SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1908  
DEGEL de3gel2 (de`gel Weste), sbst.1, stundom (i sht i fackspr.) DIGEL di3gel2, sbst.1, r. l. m.; best. -n, stundom (i sht i södra Götal.) -en (Ordspr. 27: 21 (Bib. 1541) osv.); pl. -glar ((†) degelar Oxenst. brefv. 11: 698 (1637). degler Därs. 812 (1645)).
Ordformer
(deg(h)el (deg(h)il) G. I:s reg. 17: 159 (1545) osv. däg(h)el Ordspr. 27: 21 (Bib. 1541), Spegel Guds verk 20 (1685), Nicander Sal. ordspr. 39 (1760). deyel P. Erici Musæus 6: 80 b (1582: leerdeyelen), Risingh Kiöph. 43 (1669). digel G. Brandt i VetAH 2: 49 (1741), Engeström Lab. chym. 1: 126 (1781), Berzelius Kemi 3: 398 m. fl. st. (1818; s. 192 m. fl. st. däremot: degel), Berlin Oorg. kemi 467 (1857), Blomstrand Oorg. kemi 240 (1873, 1897). -dääl Gyldenhielm Psalt. 34 (c. 1605, 1650: Leerdääl). Anm. Hof Förkl. 36 (1765) uppgifver digel ss. den på hans tid nyttjade formen o. anser sig behöfva förklara degel)
Etymologi
[y. fsv. deghil; jfr d. digel, isl. digull (i sht i poetiska omskrifningar), mnt. degel, t. tiegel i samma bet. Sannol. representera dessa former ett samgerm. ord, förutsättande en ieur. stam *dhighilo- (-ulo-), till roten dheigh, dhoigh, knåda (se DEG), o. med en ursprunglig bet. ’formningsredskap', ’form' l. dyl. (jfr Tamm). Jfr nor., nyisl. deigla, f., i samma bet., samt isl. digna, förlora ngt af sin hårdhet (om metall) osv. (se DIGNA)., deigr, mjuk (om metall) osv., nor. deiga, göra mjuk (särsk. om uppmjukande af järn vid eld). Då ordet är uppvisadt först i yngsta fsv. o. aldrig synes hafva varit folkligt, är det emellertid troligt, att här icke föreligger en omedelbar fortsättning af ett gammalt nordiskt ord, utan ett senare lån från nt. Därför talar nog också det jämförelsevis sena uppträdandet af formen digel, hvilket i hvarje fall gör sannolikt, att denna form beror på utländsk, d. l. t., påverkan. — Om en annan, redan tidigt framställd uppfattning, enl. hvilken ordet väsentl. är lånadt af lat. tegula, se t. ex. Kluge samt Falk o. Torp Etym. ordb.]
1) (i sht i fackspr.) eldfast kärl (af växlande material, storlek o. form) hvari ämnen upphettas till höga temperaturer l. bringas till smältning l. (förr) hvari smälta ämnen hällas för att svalna; särsk. om dylikt kärl som insättes uti o. utgör en viktig beståndsdel af en (smält)ugn l. ässja; potta; jfr KRUKA. En .. windvgn, Ther vdi man kunde smelte j degler, szå godzet icke komme ståendis vthan i degelen, och icke på botthnen. G. I:s reg. 17: 159 (1545). (Till Sthm har år 1640 införts) Deglar .. sätt (dvs. satser) 886. Oxenst. brefv. 11: 744 (1640). Stiernhielm Arch. H 2 b (1644). Om I blott kunde skaffa mig dägel, skall iag straxt vijsa Er min konst. Jag skall i ett ögnebleck göra skiönt och fijnt guld. Gyllenborg Vill. 88 (1721). I hvar ugn sättas 9 deglar eller krukor, runda, men smalare nederst. Linné Ungd. 2: 210 (1734; i fråga om mässingstillverkning). Då kopparen är smält til smidnings och upp-öst uti sina, med ler strukna heta ingöten, Diglar kallade, at der afsvalna. H. T. Scheffer i VetAH 13: 244 (1752). Gullet luttras i glöd och Silfver pröfvas i dägel. Nicander Sal. ordspr. 39 (1760). Hessiska deglar. Fischerström 2: 197 (1780). Diglar kallas .. vid kopparhamrar runda stora skålar om 3 kannors innehåll, som med et öra göras af tjockt järnbleck och öfverdragas med en tums tjock lera inuti. Rinman 1: 430 (1788). Deglar af platina äro nu mera alldeles oumbärliga för kemiska försök. Berzelius Kemi 3: 193 (1818). Deglarna äro koniska kärl, ofvantill öppna och der antingen runda samt försedda med en pip, eller 3-kantiga, så att de hafva 3:ne pipar. Nyblæus Pharm. 307 (1846). Man smälter (vid beredande af färg till ögonbryn) i en degel, öfver koleld, 6 ort beck, 6 ort harts, 3 ort virak och 3 ort mastix. AHB 54: 75 (1871). De äldre gjutstålsugnarna, hvilka ännu äro ganska allmänt i bruk i England, äro mycket enkla dragugnar, rymmande 2 à 4 deglar och eldade med koks. NF 5: 1234 (1882). Deglarna göras af skiftande storlek och rymma hvar för sig från 60 till 800 kg., stundom ända till 2,500 kg. Key-Åberg Glasind. 19 (1899). — i numera mindre br. förb. När den (dvs. massan) .. blifvit väl arbetad, kännes den något smidigare än i början, och är färdig att deraf slå diglar. Broling Resa 3: 86 (1817; med afs. på lerdeglar). — jfr BISKVI-, BLYERTS-, CHAMOTT-, GJUT-, GLAS-, GRAFIT-, GRÅ-, GULDSMEDS-, IPSER-, JÄRN-, KALCINER-, KALK-, KOL-, KOPPAR-, LER-, PASSAUER-, PLATINA-, PORSLINS-, PROBER-, PROF-, PRÖF-, REDUKTIONS-, SAND-, SATS-, SILFVER-, SMÄLT-, TÄCK-DEGEL m. fl. — särsk.
a) i jämförelser, i sht i uttr. såsom silfver l. guld i (en) degel o. d. En man warder igenom rosarens munn bepröffuat, såsom silffwret j däghelen och gullet j vgnen. Ordspr. 27: 21 (Bib. 1541). I eeld är han (dvs. Tobias) pröffuat, som guld j en deghil. Tob. com. G 1 a (1550). Sij hafwet huru stilla / Thet ligger, som een glittran Spegel, / Så blankt som Silfwer smält i degel. Stiernhielm Parn. 1: 10 (1651). Sij, Herrans taal är härligt och klart / Som silfwer i degelen renat. Ps. 1695, 32: 5; jfr Ps. 1819, 121: 5.
b) i uttr. som symboliskt beteckna praktiskt sysslande med kemi o. d. Sen de (dvs. de lärde) med dristig hand / I hennes (dvs. naturens) mörka verkstad famlat, / Der stoppat näsan in i hvar retort / Och degel, och till slut gått lika sluga bort. Franzén Skald. 2: 235 (1799, 1828). (Berzelius) ryckte sig från de första ynglinga-årens studium af blomsterverldens sköna alster .., för att vända sig åt degeln och retorten. Rydqvist i SAH 25: 20 (1849, 1852). jfr: En sak, att bygga på, sin halt beseglar / med synglas, prisma, siffror, våg och deglar. Rydberg Dikt. 2: 38 (1891).
c) mer l. mindre bildl.; särsk. i sådana uttr. som beteckna, att ngt utöfvar en ombildande l. förändrande inverkan på ngt, i sht att ngt verkar luttrande l. renande l. sofrande. Ty then (dvs. det blodet) som luttrat är igenom Hiertatz Degel / Han stjger sidst djt up (dvs. i hufvudet) så klaar som någon Spegel, / Och sedan delar sig i alla Kropsens Senor. Spegel Guds verk 253 (1685). Man kan ju i Paris de ädla seder köpa? / Der har han (dvs. herr Sprätthök) lärt sit guld i Skönhets deglar stöpa. Dalin Arg. 1: 254 (1733, 1754). Lutras i erfarenhetens degel. Wadman Saml. 1: 7 (1817, 1830). I nödens degel syndabristen / Sig dagligt mer och mer förtär. Ps. 1819, 235: 1. Fyld oss vinkar glasets degel. Palmær Eldbr. 49 (1822). Fantasien hade fritt spel, att i sin degel omsmälta de chaotiska massorna till idealiska partier. Törneros Bref 1: 275 (1827). Rec(ensenten) har här .. kastat flera af mina satser i samma degel, och deraf tillskapat en product, som jag icke erkänner. Palmblad Norge Bih. 91 (1847). (Den homeriska gudavärlden) är (hos Virgilius) liksom omsmält i den framskridna kulturens degel. NF 17: 1167 (1893).
2) [efter motsv. anv. i t.] (knappast br.) tekn. o. bergv. om den djupaste l. lägst belägna delen af härden i en s. k. schaktugn. Almroth Kemi 348 (1834).
3) (knappast br.) i allm.: smältpanna; smältgryta. (Man) slår vaxet i formen, låter det stå der några ögonblick, slår det åter i degeln, (smältgrytan som är af sten eller krukkärl). Konditorn 295 (1841). — jfr LIM-DEGEL.
Ssgr (i allm. till 1): DEGEL-, stundom (i sht i fackspr.) DIGEL-BAD30~2. kem. (numera föga br.) bad (se d. o. 1 c) i en degel. Berzelius Kemi 2: 397 (1812, 1822).
-BOTTEN~20. Rinman 1: 386 (1788). Berzelius Kemi 3: 399 (1818).
-FORM~2, pl. -ar. form gm hvars nedtryckande i en degelpress den där befintliga degelmassan formas till en degel. 2 Uppf. b. 6: 48 (1904).
-FOT~2. fot hvarpå degeln placeras vid vissa kemiska laborationer; piedestal. Engeström Lab. chym. 1: 144 (1781). Berzelius Kemi 3: 399 (1818).
-GJUTSTÅL~20 l. ~02. = -STÅL. Jernk. ann. 1867, s. 191. Degelgjutstål, svenskt, icke härdadt. Starck Hållfasthetsl. 81 (1903).
-GÖTMETALL~102 l. ~200. = -STÅL. 2 Uppf. b. 5: 384 (1902).
-HÅL~2. öppning på en (glas)ugn hvarigenom deglarna insättas o. uttagas. Dalin (1850). Kindblad (1868).
-HÅLLARE~200, r. i sht kem. Priskur. fr. N. Peterson 1886, s. 61. Prislista å kem. glas fr. Ekecrantz 1901, s. 12. —
-KAMMARE~200. kammare (vid ett järn- l. glasbruk o. d.) afsedd för förvarande af deglar. PT 1899, nr 127 A, s. 4. En degelkammare med ugn. Därs. 1904, nr 280, s. 4.
-LERA~20. eldfast lera hvaraf deglar tillverkas. Rinman 1: 429 (1788).
-LOCK~2, n. Rinman 1: 427 (1788). Broling Resa 3: 87 (1817).
-MAKARE~200. Vid bruken anstälda ”degelmakare”. Key-Åberg Glasind. 19 (1899). 2 Uppf. b. 7: 233 (1903).
-MASSA~20. mjuk massa (af lera osv.) hvaraf deglar förfärdigas. Ugnar, gjorda af bränd degelmassa. Berzelius Reseant. 76 (1812). Arbetaren .. inkastar (i degelpressen) en afvägd klump degelmassa. 2 Uppf. b. 6: 48 (1904; i beskrifning på deglars förfärdigande).
-METALL~02. = -STÅL. NF 2: 398 (1877). Jernk. ann. Reg. (1886).
-OLJA~20. [anledningen till namnet är den, att deglar användas vid framställandet af ifrågavarande olja] björkolja, björktjära, ryssolja. Lindgren Läkem. (1902).
-PRESS~2. press för formande af deglar. 2 Uppf. b. 6: 48 (1904).
-PROF~2. prof hvarigenom medelst smältning i degel malmers osv. metallhalt, smältpunkt o. d. utrönas. J. Browallius i VetAH 5: 23 (1744). Då silfver-tillmyntnings-smältning företages .. skola .. plansarne först nedsmältas och degelprof å dessa uttagas. SFS 1836, nr 16, s. 7. Keyser Kemi 2: 428 (1874).
-SAND~2. fin sand hvarmed den eldfasta leran vid förfärdigande af deglar uppblandas. Rinman (1788).
-SLAGNING~20. (numera mindre br.) i fråga om lerdeglar; jfr -TILLVERKNING. Broling Resa 3: 88 (1817). Berzelius Kemi 3: 263 (1818).
-SMET~2. (numera knappast br.) smet l. smörja hvarmed man smörjer deglar före användandet. Möller (1807).
-SMÄLTNING~20. Jernk. ann. 1867, s. 190. Krupp använder .. fortfarande degelsmältning för sina kanoner. NF 5: 1234 (1882).
-STÅL~2. stål som erhållits gm smältning i deglar; gjutstål; jfr -GJUTSTÅL, -GÖTMETALL, -METALL samt BESSEMER-, MARTIN-STÅL. Rosenberg Oorg. kemi 509 (1888). Redan år 1856 hade den österrikiske artilleriteknikern Uchatius framställt ett degelstål genom att smälta en blandning af granuleradt tackjärn och järnmalm (Uchatius-stål). 2 Uppf. b. 6: 60 (1904).
-STÅLS-UGN—0~2. ugn som nyttjas vid beredning af degelstål. 2 Uppf. b. 5: 400 (1902).
-STÅLS-VERK—0~2. (degelstål- Tekn. tidskr. 1880, s. 185, 2 NF 6: 17 (1906)) Jernk. ann. 1888, s. 240.
-TILLVERKNING~020. jfr -SLAGNING. Broling Resa 3: 25 (1817). Jernk. ann. 1888, s. 240.
-TÅNG~2. med långa, böjda skänklar försedd tång hvarmed man fattar om (kanten på) en (upphettad) degel. Retzius Pharm. 8 (1769, 1778). Dalin (1850). Ahlberg Farm. tekn. 22 (1899).
-UGN~2.
1) ugn som nyttjas vid brännandet l. vid torkningen af deglar. Rinman 1: 1060 (1788). Broling Resa 3: 84 (1817).
2) ugn i hvilken smältning försiggår i deglar. Tekn. tidskr. 1872, s. 98. Våra nutida degelugnar arbeta .. i många fall endast med naturligt drag. 2 Uppf. b. 6: 42 (1904).
-VERKSTAD~20 l. ~02. jfr -FABRIK. PT 1901, nr 209 A, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content