SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1916  
DISKORDANT dis1kordaŋ4t, äfv. -dan4t, adj.; n. o. adv. =.
Ordformer
(äfv. skrifvet disc-)
Etymologi
[jfr t. diskordant, fr. discordant, eg.: icke öfverensstämmande, ä. fr. descordant, p. pr. till descorder, af lat. discordare, ej stämma öfverens, af dis-, itu, isär, åtskils (jfr DI-), o. en afl. af cor (cordis), hjärta (jfr KORDIAL). — jfr KONKORDANT]
geol. om lagring: sådan att hvarfven i det öfre berglagret icke hvila parallellt på det underliggande lagrets hvarf, utan hafva annan stryknings- o. stupningsriktning än dessa; olikformig. Lagringen (är) olikformig eller diskordant, om kontaktytan afskär strukturytorna antingen hos blott den ena eller hos båda bärgarterna. Holst Rossmässler 229 (1876). Holmström Geol. 50 (1877). Om de .. afsatta, horisontela lagren komma att ligga på de äldre uppresta lagrens skikthufvuden, så eger en diskordant eller olikformig lagring rum. Nathorst Jord. hist. 82 (1888). Diskordant skiktad sand. J. Sederholm i Fennia I. 7: 19 (1889). 2 Uppf. b. 5: 46 (1902).
Ssg: DISKORDANT-KUST103~2. geol. o. geogr. benämning på sådan kust som icke löper parallellt med landets bergskedjor, utan buktar in i berglandet o. skär kedjorna: tvärkust. Hagman Fys. geogr. 102 (1903).
Spoiler title
Spoiler content