SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1916  
DISKVALIFICERA dis1kvalifise4ra l. 01—, i Sveal. äfv. -e2ra3, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr DISKVALIFIKATION.
Ordformer
(förr skrifvet disqua-)
Etymologi
[jfr t. disqvalifizieren, medelst lat. dis-, itu, åtskils, här med upphäfvande bet. (jfr DI-), bildadt efter mlat. qualificare (se KVALIFICERA); jfr äfv. eng. disqualify, fr. déqualifier]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (mindre br.) med sakligt subj.: göra (ngn) obehörig l. oberättigad l. inkompetent (till ngt); jfr DISKVALIFIKATION 1. De hästar .. (stallpojken) galopperat äro (enl. somliga) disqualificerade för Stockholms Gentleman-Sweepstake. Tidn. f. hästv. 1873, s. 97. Hvit bringa och hvita tassar diskvalificera icke (hund att gälla ss. finsk spets). Wilskman Idr. i Finl. 2: 59 (i handl. fr. 1897). Kassaförvaltare i kommunalnämnd .. skulle såsom sådan vara diskvalificerad till ledamot av nämnden (såsom varande inför nämnden redovisningsskyldig tjänsteman). GHT 1913, nr 280, s. 5.
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] sport. förklara (ngn) obehörig till l. frånkänna l. beröfva (ngn) rätt att deltaga i uppvisning l. täflan, utesluta (ngn); äfv.: efter täflingens hållande förklara (ngn) förlustig eventuellt erhållna pris; jfr DISKVALIFIKATION 2. Stadg. f. sv. gymn.- o. idr.-fören. riksförb. 1904, s. 4. 2 NF (1906). Den person eller förening, som .. gör sig skyldig till brott mot täflingsbestämmelserna .. kan .. under viss tid eller för alltid .. diskvalificeras för kommande uppvisningar och täflingar. Täflingsregler f. allm. idr. 1907, s. 6. Deltagare i .. (motorcykeltäflingen) påstå, att .. (N.) hällt ut glasbitar på vägen för att försvåra konkurrenternas framfart, och de yrka därför på att .. (han) skall diskvalificeras. På grund därav har motorklubbens styrelse hos Skåneklubben begärt diskvalifikation av (N.). GHT 1913, nr 247, s. 4.
Anm. Ngn gg förekommer den till franskan sig anslutande formen diskvalifiera. Något, vara sig i afseende på form eller betydelse, som disqvalifierar .. (vissa gotiska böjningsformer) att vara imperativer. Uppström Matthæi ev. 132 (1850); jfr 1.
Spoiler title
Spoiler content