SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1914  
DIMORF dimor4f (dimå´rrf Dalin), adj.; adv. -T.
Ordformer
(dimorph Ekbohrn Främ. ord (1868))
Etymologi
[af t. dimorph, af gr. δίμορφος, tvåformig, dubbelgestaltad, af δι- (se DI-) o. μορφή, form, gestalt (jfr MORFOLOGI, METAMORFOS m. fl.); jfr fr. dimorphe äfvensom eng. dimorphic, dimorphous, nylat. dimorphus. — Jfr AMORF, HETERO-, ISO-, POLY-, TRIMORF m. fl.]
1) [jfr motsv. anv. i t. (tidigast af E. Mitscherlich, som 1821 upptäckte dimorfien vid ämnens kristallisering) o. fr. samt af eng. dimorphic, dimorphous] kem. o. miner. om ämne l. substans: som kristalliserar i två skilda former, hvilka tillhöra olika system l. icke låta härleda sig ur samma grundform. Berzelius Årsber. t. VetA 1833, s. 94. Erdmann Min. 463 (1853, 1860). Berlin Oorg. kemi 101 (1857, 1860). Substansen själf (t. ex. kalciumkarbonat) säges vara dimorf; de olika af densamma uppkomna kristallformerna (t. ex. den hexagonala kalkspaten och den rombiska aragoniten) sägas vara heteromorfa eller allomorfa. 2 NF 11: 622 (1909).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. fr. samt af eng. dimorphic, dimorphous, nylat. dimorphus] biol. om växtart l. växtindivid: som har ett l. flera organ (blommor, blad, rötter m. m.) af resp. två olika former; om växtart stundom (särsk. förr) speciellt: som har blommor af två olika slag (hos olika individer), dels med pistillen l. pistillerna längre än ståndarna, dels med ståndarna (lika mycket) längre än pistillen l. pistillerna, heterodistyl; om växtart äfv.: som uppträder i två till sin allmänna gestaltning skilda former allt efter olika årstid; om blommor, blad osv.: som uppträda i två olika former inom samma art l. hos samma individ; om djurart: som har två till storlek, färg, byggnad osv. skilda former allt efter kön, årstid l. funktion. Dimorfa frön. Bot. notiser 1868, s. 74. De dimorft heterostyla blommorna. Axell Fanerog. växt. befruktn. 22 (1869). Dimorfa och trimorfa djur och växtformer. Selling Darwin Art. uppkomst 38 (1871). Bland de dimorfa växterna äro blott föreningarna emellan två skilda former fullt fruktsamma. Därs. 235. Dimorfa blommor af Primula. Rosendahl Bot. 56 (1902). Vid sidan af de dimorfa könsdjuren kunna inom samma art uppträda äfven andra, för särskilda funktioner afpassade formgrupper. 2 NF 6: 441 (1906). Murgrönan och andra klättrande växter, som ha blad af olika utseende på de vegetativa och de florala skotten .. sägas .. ha dimorfa blad. Därs. 11: 622 (1909). — jfr SÄSONG-DIMORF.
Spoiler title
Spoiler content