SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1912  
DIKE di3ke2 (di`ke Weste), n.; best. -et; pl. -en (G. I:s reg. 7: 90 (1530), BtFH 2: 121 (1553), Schroderus Hoflefv. 281 (1629) osv.) ((†) = Hes. 17: 7, 10 (Bib. 1541), Lex. Linc. (1640; under cetariæ), Verelius Ind. (1681: Dijken, best. form; under balk). -er G. I:s reg. 12: 147 (1539), Vgl. fornm. tidskr. I. 6—7: 27 (1619), Murenius Acta visit. 118 (c. 1643), Lindh Husapot. 96 (1675), Rudbeck Atl. 1: 170 (1679: dikerna) m. fl.; under 1700-talet anträffadt bl. i best. form dikerna, -ne: Serenius Eng. åkerm. 33, 34, 35, 92 (1727; men i obest. form, 5 ggr å anf. sidor, diken), Carleson Hush. 95 (1756; men obest. form diken tillsammans 4 ggr å s. 96, 97)).
Ordformer
(diki Lagförsl. 235 (c. 1609: dikisreen, arkaiserande); dyke Murenius Acta visit. 118 (c. 1643: dyker, pl.). dicke BtFH 2: 114 (1552: dicker, pl.), Därs. 121 (1553: dicken, pl.), Ärkeb. Abrahams räfst 170 (1596: Dickgräfuare), Ångerm. dombok 9 nov. 1629)
Etymologi
[fsv. dike, motsv. d. dige, nor. dik(j)e, isl. díki; jfr mnt. dik, nt. diik, holl. dijk, mht. tich, t. teich o. deich, feng. dic, eng. dike o. ditch; af ovisst ursprung, kanske snarast utgående från en bet.: ’hvad som är gräfdt, utgräfdt, utstucket', till en rot med grundbet. ’sticka', o. besläktadt med bl. a. lat. figere, genomstinga, fästa; jfr Tamm, Walde (under figo), äfvensom, med andra förklaringsförsök, Falk o. Torp Etym. wb. (under dige) samt Kluge (under teich). Den egendomligheten att ordet hos sig förenar de motsatta bet.: ’gräfd fördjupning' o. ’uppkastad vall' har det gemensam med DAMM, sbst.1]
1) gräfd fördjupning i marken af betydande längd i förhållande till dess bredd o. djuplek; jfr GROP äfvensom GRAF.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., nor., isl., äfvensom af eng. ditch o. dike] om dylik utgräfd ränna (af större dimensioner än en fåra) afsedd att bortleda vatten från åker o. dyl. l. från väg, i förra fallet stundom på samma gång tjänande till hägnad l. till gräns mellan olika ägor. Gräfva diken. Taga upp ett nytt dike. Fylla igen, lägga igen l. igenlägga ett dike. Ett igenvuxet dike. Ett dike med otillräckligt aflopp för vattnet. Köra, falla, ramla i diket. G. I:s reg. 7: 90 (1530). Her i rigit .. bliffue monge och sköne heman forderffuade .. aleneste ther vtaff, ath åkrane icke bliffue holdne med dijker, som thet siig borde. Därs. 12: 147 (1539). Thesse epther(skrif)ne men bleffue sack till 3 m(ark) för ogilde gierdes gorde och dicken. BtFH 2: 121 (1553). Allmogen .. hafwe (icke) hafft någre Järnskyflar, hwarföre dijkerne widh Landzwägarna icke ähre så upkastade eller gräfne som sigh borde. HSH 31: 489 (1663). Nytt dike skal then, som tarfvar, för sin åker åhrliga gräfva minst fyratijo famnar, eller uprensa åttatijo famnar gammalt dike. BB 6: 2 (Lag 1734). Hästen gjorde en gång et snedsprång, så at Jerker tumlade i et dike och bröt af sig lårbenet. Dalin Vitt. II. 6: 107 (1740). Chäsen ligger uti dike', / Hästen uti Charons rike, / Och på Liljeholmen jag. Bellman N. saml. 2: 348 (c. 1780). Ändamålet med diken är, att bortdraga bottensyra och afskära vattendrag från åker och äng, samt afleda vattensamlingar. Ahlquist Jordbr. på Öland 17 (1839). Omkring hvarje tält (bör) gräfvas ett dike för vattenaflopp. Tj.-regl. 1858, 1: 161. (Landsvägarna) blefvo .. i Egypten redan tidigt försedda med diken. Uppf. b. 1: 389 (1873). Jag förmodar att min sotsäng blir ett dike. Rydberg Vap. 20 (1891). Dikets djup blir .. beroende på, till vilket djup man önskar få torrläggningen utförd. C. Rydberg i Jordbrukslära 57 (1911). — jfr AFFALLS-, AFHÄLLNINGS-, AFLEDNINGS-, AFLOPPS-, AFSKÄRNINGS-, AFTAPPNINGS-, AXEL- (till AXEL, sbst.2), BACK-, BLIND-, DAMM- (till DAMM, sbst.1), DRAG-, FLOD-, FREDS-, FÅNG-, GREN-, GRUND-, GRÄNS-, GÄRDSEL-, HEL-, HUFVUD-, IN-, KANT-, KIL-, KLOAK-, KLOF-, KORS-, KRONO-, LAGG-, LAND-, LANDSVÄGS-, LÅNG-, LÖNN-, MELLAN-, NACK-, PARALLELL-, PLUGG-, RIBB-, RIS-, RÖR-, SAM-, SAMLINGS-, SIDO-, SKILJE-, SKOGS-, SKÅR-, SKÄR-, SLASK-, SMÅ-, SPÅR-, STADS-, STAM-, STEN-, STOR-, STRÄCK-, STÅNG-, SUG-, TEG-, TEGELRÖRS-, TORF-, TVÄR-, TÄCK-, UPPFÅNGS-, UTFALLS-, UTLOPPS-, VALL-, VATTEN-, VATTENSAMLINGS-, VÄG-, ÅKER-, ÄNGS-DIKE m. fl. — särsk.
α) i förb. täckt (förr betäckt) dike, dike som igenfyllts med jord efter det att en ledning af (tegel)rör l. ett lager af sten, ris, gärdsel l. dyl. nedlagts i dess botten för vattnets bortledande, täckdike; jfr BLIND-, LÖNN-DIKE; öppet dike, dike som icke på nyssnämnda sätt igenfyllts. Ett betäckt dike. G. Wahlenberg i VetAH 1811, s. 4. Täckta diken. Lundström Trädg. 5 (1852). Om afdikning medelst öppna och betäckta diken. Dahl Åkerjord. afdikn. 12 (1853, 1863; rubrik). Användandet af täckta diken med sten, ris, gärdsel och dylikt såsom fyllnadsmaterial, är gammalt hos oss. Bergelin Vincent Dränering 153 (1864). De öppna dikenas renar äro ofta ett tillhåll för ogräs, skadesvampar och skadeinsekter. J. F. Hallenborg i Den prakt. landtbr. 1: 47 (1906). Öppna eller täckta diken. L. H. Kylberg i Jordbrukslära 629 (1912). — jfr: Någre hushållsaktige Landtmän .. göra underjordiska diken, dem de fylla och hålla öpne med den bortrögde stenen. Alm. (Ld) 1772, s. 38.
β) i mer l. mindre bildl. l. oeg. anv.; ofta skämts. Hela Juni var ful. / Solens gyllene hjul / Kört i diket och vältat kanhända. Sehlstedt 5: 38 (1871). Dit (dvs. till sjön) gräfver, sorlande yr och snar, / Från skogens myrar hvar bäck sitt dike. Oscar II 2: 271 (1887). (†) Kongars tacksamhet har sådan grentz och dijke / Så wijda nyttan är för Kronan och för rijke. En saml. öfvers. o. bearb. 77 (c. 1712). — särsk.
α') i följ. barnrim som vanl. sjunges (l. framsäges) med barnet på knäet l. armen, hvarvid det föres först åt ena sidan, sedan åt den andra samt vid slutordet djupare ned mot golfvet. Prästens lilla kråka / skulle ut och åka, / ingen hade hon som körde. / Än slank det dit, / än slank det hit, / än slank det ned i dike (dvs. diket). Landsm. V. 5: 41 (1886). Anm. I st. f. ’prästens' användes äfv., allt efter situationen, ’mammas', ’pappas' osv. (Dialektala) variationer anföras i Nyland 5: 218 (1900) samt hos Fredin Gotlandstoner 120 f. (Landsm. 1909). Strofen sjunges äfv. till en danslek under formen ”Gossen (flickan) skulle åka, / spände för en kråka / etc.” Hallgren Sånglekar fr. Nääs 23 (1905).
β') [jfr eng. that broad ditch om Engelska kanalen] om flod, kanal o. d. Längst från Plutos mörka diken / Stiga drakar opp. Bellman 6: 288 (c. 1775); jfr anm. nedan. Finnland .. (skyddades) af Nevafloden och den breda Ladogasjön, öfver hvilket dike Ryssarna icke så lätt skulle kunna hoppa. Fryxell Ber. 6: 31 (1833; efter ett tal af G. II A., som dock använder bäck). Suezkanalen nr 2 ..: sötvattenskanalen med sitt Nilvatten, som löper jäms med Lesseps' stora dike. Nyblom Österut 10 (1908). Anm. Det anf. stället hos Bellman beror möjl. på inflytande från Virgilius' Æneis 6: 369: flumina tanta paras Stygiamque innare paludem. Om skalden i så fall afsett att med ’Plutos diken' närmast återgifva ’Stygia palus', hör språkprofvet till den föråldrade bet. 2.
γ') (knappast br.; jfr dock ssgn nedan) om inskuren ränna l. långsträckt skåra l. fördjupning i kroppsdel o. d. Holm (bad) honom lossa repen, som han straxt giorde och fant stora diken på armarne efter repen. Växiö rådstur. prot. 9 dec. 1736. — jfr KORSGROPS-DIKE.
δ') bildl. i uttr. köra l. råka i diket o. d., ’köra omkull', ’köra fast', komma l. råka i en ohjälplig situation o. d. Nu har jag råkat i diket för detta eländiga (grek. ordet) doxa. Jag hade i sinnet att leta i Skriften efter de reformertes villfarelser. Topelius Planet. 2: 69 (1889; framställdt ss. yttradt af drottning Kristina). Det är mitt eget fel att vi har kört i diket. Öberg Makter 2: 23 (1906).
b) (†) om bevattningsränna? (Vinträdet) vthreckte sina quistar emoot honom, at thet måtte watnat warda aff hans dijke. Hes. 17: 7 (Bib. 1541; Luther: das er gewessert würde von seinen furchen). Så snart ther kommer itt östan wädher til, så skal thet (dvs. vinträdet) förtorkas på sijn dijke. Därs. 10 (Luther: wird er verdorren, auff seinen furchen).
c) (†) om stor graf tjänande till kommunikationsled, kanal (i egentlig anv.; icke bildl.; jfr a β β'). Engelbrect (lät) graffua en graff eller dijke widh Telgie, at skip skulle komma ther vthur salta siöön in i Mäler. O. Petri Kr. 181 (c. 1540).
d) [jfr motsv. anv. i isl., mnl. o. feng. samt af eng. ditch] (†) om graf tjänande till skydd kring en befästning l. befäst ort, fästningsgraf, vallgraf; jfr anm. under 3. När Olof Haraldson anlade Sarpsborg, gjorde han en vall där omkring af sten, jord och trä, och lät utom dess gräfva et djupt dike eller graf utom vallen. Lagerbring 1 Hist. 1: 403 (1769). Gottlands och Visby köpmän .. förklara sig villiga att betala tull för allt, som säljes inom stadens dike och mur. Ahrenberg Styrk. rätt 138 (1899; arkaiserande). — jfr GRUND-, SKANS-DIKE.
e) i annan (i allm. mera tillfällig) anv. Man .. vpkastar (vid iordningställandet af melon- o. gurksängar) en Groop eller Dijke en aln eller tree Qwarter diupt, och fyller then medh then bästa Hästadyngia .., och sedhan fyller man godh Jord thervppå, tw Qwarter högh. Månsson Trääg. C 3 b (1643, 1647). Obbarius Skogsv. 2: 309 (1846; om dike anlagdt för att fånga larver). För (pil-)snittlingarnes utsättande upptagas diken längs efter plantsängen på en fots afstånd, hvilkas ena vägg bör vara starkt sluttande. Mot denna dikesvägg läggas nu snittlingarne, med 5 tums mellanrum. Björkman Skogssk. 180 (1868). Djupgräfningen tillgår sålunda, att man vid (jord-)styckets ena sida uppkastar ett två spadtag bredt dike .. och lägger jorden ur detta dike utanför stycket. Derefter upptages ett dylikt dike tätt invid det förra, och jorden ur detta användes till fyllning af det första (osv.). Lindgren Trädg. 1: 105 (1872). — jfr FÅNG-, LARV-DIKE.
2) [jfr motsv. anv. i fsv., isl., mnt. o. nt., mnl. o. holl. dial., mht., äfvensom af t. teich o. eng. dial. dike] (†) gräfd l. eljest med konst anlagd damm l. vattenbehållare l. vattenreservoar; ofta: fiskdamm; äfv. om naturlig (mindre) samling af stillastående vatten, göl, sump, kärr, träsk. Gack bort och twå tigh j dijket Siloe. Joh. 9: 7 (NT 1526; Bib. 1541: dammen, Luther: zu dem teych). Palus .. dijke eller putz. Voc. lib. afd. 4 (c. 1580). Iagh (var) wedh Klage brunnen och lett aff (dvs. släppte ut vattnet ur) diken, såsåm (dvs. som) laxs ören wore uti. Carl IX Calend. 68 (1589). Dammar, Graffuer eller Dijke hoos siön, ther man stora fiskar fångar och insaltar. Lex. Linc. (1640; under cetariæ). En Hoo, Damm, Groop eller Dijke ther Regnwatn vthi församblas. Därs. (under cisterna). Man kan taga Fiska Råmm, och medh honom spijsa (dvs. förse, mata') annor Dijken lång Wäg ther ifrå. I. Erici Colerus 1: 172 (c. 1645). Hören I danske drånningh, / som är både mechtig och Rÿker / Låfwen i oss fathige fiskiare Sönner / att fiskia Vti edra dÿker. Visb. 1: 357 (c. 1657). (Blomsholm är) aldeles satt i godt stånd med skiöna Bygningar .. utom 2:ne anlagde Trägårdar, Dammar ock Dijken. Oedman Bahusl. 362 (1746). (Fisk-)dammarne voro här icke, som allmänt, små upgrafne diken, utan stora platser. Linné Sk. 378 (1751). Anm. Möjl. afses i ett par af de anf. språkprofven (jfr särskildt det från 1746) snarare kanaler, i hvilket fall de höra in under 1 (jfr 1 c, d). — jfr FISK-DIKE. — särsk.
[efter t.; jfr: Ich fisch in meins Herren täuch. J. Fischart (1575) i Neudrucke d. litt.-werke des XVI. u. XVII. jahrh. 65—71: 261, Ich fische, fische, fische / Auf meines Herren Tische, / In meiner (väl felaktigt för meines) Herren Teichen, / Den armen als den Reichen. Fischer Deutsche hochzeitsgedichte 30 (1907; i odaterad bröllopsdikt, som torde stamma från 1600-talet; vid lek, som synes hafva försiggått vid bordet under måltiden); jfr vidare Böhme Deutsches kinderlied u. kinderspiel 675 (1897) o. där citerad litteratur äfvensom Schütze Holstein. idiotikon 1: 319 (1800) o. Jahrb. d. vereins f. niederd. sprachforsch. 26: 128 f. (1900)] oeg. i sammanhang som syftar på en viss lek. Sen fiskade de (dvs. sällskapet som lekte jullekar) ock uti hvars annans dike / Och detta var communt för fattige och rike; / När man dem släppa bad, då skulle hållas i, / När hålla, blef befaldt, då skulle låtas bli. / Men den som lydig var, man honom genast pantar. Livin Kyrk. 110 (1781). Anm. I det anf. citatet afses en allmänt spridd pantlek (se under FISK o. FISKA), o. verserna äro byggda på de ord med hvilka ’fiskaren' inleder leken. Emellertid gifver uttr. ”hvars annans dike” i första versen knappast ngn tillfredsställande mening. Sv. forns. 3: 400 (1842) säger ’fiskaren': Fiska i vår herres rike, / För de fattige, som för de rike! o. i Den muntre gästen 94 (1833), ss. inledningsord till en annan ’fiskarlek', som är identisk med den från Tyskland kända o. efter all sannolikhet den till hvilken versparet från början hört: Jag fiskar i min herres rike, / så väl för fattiga som för rika. Här har ’rike' tydligen trädt i stället för ’dike', då detta senare ord blifvit föråldradt i ifrågavarande bet. Det ursprungliga synes därför hafva varit ’vår herres' l. (väl allra tidigast; jfr förh. i t.) ’min herres dike', af hvilka det förra torde ligga bakom formuleringen hos Livin. Numera lyder den första versraden i allm.: jag fiskar l. jag fiskar, jag fiskar i min faders rike; jfr: Jag fiskar uti min faders rike / både för den fattiga och den rike. Lekar o. nöjen 18 (1848) samt Landsm. XIX. 1: 89 (1908). Ett par äldre personer erinra sig dock från sin barndom formuleringen i min faders dike, en annan variationen i ett dike. I Skåne heter det vanl. [jfr d. dial. (Jylland) a fesker, a fesker i mi fårs dam (Feilberg (under fiske))] i min faders damm (”i min faders fiskedam” Lilja Julb. 48 (1865)) l. i mjölnarens damm, det förra enl. uppgift äfv. i Sthm; jfr från ngt ä. tid: Jag fiskar, jag fiskar i husbondens dam. Le maitre de plaisir 39 (1836) o. Jag fiskar på min husbondes fiskvatten. Handbibl. f. sällsk. 1: 96 (1818), på båda ställena i fråga om den i Den muntre gästen (se ofvan) beskrifna leken.
3) vall, stängsel af jord l. sten; fördämning.
a) [jfr motsv. anv. af sv. dial. dike, dige (Halland, Skåne; Rietz), äfvensom af eng. dike (Skottland)] (bl. starkt bygdemålsfärgadt i sydligaste Sv.) jordvall (äfv. tångvall o. d.) l. stenmur tjänande till hägnad kring åker l. betesmark o. d. Gärdesgårdarne eller vallarne, som äro upkastade omkring ägorna, kallas här i landet (dvs. i Skåne) diken, och icke sjelfva grafven, utur hvilka vallen är uptagen. Linné Sk. 239 (1751). Gärdesgårdarna el. som de här (i Skåne) kallas diken (äro) af sten el. jord. E. G. Lidbeck (1752) i Sv. Merc. V. 3: 281. På lerslätten (i Skåne) nödsakas man (till stängsel) .. nyttja de där så kallade diken eller jordvallar, som medföra flere svårigheter. A. J. Retzius i Physiogr. sälsk. handl. 1: 7 (1776). Han .. kom till ett dike (vall), som skilde två ägor. E. Wigström (c. 1900; efter gumman på Skanörs ljung) i Landsm. VIII. 3: 223. — jfr JORD-, STEN-DIKE.
b) [jfr fsv. watnet wäxte ower diken samt motsv. anv. i mnt. o. nt., mnl. o. holl., äfvensom af t. deich o. eng. dike] (jfr anm. nedan) fördämning afsedd att skydda lågt liggande trakt mot öfversvämning af haf l. sjö l. flod o. d. Therföre moste Monarchers Embetzmen, Så beställa: .. ther Siögher ock Strömmar äro, at Dijker vpkastas och Dammar förfärdigas, som i rättan tidh tilslwtes oc vplates, På thet Gräsmarcken icke förderffwes .. motte. L. Paulinus Gothus Mon. pac. 749 (1628). Landet (mellan Eider- o. Tren-strömmarna) som är sidländt, satte han genom Slussars öpnande eller stämmande, samt Dikens genomskärande under vatten. Loenbom M. Stenbock 4: 83 (1765). Anm. Redan sakliga skäl tala starkt för att denna anv. aldrig ägt ngt verkligt burskap i vårt språk, o. på modern sv. språkkänsla gör den ett afgjordt främmande intryck. I senaste tid har dock A. Norlind Ymer 1910, s. 49 ff. på uppgifna grunder användt ordet o. ssgr med detsamma i denna bet. i fråga om holländska förh.
Anm. till 3. Huruvida en bet. ’vall tjänstgörande ss. l. hörande till försvarsverk' [jfr mnl. dijc, ä. eng. dike] ngnsin användts i Sv., är ovisst. Den skulle kunna föreligga på följ. ställe, som dock äfv. kan tänkas höra till 1 d: Till Hans van Lignis, att han later Lenardt Valmestere bekomme så månge jernskoffler, som han hielpe sig medt till thet dijke han ved Öreby förhender haffver. G. I:s reg. 23: 234 (1552). Rålamb 8: c 1 a (1691) öfversätter, måhända mera tillfälligt, fr. sillon i bet. ’vall (lägre än själfva fästningsvallen men högre än den betäckta vägen) som uppförts i torr graf af större bredd' (jfr La Chenaye des Bois Dict. mil. (1743; under sillon)) med ”Dijke”, men s. 53 i själfva texten återgifves det fr. ordet med ”Bröstwähret”.
Ssgr (i de allra flesta fall till 1 a):
A (numera ej för ssgr som ansluta sig till 1 a användbar ssgstyp): (jfr anm. till 3 b) DIK-ANLÄGGNING3~020. äfv. konkret. A. Norlind i Ymer 1910, s. 50.
-BOTTEN, -BRÄDD, se C.
(3 b) -GREFVE~20. (dike- Oxenst. brefv. 1: 327 (1626: dijkegrafuer, pl.)) [jfr mnt. dikgreve, nt. diikgräve, mnl. dijcgrave, holl. dijkgraaf, t. deichgraf, deichgräfe] (numera knappast br.) i fråga om utländska, särsk. nordtyska o. holl. förh.: uppsyningsman öfver fördämningarna i ett distrikt l. en provins; jfr DAMM-GREFVE (till DAMM, sbst.1). Jag hafver .. skrifvit Dichgrefven till (om brobygge). Oxenst. brefv. 9: 578 (1627). Heinrich (1814).
-GRÄFVARE, -MULL, -MÅTT, -PLOG, se C.
(3 b) -PORT. (†) dammport, sluss; anträffadt bl. i fråga om utländska förh. Någre .. öpnade Slussen vid dik-porten, och satte en del af landet under vatn. Nordberg K. XII 1: 853 (1740).
-RENSNING, se C.
(3 b) -RÄTT~2. [jfr nt. diikregt, holl. dijkrecht, t. deichrecht] (numera knappast br.) i fråga om utländska, särsk. nordtyska o. holl. förh.: domstol som har att afgöra frågor rörande fördämningsväsendet (i marskland). GodzHerrarnes gamble Rättigheeter vthi .. Skiutande och Fiskiande på sitt egit, jemwäl admission til Dijkrätterne (skall) herigenom intet förklenadt .. warda. Grundeligh deduct. ö. thet rättm. foogh som Sv:s chrona hafver vppå staden Brehmen 1666, s. 92. —
-SKUREN. [jfr fsv. land dikum scorin] (†) om mark l. jord: genomskuren af diken. E. F. Runeberg i VetAH 1764, s. 100. De lemningar man så ofta finner efter brukad jord, och hvarom den dik-skurna marken vittnar, kunna icke alla härledas ifrån ödesmål genom den namnkunniga Digerdöden eller krigs tilfälligheter. Bunge Præs. i VetA 1775, s. 13.
-SNÖRE, -SPADE, se C.
(jfr anm. till 3 b) -SYSTEM~02. A. Norlind i Ymer 1910, s. 60.
-VATTEN, se C.
(jfr anm. till 3 b) -VÄSEN~20 l. -VÄSENDE~200. A. Norlind i Ymer 1910, s. 50 (: -väsende).
B (†): DIKE-GREFVE, se A.
-GRÄFNING, -GRÄFVARE, -GÅNG, -LÖSA, -REN, -SPADE, -SYN, se C.
-TÄPPNING. = DIKES-TÄPPA. Mårten hanson i Lästadh klagar At oluff Nillss ibidem och Jönss pederss i blästadh, hafuer genom derass dicke tepningh och grafningh giordt derass åcker En stor skadha, At de derass dicke icke vpgrafua wille. Ångerm. dombok 9 nov. 1629.
C: DIKES-BALK. (†) = -REN? Törnsten Alm. (Sthm) 1767, s. 36.
-BANK30~2. = -STRÄNG; jfr -VALL. G. W. Zetterstedt i LAT 1866, s. 369. Den sand eller lera, som vid dikesgräfning upptages ur grundare mossar, bör noga undersökas, innan dikesbankarna utplaneras på tegarne. Feilitzen Upps. i mossk. 103 (1897). L. H. Kylberg i Jordbrukslära 624 (1912).
-BILA, sbst. (i Finl.) ett slags bila som användes vid upptagandet af dike i kärr l. mosse (med mark af mera seg beskaffenhet); jfr -YXA. Den österbottniska dikesbilan .. är utaf ypperlig nytta; med detta instrument upphugges vid uppodling af kärr och mossar dikeskanterna, hvarefter dikesjorden med lätthet uppkastas. Grotenfelt Jordbr. met. 217 (cit. fr. 1800). Hahnsson (1888). Af dikesbilar finnas .. två olika typer i bruk: a) den sydösterbottniska typen, som liknar en vanlig bila, men är tunnare och bredare i bettet ..; b) den ostfinska, som har ett långt, smalt bett och är synnerligen egnad att i jorden afbryta rötter och vid dikningen afskära djupt nere befintliga, smärre trästammar. Grotenfelt Jordbr. met. 217 (1899).
-BOTTEN~20. (dik- Rålamb 13: 13 (1690: Dijk-); diks- Carleson Hush. 97 (1756)) C. A. Ehrensvärd (1798) hos Weibull Sk. saml. III. 2: 63. Nerikes alleh. 1886, nr 58, s. 3. H. Juhlin-Dannfelt i Landtbr. bok 1: 317 (1901).
-BRANT~2, sbst. På dikesbranten lyser en tidig Tussilago. Rosenius Naturstycken 1 (1897).
-BRICK~2. (starkt bygdemålsfärgadt, på Öland) = -REN. Att borttaga dikesbricken går lättast, om man med en rist eller litet årder kör den i ungefärligen 8 tums breda remsor och sedan uppgräfver dem. Ahlquist Jordbr. på Öland 18 (1839).
-BRO~2. bro öfver ett dike. Kalm Resa 1: 373 (1753). Dikesbroar af sten äro ändteligen almänt vedertagne. Fischerström 3: 140 (1781). Östberg Hjulr. 96 (1897).
-BRUNN~2. (diks- Lundell (1893; jämte dikes-)) murad l. timrad brunn anlagd i midten af en försänkning i terrängen utan naturligt aflopp samt afsedd att från omgifvande högre mark samla (dels dagvattnet, dels) från omgifvande täckdikessystem kommande vatten (som bortledes från brunnen gm ett större täckt ledningsrör). Bildt Stephens Afdikn. 34 (1847). Bergelin Vincent Dränering 109 (1864). Öppna dikesbrunnar anläggas på de ställen, der man anser det önskligt att kunna kontrollera vattenströmmen i rören, äfvensom på sådana ställen, der man vill låta flera rörledningar mynna. Arrhenius (o. Lindqvist) Landtbrukspraktika 1: 54 (1876, 1882). Lundell (1893).
-BRYN~2. (föga br.) = -KANT. För jordvallens stadga och styrka är nödigt at, på ömse sidor af dikes-bryn, grästorfven inåt vall-botn lemnas fri och orubbad til ½ alns bredd. Gadd Landtsk. 2: 49 (1775).
-BRÄDD~2. (dik- Björneborgs tidn. 1910, nr 85, s. 3 (i handl. fr. 1795); diks- Kalm, Gadd Landtsk. 1: 279 (1773), Schultze Fiskaren 109 (1778)) Kalm Resa 1: 153 (1753). P. A. Gadd i VetAH 1777, s. 168. Så att vattnet vid vårfloden eller häftigt regn, icke flödar öfver dikesbräddarne och öfversvämmar fältet. Lundström Vägv. 23 (1853).
-DJUP~2, sbst. Hush.-journ. 1780, nov. s. 26. Juhlin-Dannfelt 61 (1886). SFS 1896, Bih. nr 11, s. 4. Dikesdjupet bör vid täckdikning å styfvare jord vara om möjligt omkr. 1,2 meter och å de lösare jordmånerna ofta något däröfver, för öppna diken hälst 1 meter. Rösiö Landtbr. hufvudst. 19 (1909).
-FALL~2. fall l. lutning hos ett dike i dess längdriktning. Dikesfallet bör för stendiken vara 1 på 200, men för tegeldiken kan det vara 1 på 300, 1 på 400, 1 på 500. Rösiö Landtbr. hufvudst. 19 (1909).
-FYLLA, sbst. (†) vattenfyllnad i (öppet l. öppna) dike(n). Bonden .. önskar sig dikes-fyllan höstetiden, innan vintren annalkas. J. G. Wallerius i VetAH 1779, s. 19.
-FYLLNAD~20. fyllnad af sten, ris, gärdsel o. d. gm hvilken vattnet rinner i täckdike af annat slag än rördike. H. Juhlin-Dannfelt i Landtbr. bok 1: 287 (1901).
-FÖRMAN~20 l. ~02. (i sht hvard., mindre br.) dikningsförman. Redan på 1850-talet utdelade Uppsala läns hushållningssällskap premier för täckdikning och anställde en dikesförman för att lämna biträde och tillsyn vid arbetenas utförande. H. Juhlin-Dannfelt i Uppland 2: 70 (1903).
-GROP~2. (föga br.) När dikesgropen är färdig (vid täckdikning), fylles den med afhuggne grenar til 12 tums högd. C. Wollin i Physiogr. sälsk. handl. 89 (1776).
-GRÄFNING~20, förr äfv. -GRAFNING. (dike- RARP 4: 436 (1650: dijkegräfningar, pl.), Risingh Landb. 11 (1671: Dijkegrafning); diks- J. af Nordin (1792) i Econ. annal. 1807, febr. s. 47 (: diks-gräfning), Lundell (1893; jämte dikes-)) Hwilken (delägare i grufva) som icke håller then dag och dygn honom bör, böte för .. (försummad) Dikesgräfning .. penningar 1 daler. Bergv. 1: 44 (1621). Privil. ang. bergsbr. 1649, s. B 4 a (: Dijkesgraffning). Dahlekarlarne .. äro på .. Dijkegrafning kunnige. Risingh Landb. 11 (1671). Hallenberg Hist. 5: 179 (1796). F. Berg i Verdandi 1891, s. 185. Fornv. 1909, s. 256.
-GRÄFTA, sbst. (i Finl.) större hacka (med bredt o. hvasst bett) hvarmed dikesjorden uppkastas vid dikning af mosse som innehåller lös hvitmossa. Grotenfelt Jordbr. met. 218 (1899).
-GRÄFVARE~200, förr äfv. -GRAFVARE. (dik- Ärkeb. Abrahams räfst 170 (1596: Dickgräfuare), Juslenius (1745: Dijkgräfvare); dike- Hist. bibl. 2: 86 (1572: dijke graffwer, pl.), Ärkeb. Abrahams räfst 170 (1596: Dyke-))
1) till 1 a: dikare (se d. o. 1). Jöran Dickgräfuare. Ärkeb. Abrahams räfst 170 (1596); möjl. till 2. Om man .. antager at dikes gräfvaren får 3 r(un)st(ycken) famnen, hvilket i våra tider vore et ganska godt köp. C. G. Sjöstén i VetAH 1796, s. 282. Hvad tror man, att en murarehandtlangare eller dikesgräfvare har för tankar t. ex. om läraren, som ”sitter några timmar i en kateder och latar sig”? F. Berg i Verdandi 1891, s. 180. C. Rydberg i Jordbrukslära 62 (1911).
2) (†) till 2: person som känner till konsten att anlägga (fisk)dammar o. har detta till yrke. J begäre wethe .. vm .. Baptista phar (dvs. Pahr) schall förschriffwe här in j Rijkedt 4. dijke graffwer, som kunne graffwe Rude och Carpe dammer. Hist. bibl. 2: 86 (1572).
(3 a) -GÅNG~2. (dike-) (förr, i Skåne) (Byamännen gingo) så kallad ”dikegång”, för att tillse, att all stängsel kring vångarne var i godt skick. Denna dikegång gingo de så snart all jorden i sädesvångarne var tillagd och besådd. Lovén Folkl. 67 (1847).
-JORD~2. (diks- Rålamb 13: 14 (1690: Dijkz-; två ggr), Dahlman Humleg. 123 (1748), Sv. Merc. IV. 3: 295 (1759), Lundell (1893; jämte dikes-)) jord som uppkastas vid gräfning l. upprensning af dike; jfr -MULL. G. Bonde (1740) hos Trolle-Bonde Hesselby 147. Dikesjorden nyttjas till .. åkerns förbättring. Econ. annal. 1807, april s. 112. Rösiö Landtbr. hufvudst. 20 (1909).
-KANT~2. (diks- Björn Lyckl. hush. 22 (1786), Lundell (1893; jämte dikes-)) rand mellan dikesvägg o. åker l. väg osv.; äfv. om den närmast denna rand befintliga delen af dikesvägg l. dikesren l. om den sistnämnda i dess helhet; jfr -BRYN, -LAGG. J. Silander i VetAH 1757, s. 239. Dikeskant .. Den öfra randen af ett dikes sidovägg. Kindblad (1870). Samtidigt (med vårplöjningen af trädan) .. upprensas diken och renhackas dikeskanter. Juhlin-Dannfelt 410 (1886). Han skulle bli en af landsvägens tiggare, ligga rusig vid dikeskanten. Lagerlöf Berl. 1: 5 (1891). H. Juhlin-Dannfelt i Landtbr. bok 1: 311 (1901).
-KLO~2. (i sht förr) redskap af form som en i vinkel krökt tjuga, användt till att upptaga med spade lösskurna torfstycken vid dikning af mosse som är af för lös beskaffenhet för att tillåta arbetaren att gå ned i diket. Jernk. ann. 1833, s. 614.
-LAG~2, r. l. m. lag om dikning, dikningslag. Juhlin-Dannfelt 6 (1886). Enligt gällande dikeslag är torrläggningsdjupet bestämdt till 1,2 meter, d. v. s. att jorden skall kunna afdikas till nämnde djup. J. F. Hallenborg i Den prakt. landtbr. 1: 45 (1906).
-LAGG~2. (föga br.) = -KANT. Nedsättas .. al- eller videkäppar i dikeslaggarne emot vallen, gifva de dem och vallen des större stadga och styrka. Gadd Landtsk. 2: 60 (1775).
-LAND~2, pl. =. (i sht i Finl.) om hvarje särskild, af öppna diken begränsad teg af en åker. Hahnsson (1888).
-LIE. (i Finl.) ett slags lie som användes vid upptagande af dike i kärr l. mosse med mark af lös beskaffenhet. Består kärret af hvitmossa, eller är det annars mjukt och saknar stubbar, begagnas i stället för dikesbilan en dikeslie, som stickes rakt ned i kärret i dikeskantens linje och sedan böjes framåt, så att det uppstår en djup skåra i jorden. Grotenfelt Jordbr. met. 218 (1899).
-LINA~20. = -SNÖRE. Dikeslinor med jernpinnar. Alnarps inventariebok 22 (1892).
-LINJE~20 l. -LINIE~200. linje (å fält l. plankarta) som utvisar hvar ett dike skall framdragas. Arrhenius Jordbr. 1: 67 (1859, 1862). A. G. R. Kempff i LAHT 1883, s. 316. C. Rydberg i Jordbrukslära 75 (1911).
-LÄGGNING~20. Yppas i sammanhang med väckt fråga om förändrad dikesläggning tvist om och i hvad mån den, som det äldre diket hållit, bör vidkännas underhållet af det nya eller förändrade diket. SFS 1879, nr 29, s. 26. Juhlin-Dannfelt 145 (1886).
-LÖSA. (dike- Vg. fornm. tidskr. (: dijke-)) (†) brist på l. saknad af diken. Effter åkeren icke bliffver .. tor och i rätten tijdh för dikeslöso skuld sådder, therföre är han offte ofruchtsam. G. I:s reg. 25: 269 (1555). Vg. fornm. tidskr. I. 6—7: 27 (1619).
-MALL~2. (diks- Lundell (1893; jämte dikes-)) mall som angifver ett dikes genomskärning l. tvärdimensioner; jfr -MÅTT. En dikesmall, förfärdigad af stadig läckt eller brädribbor, som utvisar det blifvande dikets djuplek, bredd i bottnen och sidornas lutning. Dahl Åkerjord. afdikn. 20 (1853, 1863). C. Rydberg i Jordbrukslära 62 (1911).
-MEDEL~20, pl. penningmedel som anslagits åt dikningsföretag; jfr DIKNINGS-ANSLAG. Skogvaktaren 1893, s. 23.
-MOLLA~20. bot. = -MÄLL. Krok o. Almquist Flora 1: 124 (1891).
-MOSSA~20. bot.
1) mossläktet Fissidens Hedw., veckbladsmossa. Liljeblads Flora 544 (1816). Dalin (1850).
2) mossarten Hypnum cordifolium. Krok o. Almquist Flora 2: 24 (1907).
-MULL~2. (dik- Gadd Landtsk. 1: 253 (1773); diks- Rålamb (: Dijkz-), Brauner Tankar om åker 15, 39 (1752), Boije Landthush. 211 (1756), Gadd Landtsk. 1: 259 (1773), 2: 61 (1775) m. fl.) jfr -JORD. Rålamb 13: 14 (1690). (Lin växer) gierna uti Rofveland och på upkastad Dikesmull. Salander Gårdsf. 103 (1727). Gadd Landtsk. 1: 253 (1773). Hahnsson (1888).
-MYNNING~20. särsk. = -ÖGA.
-MÅTT~2. (dik- Heinrich (1814); diks- Brauner) = -MALL. Fig. 4. Tab. 3. är et diks-mått af 3 tums breda bräd-lister, hvarefter et dike skapas. Den som dikar, bör altid hafva et sådant med sig, til at passa diket efter. Brauner Tankar om åker 170 (1752).
-MÄLL~2. bot. växten Chenopodium polyspermum Lin., fiskmäll; jfr -MOLLA. Krok o. Almquist Flora 1: 129 (1893, 1901).
-PILÖRT~20 l. ~02. bot. växten Polygonum lapathifolium Ait., (mild) pilört, rödknäa. Krok o. Almquist Flora 1: 116 (1901).
-PLAN~2, r. plan öfver (tillämnadt) dikningsföretag, dikningsplan. Dahl Åkerjord. afdikn. 71 (1853, 1863). När en jordareal skall avdikas, bör först och främst en s. k. dikesplan uppgöras. C. Rydberg i Jordbrukslära 53 (1911).
-PLOG~2. (dik- Ny saml. af rön uti hush. 1796, 3: 281; diks- Brauner, Lundell (1893; jämte dikes-)) vid dikning använd plog som (åtm. i sin moderna form) har bred, ganska tvär bill o. mycket lång, i början plan, sedan svängd vändskifva å hvilken dikesjorden skjutes upp till markytan, där den aflägges åt ena sidan; jfr DIKNINGS-PLOG. Nöden (har) lärt mig, at inrätta en hållkad mullplog til dikning, hvilkens värde kan slutas af dess redbara nytta; ty tre karlar kunna med 2 par Oxar, eller två diksplogar förfärdiga 900 a 1000 famnar om Sommardagen, nya diken i Åker. Brauner Tankar om åker 18 (1752). Arrhenius Jordbr. 3: 308 (1861, 1862). I Sverge hafva tvenne Dikesplogar uppfunnits: Eklunds för påbörjande af diken och v. Brauns för uppgräfning af bottenrännan. De hafva dock föga spridning eller användning. Juhlin-Dannfelt (1886). Alnarps inventariebok 19 (1892).
-PROFIL~02. (diks- (jämte dikes-)) Lundell (1893).
-REN~2, r. l. f. (dike- I. Erici Colerus 1: 92 (c. 1645: Dijke-); diks- S. Westbeck i VetAH 1740, s. 478, Almquist Ladug. 12 (1840)) jord- l. vägremsa mellan ett öppet dike o. en åker l. mellan ett dylikt o. körbanan på en väg; jfr -BALK, -BRICK. Lagförsl. 235 (c. 1609). Vi .. vadade genom det höga gräset längs dikesrenarne. Ödman Vår- o. sommard. 1: 59 (1887). Dikes- och åkerrenarna voro ett lika viktigt som typiskt bihang till åkrarna på XVIII:de seklet. Grotenfelt Jordbr. met. 113 (1899). En vandrare, som legat och sofvit vid dikesrenen, reste sig upp och slank in i skogen. PT 1906, nr 190 A, s. 3.
-RENSNING~20. (dik- Gadd Landtsk. 2: 61 (1775)) Gadd Landtsk. 3: 90 (1777). Juhlin-Dannfelt 166 (1886). C. Rydberg i Jordbrukslära 60 (1911).
-RÄNNA~20. om den nedersta smalare delen af l. bottenrännan i ett dike, särsk. ett täckdike; äfv. om den ränna som ett dike kan sägas utgöra samt om smärre, grundare diken (smådiken) som sträcka sig mellan större. Denne förborgade dikesränna. Nordell Landtbrukscateches 122 (1798, 1822; i fråga om täckdikning). Jag skulle .. anse bättre att (vid utdikning af en mosse) taga de stora dikena så djupt, som behofvet påkallar, men mindre tätt, och mellan tegarne blott smådiken (dikesrännor), men dessa tätt. Lundequist Landtbr. 210 (1855). Den smala, nedersta dikesrännan (bör) upptagas till lika bredd som tegelrörens tjocklek. Arrhenius (o. Lindqvist) Landtbrukspraktika 1: 47 (1866, 1876).
-RÖR~2. (diks- Lundell (1893; jämte dikes-)) rör (af tegel) hvari vattnet ledes i ett rördike. Dränerings- eller dikesrör. SPF 1859, s. 329. C. Rydberg i Jordbrukslära 76 (1911).
-SKOPA~20. (diks- Lundell (1893; jämte dikes-)) vid anläggning af rördike begagnad, med ett långt skaft försedd skopa, som användes för att göra bottenrännan jämn o. slät o. gifva den en mot rören svarande form. Dahl Åkerjord. afdikn. 43 (1853, 1863). C. Rydberg i Jordbrukslära 75 (1911).
-SLÄNT~2. sluttande dikesvägg. S. Müller i Sv. mossk.-fören. tidskr. 1892, s. 307. Varje täckdikesöga bör utmärkas genom en i dikesslänten nedslagen numrerad påle. C. Rydberg i Jordbrukslära 78 (1911).
-SNÖRE~20. (dik- Westerberg Sv. jordbr. 60 (1856)) snöre som utspännes efter dikeslinje l. dikeskant för att möjliggöra att ett dike vid gräfning l. upprensning erhåller vederbörlig räthet; jfr -LINA. Bergelin Vincent Dränering 79 (1864). C. v. Feilitzen i Sv. mossk.-fören. tidskr. 1893, s. 545.
-SPADE~20. (dik- Schultze Ordb. 4723 (c. 1755); dike- FH 4: 297 (1556: Diike-), Schultze Ordb. 4723 (c. 1755); diks- Rinman Jernförädl. 367 (1772)) [jfr ä. d. digespade] dels om (vanlig) spade med nedtill hjärtformigt spetsigt l. äggformigt blad, dels om speciellt för gräfvandet af bottnen i täckdike afsedd spade med (i förh. till vanliga spadar) långt o. smalt blad (jfr STICK-SPADE). Tiie dikes spadar. BtFH 3: 238 (1549). De nedersta 10 till 12 tummen af sugrörsdikena uppgräfvas billigast med en smalare dikesspade, som nedtill är 2 till 3 tum och ofvantill 4 till 5 tum bred. Nathorst Lacoppidan 117 (1869, 1877). Är jorden hård och stenig, är den spetsiga formen (hos spaden) obetingadt att föredraga och likaså användes den oftast vid vanlig dikesgräfning, hvarför dessa spadar också kallas dikesspadar. A. Sjöström i Landtbr. bok 4: 275 (1905).
-STARR~2. bot. benämning på starrarten Carex disticha Huds. Krok o. Almquist Flora 1: 206 (1885, 1901).
-STRÄNG~2. sträng som bildas af den vid dikning uppkastade jorden; jfr -BANK äfvensom -VALL. Dikessträngarne utplaneras och renarne afjämnas. H. Juhlin-Dannfelt i Landtbr. bok 1: 148 (1899). (Om dikesjorden lägges för nära dikeskanten o. får kvarligga för länge,) så kan det lätt inträffa, att dikesjorden nedtrycker dikeskanten, som då jämte en del af dikessträngen nedrasar i diket. J. F. Hallenborg i Den prakt. landtbr. 1: 46 (1906).
-STÖT~2. (föga br.) stöt l. ’jungfru' af särskildt slag, afsedd att sammanpacka stenen på dikesbottnen vid täckdikning med sten. Hahnsson (1888).
-SYN~2. (dike- Ångerm. dombok) afsyning af dike(n). 12-män skola hål(la) gårda syn, wägesyn, dijkesyn. Ångerm. dombok 29 aug. 1646. Byamän böra .. årligen hålla dikessyn, först om våhren och sedan om hösten. Fischerström 4: 77 (1792).
-SYSTEM~02. Ett öppet dikessystem .. består alltid af a. afloppsdike, b. back- eller laggdike. H. Juhlin-Dannfelt i Landtbr. bok 1: 278 (1901). Sugdikena jämte tillhörande fångdiken pläga sammanfattas under beteckningen dikessystem. Dens. Därs. 291. J. F. Hallenborg i Den prakt. landtbr. 1: 56 (1906). Till ett och samma dikessystem räknar man alla diken inom ett visst område, som, stående i förbindelse med varandra, därifrån skola avleda vattnet. C. Rydberg i Jordbrukslära 57 (1911).
-TEGEL~20. (mindre br.) jfr -RÖR. Bildt Stephens Afdikn. X (1847). Den vanligaste formen på dikestegel är cylindriska rör af 1 till 3 tums invändig diameter. Arrhenius Jordbr. 1: 72 (1859, 1862). Dens. (o. Lindqvist) Landtbrukspraktika 1: 49 (1866, 1870).
-TORF~2. grässvål som afskurits o. uppgräfts vid dikning. Salander Gårdsf. 169 (1727). Schartau Anvisn. t. jordbr. förbättr. 2: 60 (1841). Westerberg Sv. jordbr. 64 (1856).
-TÄPPA. (†) förhållande(t) att ett dike blifvit igentäppt (gm ras l. därigenom att det vuxit igen l. dyl.); väl äfv. konkret om ställe där dylik igentäppning ägt rum; jfr DIKE-TÄPPNING. Siverdt i Torem blef å Nora ting saker till dickesteppor. Norrl. saml. 215 (citat fr. 1557).
-VALL~2. (diks- Arnell Stadsl. 406 (1730)) vall vid ena sidan af ett dike (bildad af den uppkastade dikesjorden); äfv. = -STRÄNG. Achillea Ptarmica .. Växer i fucktiga ängar, vid Åkerrenar och Landsvägsgropar. Kryper med sina rötter och tjenar derföre at fästa dikesvallar. Retzius Flora oec. 12 (1806). Det smattrar från grafvar och dikesvall, / Det blixtrar i gulgrå dimma. Snoilsky 3: 3 (1883; i skildring af slaget vid Lützen). Ymer 1910, s. 429.
-VATTEN~20. (dik- Nicander Hesp. 31 (1835); diks- Lundell (1893; jämte dikes-)) Då täckdikningsarbetet blifvit noggrant utfördt, bör det rinnande dikesvattnet vara alldeles klart. Arrhenius (o. Lindqvist) Landtbrukspraktika 1: 50 (1866, 1882). C. Rydberg i Jordbrukslära 56 (1911).
-VÄGG~2. sida af ett dike. Björkman Skogssk. 273 (1868). Cajander Afvägn. 42 (1879). Dikesväggen gräfves vanligen i ett plan ända till botten och med jämna väggar, för att jord ej må nedrasa. H. Juhlin-Dannfelt i Landtbr. bok 1: 311 (1901).
-YXA~20. (i sht i Finl.) ett slags yxa som användes vid upptagandet af dike i kärr l. mosse; jfr -BILA. Jernk. ann. 1833, s. 619.
-ÖGA~20. (diks- Lundell (1893; jämte dikes-)) särskildt anordnadt utlopp där täckdike mynnar ut i öppet dike, ’öga'; jfr -MYNNING. A. Lagberg i LAT 1869, s. 244. Där fångdiket utmynnar i ett öppet dike bör .. ett dikesöga anordnas, åtminstone ifråga om rör- eller stendiken, emedan tegelrören annars skulle frysa sönder och stendikenas fyllnadsmaterial rasa ned i det öppna diket och hindra utloppet. J. F. Hallenborg i Den prakt. landtbr. 1: 52 (1906).
D (numera knappast br.): DIKS-BOTTEN, -BRUNN, -BRÄDD, -GRÄFNING, -JORD, -KANT, -MALL, -MULL, -MÅTT, -PLOG, -PROFIL, -REN, -RÖR, -SKOPA, -SPADE, -VALL, -VATTEN, -ÖGA, se C.
Spoiler title
Spoiler content