SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1915  
DIORIT di1ωri4t l. -å- l. -o- (diåri´t Dalin), r. (m. Dalin (1850), Lundell); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom t. diorit, eng. diorite, af fr. diorite; bildadt af fransmannen Haüy (Dict. d'hist. nat. (1817)) medelst den i mineralnamn vanliga ändelsen -ite (-it) af gr. διορίζειν, afgränsa, urskilja (jfr HORISONT). Anledningen till benämningen är att i (de först beskrifna formerna af) bergarten beståndsdelarna (plagioklasarten) albit o. hornblände skarpt skilja sig från hvarandra]
miner. benämning på en mörkgrön l. grönsvart, jämförelsevis tung, massformig bergart, bestående af plagioklas o. andesin o. därjämte hornblände, augit l. biotit i grofkornig till finkornig, stundom nästan tät blandning med hvarandra; jfr GRÖNSTEN. Den så kallade Trappen, som utgör spetsarna eller kronorna på öfvergångskullarna i Vestergötland, är en Diorit. Hisinger Ant. 4: 50 (1828). Diorit är en kornig blandning af albit och hornblende. Berzelius Årsber. t. VetA 1836, s. 385. Kornig diorit användes redan af de gamle egypterna, som deraf gjorde statyer. Ekenberg (o. Landin) (1889). Den svartgnistrande dioriten. Strindberg Hafsb. 122 (1890). Nathorst Jord. hist. 534 (1891). Åtskilliga dioriter gå, jämte diabaser och hyperiter, i marknaden under namn af ”svart granit” och användas hufvudsakligen till grafmonument. 2 Uppf. b. 7: 9 (1903). — jfr ANORTIT-, AUGIT-, GABBRO-, GLIMMER-, HORNBLÄNDE-, HYPERIT-, KLOT-, KVARTS-, ÖFVERGÅNGS-DIORIT m. fl.
Anm. Se anm. vid DIABAS.
Ssgr: DIORIT-ARTAD103~20. En mörk, basisk, diabas- eller dioritartad bergart. O. Nordenskjöld i Ymer 1910, s. 29.
-ERUPTION~002. Åtskilliga dioriteruptioner (förekommo) äfven under siluriska och devoniska formationerna. Bergstrand Geol. 189 (1868).
-FAMILJ(EN)~02. Dioritfamiljens väsentliga mineral äro plagioklas och glimmer (biotit) eller hornblende. Någon gång ersättas de senare af pyroxen; jämte kalknatronfältspaten ingår ofta ortoklas. Svenonius Stenr. 154 (1888). Nathorst Jord. hist. 534 (1891).
-GABBRO~20. dioritartad gabbro. Geol. fören. förh. 1890, s. 475.
-GÅNG~2, pl. -ar. Geol. fören. förh. 1887, s. 243.
-MANDELSTEN~002. diorit med mandelstensstruktur. Hisinger Ant. 4: VI (1828). Geol. fören. förh. 1891, s. 194.
-PORFYR~02. = -PORFYRIT. Jernk. annal. 1828, Bih. 3: 3. Dioritporfyren användes till pelare, vaser, urnor m. fl. architektoniska prydnader, likaså till bordskifvor, smöraskar m. m. Ekenberg (o. Landin) 225 (1889). En trindyxa samt en half dubbeleggad stenyxa af dioritporfyr, f(unnen) i .. grustag. Fornv. 1909, s. 256.
-PORFYRIT~002. diorit med porfyrartad struktur (dvs. med större kristaller inströdda i den för öfrigt finkorniga bergartsmassan); jfr -PORFYR. Geol. fören. förh. 1888, s. 38. Nathorst Jord. hist. 534 (1891).
-SKIFFER~20. diorit med skiffrig textur. Hisinger Ant. 4: VI (1828). Dioritskiffer består af hornblende och fältspat (plagioklas) och är sålunda sammansatt såsom diorit .., men uppträder såsom en lagrad bergart. Nathorst Jord. hist. 573 (1892).
-VARIETET~0002 l. ~0102. Bergstrand Geol. 189 (1868).
Spoiler title
Spoiler content