SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1915  
DINKOT, adj.
Etymologi
[ordet sluter sig till sin betydelse nära intill ä. sv. DUNKIG, DUNKEN, unken, fuktig, möglig; jfr DYNGVÅT]
(†) om jordmån: fuktig, våt. (Tåtel) hålles före at växa uti al jordmån, men särdeles uti kall, lerug och dinkot grund. Serenius Eng. åkerm. 65 (1727). En dinkot och mager jord. Stridsberg Åkerbr. 99 (1727). Skulle jorden vara sur, kall och dinkot, kan man komma then til hielp med diupa dikens vpkastande. Broocman Hush. 2: 179 (1736).
Spoiler title
Spoiler content