
a) i uttr. bryta på en dialekt o. d., vid sitt tal gifva åt orden en sådan betoning m. m. som de hafva i en viss dialekt. A. Sahlstedt i Dagl. alleh. 1768, nr 36. Född finne, bröt han starkt på finska dialekten. H. Lilljebjörn Hågk. 69 (1865).
b) i numera obr. förb. Dessa Böcker, såsom alla skrifna efter den Lappmarkens dialect, uti hvilken hvar och en dess Auctor bodt. GT 1788, nr 42, s. 2. Danska språket, som föga är annorlunda at anse, än som en dialect ifrån det Svenska. Schulzenheim Anm. v. skrifsätt 56 (1807). Att .. Anacreon skrifvit i joniska dialekten. Tegnér 3: 557 (1820).
c) bildl. Det gifves en mängd olika dialekter för själarna, ehuru de höra till samma språkstam. Tegnér 5: 455 (1825).
2) [jfr motsv. anv. i gr.; i fråga om bet.-utvecklingen jfr TALESÄTT] (†) enskildt drag af sådan afvikelse som nämnes under 1, munart, afvikande talesätt, dialektafvikelse, dialektförändring; munartlig(t) uttryck l. ordform, provinsialism; jfr DIALEKT-FORM, -ORD, -UTTRYCK. Fordom brukade man mykit v för o, och sade; vmwenda, vmstörta ... När wi nu merndels säije och skrifwe; omwenda, omstörta ... Thet lärer hafwa warit en dialect eller mundlag på wisza orter. Swedberg Schibb. 29 (1716). Stylen (måste) vara ren och tydelig, som han nu för tiden talas och skrifves, så at en aktar sig för gamla orda-sätt, och åtskilliga Provinciers dialecter, hvilka förorsaka otydelighet. Biurman Brefst. 27 (1729, 1767). Ryska namnet Vladimir är blott en mund-art (dialect) af Valdemar. G. Adlerbeth (1786) i VittAH 1: 124. Bevis på attiska dialekter hos Plato. Tegnér 3: 556 (1820). I spanska historien förekommer ganska ymnigt namnet Ramiro. Månne Ramido är en dialekt häraf? t. ex. ett baleariskt uttal? Almqvist Ram. Marin. 81 (1834). Rami, Lindi, Brandi, Schäggi, med många flere i Hasli-sången upräknade namn på kor, äro ostridiga dialekter af Svenska och Norska ko-namn. Dybeck Runa 1850, s. 43.
Ssgr (till 1): A: DIALEKT-AFHANDLING103~020. vetenskaplig afhandling som innehåller dialektundersökningar. A. Noreen i Nord. revy 2: 12 (1884). —
-ALFABET~002. alfabet särskildt afsedt att med vetenskaplig noggrannhet beteckna ljuden i en dialekt l. en grupp af dialekter o. därför bestående af enkom för ändamålet bildade l. modifierade tecken; landsmålsalfabet. Lundell (1893). —
-BESKRIFNING~020. ofta konkret. En afhandling utmärkt genom samma skärpa i iakttagelse och stränga reda i uppställning, som man vant sig att finna i andra dialektbeskrifningar af samme författare. M. F. Lundgren i Ny sv. tidskr. 1880, s. 278. —
-BRYTNING~20. konkret. Almqvist Ordb. Föret. XX (1842). En dialekt-brytning, som bildar öfvergången ifrån Irtischska till den Surgutska hufvud-dialekten. Castrén Res. 2: 118 (1845). Vårt bibelverk och vårt lagverk äro kommittéarbeten, för hvilkas språk dialektbrytningar ej kunna ha varit af genomgående betydelse. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 222 (1892). —
-DIKT~2. på dialekt (i motsats till riksspråk) författad dikt; jfr FOLKMÅLS-DIKT. J. H. Voss' dialektdikter med den nordtyska lifegenskapen som ämne. Söderhjelm Runeberg 2: 526 (1906). B. Hesselman i Uppland 2: 533 (1908). —
-DRAG~2. Kock Fsv. ljudl. 501 (1886). Det är .. rätt öfverraskande att finna, att ett dialektdrag inom uppländskan själf kanske äger 1000-åriga anor. O. v. Friesen i Uppland 2: 497 (1908). —
-EGENDOMLIGHET~00200 l. ~00102. = -EGENHET. Leffler Kons.-lj. i allmogem. 4 (1872). Den intressanta företeelsen af ett småningom sig utbildande fornsvenskt riksspråk, hvilket alltmera frigör sig från de dialektegendomligheter, som till icke ringa antal förekomma i de äldsta handskrifterna. Wisén i 3 SAH 4: 218 (1890). —
-EGENHET~002 l. ~200. konkret; jfr -EGENDOMLIGHET samt MUNARTS-EGENHET. Det språk, hvilket dessa (Babyloniens folk) talade, var under senare tider .. ren assyriska, endast med ett par oväsentliga dialektegenheter. E. H. Tegnér i UVTF 12: 32 (1875). Vägv. i Finl. 154 (1905). —
-FORM~2, pl. -er. i en viss dialekt förekommande (från riks- l. normalspråket afvikande) form; jfr BYGDEMÅLS-FORM. Att dessa ord förekomma hos en attisk författare, utmärker ännu ingalunda, att de äro attiska dialektformer; ty dialektform kallas endast det, som afviker från det allmänna, det som norm antagna. Tegnér 3: 557 (1820). Dialektformerna Barbro för Barbara, Marjo för Maria. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 432 (1892). B. Hesselman i Uppland 2: 513 (1908). —
-FORSKNING~20. jfr LANDSMÅLS-FORSKNING. (År) 1847 framlade han (dvs. finnen M. Akiander) förslag om anställande af dialektforskningar. NF 1: 321 (1875). Å. W:son Munthe i Nord. tidskr. 1888, s. 571. —
-FRI~2. Ett dialektfritt uttal. Den nuvarande dialektfria Svenskan. Rydqvist SSL 4: 150 (1868). En dialektfri prosa. L. Zegolson i Ped. tidskr. 1899, s. 85. —
-FÄRGAD~20. bygdemålsfärgad. (Lärarna,) som ständigt nödgas korrigera lärjungarnas dialektfärgade eller vårdslösa tal. Cederschiöld Skriftspr. 212 (1897, 1902). Hem, där man talar en i hög grad dialektfärgad svenska. GHT 1904, nr 279 A, s. 4. —
-FÖRÄNDRING~020. jfr -AFVIKELSE. Olikheten emellan dessa (amerikanska) tungors språkmaterial är mycket stor, och äfven dialektförändringar hafva städse inom dem haft fritt spelrum. NF 1: 623 (1875). konkret; jfr DIALEKT 2. Hammarsköld Gr. spr. 115 (1818). Det är riktigt, att en sådan form förekommer, ehuru blott som dialektförändring. Tegnér 3: 532 (1819). —
-GRAMMATIK~002 l. -GRAMMATIKA~0200. En kommission .. med uppgift att till följande möte framlägga en plan till en serie vetenskapliga dialektgrammatikor. J. A. Lundell (1879) i Landsm. 1: 490. Noreen Vårt spr. 1: 48 (1903). —
-GRUPP~2. NF 5: 269 (1881). Den baltiskt-svenska dialektgruppen. G. Danell i Nord. tidskr. 1907, s. 184. —
-INFLYTELSE~0200. (Böcker) i hvilka språket minst påverkats af dialektinflytelser nedifrån och af lärda teorier uppifrån. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 458 (1892). —
-KLYFNING~20. (ett förut enhetligt språks) sönderfallande l. uppdelning i dialekter. J. Vising i Nord. revy 1: 42 (1883). Jag hade egnat språket på de gotländska runinskrifterna en rätt ingående granskning och därvid trott mig kunna konstatera förekomsten af en forngotländsk dialektklyfning. Pipping Runinskr. på Ardresten. 3 (1901). —
-LEXIKON~200. jfr -ORDBOK. Svenskt Dialect Lexicon. Hvarutinnan uppteknade finnas the ord och talesätt, som uti åtskilliga Svea Rikes landsorter äro brukelige, men ifrån allmänna talesättet afvika. Ihre (1766; boktitel). Sahlstedt Ordb. Föret. 4 (1773). Svenskt Dialekt-lexikon. Rietz (1867; boktitel). Linder Om -er 99 (1890). —
-LITTERATUR~0002. på dialekt skrifven l. om dialekter handlande litteratur; jfr BYGDEMÅLS-LITTERATUR. J. A. Lundell (1879) i Landsm. 1: 500. Den norska dialektliteraturen är .. synnerligen fattig. A. Noreen i Nord. revy Profnr s. 12 (1883). Den provensalska litteraturen hade sedan trubadurpoesiens förfall .. alltmer nedsjunkit till rangen af en ren dialektlitteratur. 2 NF 8: 5 (1907). —
-MONOGRAFI~0002, stundom ~0102. jfr -AFHANDLING. Vår första dialektmonografi förskrifver sig från professor J. Eenberg(h) (d. 1709). Noreen Vårt spr. 1: 268 (1904). —
-NAMN~2. bl. i en dialekt l. i dialekter förekommande benämning. Besvära minnet med .. dialect-namn å örter och flera naturens alster, hvilka, för at begripas, fordra sin egna ordbok. Schulzenheim Anm. v. skrifsätt 101 (1807). Det saknas .. ej exempel på att dialektnamn .. fått en naturligt motsvarande riksspråksform både i tal och skrift på orten. H. Geijer i Språk o. stil 1906, s. 226. —
-OLIKHET~201 l. ~002. jfr -MOTSATS, -SKILJAKTIGHET, -SKILLNAD, -ÅTSKILLNAD. Fornnordiska språket .. talades med obetydliga dialekt-olikheter i alla de tre nordiska rikena. Rietz Dial.-lex. Inledn. X (1861). De små dialektolikheterna (i de olika eskimåspråken). A. Hamberg i Ymer 1907, s. 19. —
-OMRÅDE~020. område inom hvilket en viss dialekt (l. grupp af dialekter) talas l. förekommer. J. A. Lundell (1881) i Landsm. III. 1: 12. De större dialektområdena (finnländsknorrländska, medelsvenska, sydsvenska mål). Dens. Ordl. X (1893). De olika skrifningarna (på uppländska runstenar) stin sten stain .. kunna (ej) lokaliseras till olika dialektområden. O. v. Friesen i Uppland 2: 495 (1908). —
-ORD~2. (dialekts- Sv. Merc., Påminn., Rietz Dial.-lex. Förord III (1867; men s. IV: dialekt-)) jfr ALLMOGE-ORD, BYGDEMÅLS-ORD, LANDSKAPS-ORD, LANDSMÅLS-ORD. Talarts, eller dialektsord, som få bruka och förstå. S. Hof i Sv. Merc. IV. 1: 51 (1758). Dialect-ord, eller de som tagas ur särskilda Provinser, böra ur (den svenska) Ordboken uteslutas. A. Sahlstedt i Dagl. alleh. 1768, nr 47. Näf .. för näbb, och danna, hvilket andre kalla dana, för bilda, göra, tilskapa, lära vara dialects ord. Påminn. v. proföfv. A 5 a (1776). (Man ser af Dahlstiernas Kungaskald) att denna versart (dvs. ottave rime), ehuru Skalden till sin hjelp betjent sig af dialect-ord och provinciella böjningar, dock synnerligen besvärat honom. Hammarsköld Sv. vitt. 1: 179 (1818). Detta landskaps-mål .. har en stor mängd egna dialektord. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 64 (1864). Vetenskapssocieteten i Uppsala var 1728 betänkt på att låta genom biskoparna insamla dialektord. Noreen Vårt spr. 1: 269 (1904). —
-ORDBOK~20 l. ~02. jfr -LEXIKON, -ORDLISTA. Rietz Dial.-lex. Förord V (1867). Dialektordbok (”idiotikon”). Noreen Vårt spr. 1: 49 (1903). —
-ORDLISTA~020. jfr -ORDBOK. De många handskrifna .. dialektordlistor från 1700-talets förra hälft, som ligga otryckta i våra biblioteker. Noreen Vårt spr. 1: 269 (1904). —
-ORDSAMLING~020. I Sverige anlades en dialektordsamling af E. Benzelius d. y., men denna blef aldrig utgifven, utan ingick längre fram i J. Ihres dialektordbok. NF 7: 421 (1883). —
-SKALD~2. Jämte Hebel är G. (dvs. Klaus Groth) Tysklands förnämsta dialektskald, hvilken för plattyskans litterära utbildning har haft samma betydelse som Mistral för provensalskans. 2 NF 10: 368 (1908). —
-SKIFTNING~20. jfr -VARIATION. Almqvist Gr. spr. 86 (1837). Man kunde tänka sig, att iū efter n dialektiskt sammanträngts till y, ock att denna dialektskiftning representeras af nysa, nys, nypa. A. Kock i Landsm. II. 12: 5 (1883). —
-SKILJAKTIGHET~0200 l. ~0102. konkret; jfr -OLIKHET. Det måste .. alltid blifva högst vanskligt ock godtyckligt att i dialektskiljaktigheter söka bevis för någon ursprunglig stamåtskilnad. Leffler Kons.-lj. i allmogem. 3 (1872). —
-SKILLNAD~20. jfr -OLIKHET. De exempel, som författaren .. anför för att göra dialektskilnaden ännu åskådligare. Tegnér 3: 535 (1819; i fråga om en grekisk språklära). Uti G(amla) Test. förekomma .. få spår till dialektskillnader. Pettersson Hebr. gr. 2 (1829). Äfven de allra äldsta bland dessa (skandiska handskrifter) förete en bestämdt utpräglad dialektskilnad. NF 5: 58 (1881). B. Hesselman i Uppland 2: 508 (1908). —
-SPLITTRING~20. splittring i dialekter. Till följd af dialektsplittring inom de områden, hvilkas mål de behandla, ha Västgöta, Södermanlands-Närkes samt Smålands och Ölands (landsmåls-)föreningar tidtals arbetat på skilda afdelningar. O. Hoppe i Landsm. II. 1: 6 (1885). Lundell Rättstafn. Förord (1886). (Det slovenska folkets) isolering i alpdalarne har .. vållat en stark dialektsplittring, som i förhållande till befolkningens fåtalighet (1 1/4 mill.) kanske endast har ett motstycke i våra svenska landsmål. A. Jensen i GHT 1895, nr 200, s. 1. —
-SPRÅK~2. (föga br.) Efter det Babyloniska fängelset, då Hebræerne kommo at umgås med invånarne i Chaldæen och Assyrien, samt tillika antogo deras dialect språk, synes det gamla Hebræernas skrifsätt hafva blifvit obrukbart. Thorberg Österl. spr. 12 (1785). J. H. Wallman i Iduna 9: 85 (1822). (Gottlandslagen) är affattad på ett särdeles utprägladt och egendomligt dialektspråk. Wisén i 3 SAH 4: 266 (1890). —
-STUDIUM~200. J. A. Lundell (1879) i Landsm. 1: 465. Såsom resultat af sina dialektstudier utgaf han (dvs. J. Ihre) Svenskt dialektlexikon. NF 7: 446 (1883). Noreen Vårt spr. 1: 268 (1903). —
-UNDERSÖKNING~0020. jfr FOLKMÅLS-UNDERSÖKNING. Fin. biogr. handb. 802 (1898). B. Hesselman i Uppland 2: 508 (1908). —
-UTTAL~02 l. ~20. uttal i ngn dialekt, dialektalt uttal. En dame mötte mig der, som oupphörligt pladdrade franska; men hennes Svenska dialektuttal öfvertygade mig, att hon aldrig sett det land, hvars språk hon ville härma. Ljunggren Minnesant. 238 (c. 1815). Något för långt drifvet .. bruk af slurfvigt dialekt-uttal. Atterbom Siare VI. 1: 140 (1852). SAOL (1900). —
-UTTRYCK~02 l. ~20. Egendomligt är att fru Runeberg, som ju nästan ”allsinte” vistats i Österbotten, stundom använder typiska dialektuttryck från denna landsdel. R. F. v. Willebrand i Förh. o. upps. 17: 213 (1904). —
-VETENSKAP~002 l. ~200. dialektologi. På den svenska dialektvetenskapens nuvarande ståndpunkt. G. Danell i Nord. tidskr. 1907, s. 181. —
-VIS~2, adv. (numera föga br.) dialektalt, i dialekter. Somliga af de förmodade öfvergångs-nominativerna (i finskan) finnas ännu dialektvis i behåll. E. Lönnrot i Suomi 1841, 4: 34. Detta fornminne (dvs. det afledda a) .., hvilket dialektvis ännu är att finna i några nejder (af Norge). Rydqvist SSL 1: 43 (1850). —
-ÅTSKILLNAD~020. jfr -OLIKHET. Thorkelin anser arbetet (dvs. Beovulf) först vara skrifvet på Danska och derifrån öfverflyttadt på Angel-Sachsiska, enligt honom samma språk, blott med liten dialektåtskillnad. G. W. Gumælius i Iduna 7: 151 (1817). —
-ÖFVERGÅNG ~002, äfv. ~200. De ovanligt kontinuerliga dialektöfvergångar, som här (dvs. hos de medelsvenska dialekterna) förekomma. Noreen Vårt spr. 1: 104 (1903).
B (†): DIALEKTS-ORD, se A.
Spoiler title
Spoiler content