SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1912  
DIATOMACÉ di1atom1ase4 l. -tå1m- l. -ωm1-, äfv. 01004, l. DIATOMÉ di1atome4 l. -tå- l. -tω-, äfv. 01—, r.; best. -en l. -n; pl. -er.
Ordformer
(diatomacé Nyman Bot. 223 (1864: -eer) osv. diatomé Agardh Bot. 1: 21 (1830: -éerne), 2 NF (1906) m. fl.)
Etymologi
[jfr t. diatomacee, diatomee, fr. diatomacée, diatomée (det sista företrädesvis om fossil alg), af nylat. (ss. benämning på hela gruppen) Diatomaceæ, pl., (bildadt af C. A. Agardh (1830)), Diatomeæ, pl., (bildadt af belgiern Du Mortier (1822)), afl. med olika änd. till Diatoma DC., namn på det viktigaste släktet inom gruppen (hvaraf eng. diatom, individ såväl af nämnda släkte som af hela gruppen), substantivering af gr. διάτομος, (sönder)delad, klufven (kanske i anslutning till διατομή, genomskärning), af διά, genom, här: isär, åtskils (jfr DI-), o. stammen i τέμνειν, skära, klyfva (jfr ANATOMI, ATOM). Anledningen till namnet på ifrågavarande släkte är det tvådelade utseendet]
bot. (o. geol.) individ l. art l. släkte af en viss lågt stående familj inom algerna (hithörande former förr stundom under andra benämningar hänförda till infusionsdjuren) med bl. en enda, till form o. utseende växlande, i regel bl. vid förstoring synlig, ett gulbrunt färgämne innehållande cell, hvars vägg består af två i hvarandra gripande hälfter, är inlagrad med kiselsyra o. fint tecknad i skilda mönster; kiselalg; förr stundom också i vidsträcktare anv., innefattande äfv. familjen Desmidieæ Endl. Algerne, eller de blomlösa vattnvexterne, innehålla en familj, Diatoméerne, som hafva en fullkomligt crystallinisk form och consistens. Agardh Bot. 1: 21 (1830). Brébisson delar Diatomeerna i 2 afdelningar 1:o De egentliga Diatomeerna, hvilka ega ett kisel-omhylle och 2:o Desmidierna, hvilka sakna kisel-omhylle och kunna förkolas. Wikström Årsber. t. VetA 1837, s. 370. Man känner hela berg- och jord-lager, som äro bildade af urtidens förgångna Diatomaceer. Nyman Bot. 223 (1864). Nathorst Jord. hist. 511 (1891). E. Lönnberg i AB 1899, nr 8, s. 3. — jfr KUST-, PLANKTON-, SALTVATTENS-, SÖTVATTENS-DIATOMACÉ m. fl.
Ssgr: DIATOMACÉ-10103~, äfv. 01003~, l. DIATOMÉ-ART1003~, äfv. 0103~2. NF 3: 1153 (1880: diatomacé-).
-FETT~2. geol. o. kem. jfr -VAX. Å. G. Ekstrand i Sv. kem. tidskr. 1900, s. 173 (: diatomé-).
-FLORA~20. Denna leraflagring .. befanns innehålla en rik diatomacéflora. Nathorst Sv:s geol. 261 (1894). S. Birger i Arkiv f. bot. III. 4: 15 (1904: diatomacé-).
-GYTTJA~20. geol. gyttja som väsentligen består af skelett af diatomacéer; jfr -JORD, -SLAM. NF 6: 475 (1882: diatomacé-). Mellan torfven och bleket (i Martebomyr på Gottland) finnes ibland ett lager af diatomacé- eller pappersgyttja afsatt. C. G. Eggertz o. L. F. Nilson i LAHT 1892, s. 193.
-JORD~2. [jfr t. diatomeenerde] geol. af döda diatomacéers kiselpansar bestående jord, bergmjöl, kiselgur; jfr -GYTTJA, -KISEL, -SLAM samt INFUSORIE-JORD. Geol. fören. förh. Reg. t. bd 6-10 (1890: diatomacé-). Högbom Norrland 184 (1906: diatomacé-).
-KISEL~20. geol. o. tekn. = -JORD. Isolering af Ångpannor, Rörledningar, Bakugnar m. m. med Diatomeekisel. SDS 1899, nr 35, s. 1.
-LAGER~20, n. geologiskt lager väsentligen bestående af diatomacéer. NF 3: 1153 (1880: diatomacé-).
-SKAL~2. i sht i pl. om de kiselhaltiga cellväggarna i fossilt tillstånd. De vanliga badgyttjorna innehålla diatomacéskal i riklig mängd. NF 3: 1153 (1880). Å. G. Ekstrand i Sv. kem. tidskr. 1900, s. 173 (: diatomé-).
-SKELETT~02. C. Th. Hök i Sv. läk.-sällsk. n. handl. 8: 100, 101, 104 (1854: diatome-).
-SLAM~2. geol. jfr -GYTTJA. Nathorst Jord. hist. 511 (1891: diatomacé-). Å. G. Ekstrand i Sv. kem. tidskr. 1900, s. 166 (: diatomé-).
-VAX~2. geol. o. kem. fett, vaxartadt ämne som till väsentlig del alstras af oljan i fossila diatomacéer; jfr -FETT samt JORD-VAX. Torkadt sjöslam håller omkring 3.6 % diatomévax, som är svartbrunt, fettglänsande. Å. G. Ekstrand i Sv. kem. tidskr. 1900, s. 165.
Spoiler title
Spoiler content