SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1916  
DISPUTERA dis1pɯte4ra, äfv. -pu-, i Sveal. äfv. -e3ra2 (dispute´ra Weste, ∪ ∪ ‵ ∪ L. M. Enberg i Försl. t. SAOB (1850)), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (numera knappast br. utom i ssgr; se under 2 b α, 3 b, 5 b), -NING (†, G. I:s reg. 4: 4 (1527), Halenius Concord. ö. NT 81 (1734) m. fl.; se under 1, 2 b α, 3 b); -ERARE (se d. o.), -ERERSKA (†, Lex. Linc. (1640)); jfr DISPUTATION, DISPUTATS, DISPUTS, DISPYT samt DISPUTANT, DISPUTATOR, DISPUTAX.
Ordformer
(desputerninger (pl.) Sv. synodalakter 2: 45 (1586))
Etymologi
[fsv. disputera; jfr holl. disputeeren, t. disputieren, eng. dispute, fr. disputer, af lat. disputare, räkna, afhandla, utveckla, orda, resonera; af dis-, itu, isär, åtskils (jfr DI-), o. putare, räkna, öfverväga, anse, mena (jfr KONTO, REPUTATION)]
1) [jfr fsv. þa sanctus ioha[n]nes disputeraþe þesse skäl o. motsv. anv. i lat.] (†) utförligt (o. polemiskt) yttra sig l. orda l. resonera (om ngt); orera; jfr DISPUTATION 1. Spåmän och teknatydhare, the ther mykit tala och disputera. Jes. 8: 19 (Bib. 1541). Hwad haffuer man behoff vthsprijdha the ogudachtiga och hedniska Disputerningar om Christo, som äre, at Christus är ingestädes vthan j himmelen. O. Martini Bevijs G 2 a (1604). Plato, hwilken ther om (dvs. om själens odödlighet) diupsinnigt nogh disputerat hafwer. Muræus Arndt 1: 51 (1647). Under form af bref .. disputerar (författaren) mycket häfftigt emot prestEnkors conservation. Benzelstierna Cens.-journ. 6 (1737).
2) [jfr fsv. ey wil iak mz tik disputera äldher ordh kasta] i allm. om muntligt meningsbyte l. ordstrid mellan två l. flere personer (jfr dock a γ), dels i fråga om teoretiskt meningsutbyte, dels afseende tvist om ngt reellt; jfr DISPUTATION 2.
a) [jfr motsv. anv. i ä. holl., eng. o. fr.] (numera knappast br.; jfr dock β) med direkt sakobj. (äfv. konkret): göra (ngt) till föremål för en ordstrid l. debatt, tvista om (ngt); framställa argument för o. emot (ngt), dryfta l. diskutera l. afhandla (ngt). Endog, att aff regimentz rådhet .. disputerat är, hwad heller Kon:ge Ma:t till Swerige .. tilleffuentyrs mere nyttigt wara wille. G. I:s reg. 13: 67 (1540). Dedt är farligitt att begynna disputera psalme- och böneböcker. RP 6: 340 (1636). Skäl .., som låta disputera sig in hoc casu, hwilka behöfwa wäl öfwerläggias. Förarb. t. Sv:s lag 3: 151 (1714). Han kan disputera de högsta tingen med Sokrates. Strindberg Hist. min. 1: 111 (1905). — särsk.
α) (†) med afs. på tvist o. d. Samme trääta (om vapnet tre kronor är) på åttskillige sätt tiidher och ortter disputeret, doch vthan någon nytto eller fruchtt. Sv:s traktater V. 1: 214 (1613). Ett provinciale concilium, derutinnan man måtte denne oenigheet disputera och slijte. Oxenst. brefv. 10: 209 (1617).
β) (numera föga br.) i förb. disputera tycke o. smak (jfr b ε). Tycke och smak kan ingen disputera. Wetterbergh Samh. kärna 1: 138 (1857). Agrell Dram. 1: 142 (1883). jfr (†): Tycket och smaken kan ingom disputeras. Borg Luther 1: 230 (1753).
γ) (†) i uttr. disputera med sig, vara villrådig; jfr DISPUTATION 2 slutet. (Han) begynte medh sigh disputera, annat thera, han skulle dragha heem, och neeka Sanningen .., eller och han skulle alt öffuergiffua, och förlijka sigh medh Christo. P. P. Gothus Underv. P 2 b (1590).
b) [jfr motsv. anv. i holl., t., eng. o. fr.] utan sakobj.; abs. l. med ämnet för meningsbytet uttryckt med prep. i l. om — personen uttryckes med prep. med l. (mindre br.) (e)mot —: förfäkta olika åsikter (om ngt), söka vederlägga ngn annans mening med skäl; tvista l. kifva (med ngn om ngt); åtm. numera gärna med bibegrepp af att man med envishet söker genomdrifva sin åsikt i strid mot ngn annan; förr äfv.: öfverlägga, diskutera. The phariseer gingo vth och begynte disputera medh honom. Mark. 8: 11 (NT 1526). Samtycke wij alle ath hans nade lather beggia partena aff lærarena til hopa komma och disputera j vår næruaro. G. I:s reg. 4: 230 (1527). Görs mich ey behooff mykit disputera emoot munkar och nunnor j thenne sack. O. Petri Clost. B 4 a (1528). Ther om .. pläghar disputeras, huilkit rijkena skal nyttoghara wara, haffua mongh sloott eller få slott. Dens. Kr. 175 (c. 1540). Alle de Lekmän (på 1200-talet i Sv.), som vågade sig at disputera om Tros-Artiklarna (uteslötos ifrån kyrkans gemenskap). Lagerbring 1 Hist. 2: 756 (1773). L. Ekmarck var närvarande och disputerade med högsta ifver emot Agardh. J. K. Askelöf (1810) i Bref rör. N. skol. hist. 86. I politik vilja vi ej disputera. Tegnér 5: 93 (1813). Så ung hon var, kunde hon gifva sig till att disputera med gammalt folk och försvara sina ofta barocka idéer, som om det gälde lifvet. Edgren Ur lifvet 1: 176 (1883). — särsk.
α) (numera knappast br.) ss. vbalsbst. -ing l. (†) ss. vbalsbst. -ning. Judanar (gingo) vth jfrå honom, och hadhe emellan sigh mykin disputering. Apg. 28: 29 (Bib. 1541). Intet Förnufft eller Disputerning kan någon Tijdh vthransaka Gudz Domar. Preutz Kempis 446 (1675; lat. disputatio). Inlåta sig i disputeringar och orda-krig. Almquist Inl. t. d. Hel. skrifts läsn. Föret. 4 a (1775).
β) (†) i p. pr. i gerundivisk anv. Ther våre (dvs. vore) wel om disputerande .. om (dvs. man kunde väl disputera om huruvida) thet är nagon ny tro som her vppe predicas. G. I:s reg. 4: 4 (1527).
γ) i förb. disputera mot och med l. med och mot, disputera pro et contra (jfr 3 a slutet). RA 1: 618 (1552). Disputeredes länge pro et contra om Rikz(ens) Rådz administration. RARP 2: 10 (1633). I thet .. (ngn) om alle förekommande saker och frågor förnumstelighen .. argumenterar .. så disputerar han .. bådhe moth och medh. Schroderus Comenius 750 (1639; t. disputiret). Hela Uppsala hade fått ett samtalsämne för flera dagar ... Det disputerades med och mot om den ”lättsinniga” tillställningen. Ödman Minnen 122 (1898).
δ) i uttr. disputera om påfvens skägg, se PÅFVE o. SKÄGG.
ε) i förb. disputera om (tycke och) smak o. d. (jfr a β); i sht i nekad sats. Thet (är) i vår tid et tämeligen gement språk (dvs. ett vanligt talesätt) ibland grant (dvs. fint) folk: At man om smaken ej må disputera. Rydelius Förn. 130 (1720, 1737). PT 1900, nr 62 A, s. 3.
c) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (†) med direkt personobj.: (envist) motsäga (ngn); kifva med (ngn); inlåta sig i tvist med (ngn). Landboe-Fougden (skall) alldrig gravera (dvs. besvära) eller disputera Skatte-Landboen, om han råkar att pantsättia sin Jordh. Rålamb 13: 113 (1690). Laura som Elisa ofta, närvarande disputerade och alltid frånvarande försvarade. Knorring Förhoppn. 2: 96 (1843). Brefven voro ställda till en yngre, som i mycket disputerade den äldre. Sv. biogr. lex. 1: 130 (1857).
d) (†) med direkt sakobj. (innehållsobj.): invända, genmäla (ngt). Jon Cornet .. wille heeta .. Gijldenfahna Deremott Sec(reteraren) Johan Larsson disputerede, att dett tillnampnet (dvs. Cornet) tilldeeltes Barnen, den tijdh dehres Wapn bref oplässtes och præsenteredes, och war dett ett reputerligit Nampn. RARP 2: 6 (1633).
3) [jfr motsv. anv. i holl., t., eng. o. fr.] hålla (offentlig) disputation (vid universitet, domkapitel osv.) öfver vetenskaplig afhandling l. uppställda teser osv.; förr äfv.: leda disputationsöfning öfver teser o. d.; jfr DISPUTATION 3.
a) (†) med direkt sakobj.: hålla disputation öfver, bestrida l. (oftast) försvara innehållet af (en afhandling osv.), ventilera. D(ominus) Enevaldus hade låtit slå an (dvs. uppspika) een disputation .., hwilken i mårgon skall disputeras. Consist. acad. Abo. ä. prot. 2: 447 (1663). K(ära) fader är än qwar uti Lund, han är på wägen at disputera sitt schibboleth. Swedenborg Opera de reb. nat. 1: 275 (1718). — särsk. i förb. disputera ngt pro et contra (jfr 2 b γ). Theses böra kunna disputeras pro & contra: Stor sak, om de intet äro sanna eller förnuftiga. Dalin Arg. 2: 33 (1734, 1754).
b) med prep. l. öfver: hålla offentlig disputation (öfver en vetenskaplig afhandling o. d.); offentligt försvara innehållet af (en afhandling o. d.); äfv. abs.: aflägga disputationsprof; äfv. (i fråga om ä. förh.): offentligt l. mera privat försvara l. bestrida riktigheten af vissa uppgifna teser; äfv. abs. Disputera på l. (nästan bl. i Finl.) öfver en afhandling l. öfver ett ämne. Disputera på l. öfver teser. Disputera för (doktors)graden l. docentur l. lektorat l. (förr) pastoralexamen, äfv. (numera föga br.) disputera till en examen osv. (Innan en professor utnämnes,) skall han uppenbarligen (dvs. offentligt) i Academien .. disputere och konst sina bewijsa. Lagförsl. 75 (c. 1609). Disputerede M. Daniel Sidenius til sin Doctorat Juris. J. T. Bureus (1629) i 2 Saml. 4: 120. (C. Lundius) må göra publice .. medh disputerande och (före-)läsande sitt ingenii och lärdoms proof. Rudbeck Bref 39 (1666). Vid ansökningar om någon sysla vid Skolar och Gymnasier plägar man .. disputera per Theses. E. Ekholm i Sv. Merc. 1762, s. 354. Vittnesbörd (om tillräcklig insikt i lagfarenhet) skulle ej kunna meddelas (af akademien), om .. (den studerande) ej .. disputerat öfver något juridiskt ämne. Geijer I. 4: 76 (1822). Till en början öfvades scholarerna att disputera mot magistern, d. v. s. att opponera mot en af honom uppställd och försvarad tes. H. Schück i Världskult. 3: 417 (1907). Engelhart disputerade till pastoralexamen. Bååth-Holmberg Morfars bok 2: 177 (1910). — särsk. (numera knappast br.) ss. vbalsbst. -ing l. (†) ss. vbalsbst. -ning. 23. Jan. disputerning hoos (professorn i fysik) Rhalamb(i)um .. i hans Inaugurat. J. T. Bureus (1606) i 2 Saml. 4: 37. Efter erlagde (dvs. aflagda) disputeringar och Examina Academica. Växiö domk. akt. 1785, nr 294.
Anm. I akademiska kretsar användes ännu (dock ej i Finl.) ofta disputera i förb. med det lat. uttr. pro gradu (dvs. för doktorsgrad) o. (i fråga om ä. förh.) pro exercitio (dvs. för öfnings skull) (jfr DISPUTATION 3 slutet). Han .. vndergick Examen .. (o.) disputerade pro gradu. Emporagrius Likpr. ö. E. Matthiæ C 4 b (1650). 1766 disputerade jag pro exercitio under professor Floderus. U. v. Troil (c. 1800) i Sv. mem. o. bref 1: 164. Alopæus Borgå gymn. 246 (1807).
4) [jfr motsv. anv. i eng.; anv. utvecklad ur 2] (†) med personobj. o. prep. från: gm argumentering förmå (ngn) att öfvergifva l. ’gå ifrån' (ngt). Thet är .. fåfengt, at vilja disputera en ifrå sin sensation (dvs. förmå honom att ändra sitt tycke). Rydelius Förn. 130 (1720, 1737).
5) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.; anv. utvecklad ur 2] (numera föga br. utom i a) bestrida (ngt) (jfr BESTRIDA, v.1 5), förneka; ifrågasätta, draga i tvifvelsmål; förneka riktigheten l. tillförlitligheten l. rättmätigheten af (ngt); opponera sig mot l. klandra (ngt). När man en konungz höge regale sine undersåther att uphöija och vyrda disputerar. A. Oxenstierna 2: 660 (1624). Hans Adelskap och herkomst disputerade han inthett. RARP 1: 86 (1629). Möllnare folcken ifrån Dunckehalla .. hafua tadlat och Disputerat den förlijkningh, som dhe uthi wår närwahro medh H. Jsrael Arvidj vpprättadhe. Växiö domk. akt. 1664, nr 228. Der (dvs. om) någon skulle här mitt qwinkiön disputera. Runius Dud. 3: 36 (1711; en Skarlakans Kappatänkes tala). Davy erkände riktigheten af vissa och disputerade andra anmärkningar. Berzelius Själfbiogr. ant. 194 (1823). Jag vill just icke disputera att (osv.). Carlén Skuggsp. 1: 312 (1865). Jag disputerar inte edra anspråks rättmätiga värde. Hedberg Sköna Hel. 15 (1865). — särsk.
a) (mindre br.) i förb. något kan ej disputeras o. d. (jfr d), ngt är obestridligt, odisputabelt. Det kan aldrig disputeras, at .. (konung August) var af ett Kongl. anseende (dvs. utseende). Nordberg C. XII 1: 755 (1740). Framsteget i denna utveckling kan icke disputeras. Larsson Id. o. makt. 39 (1908).
b) (†) i förb. utan all disputering, utan gensägelse, ovedersägligen; jfr DISPUTATION 5. När man medh knäböyelse annammar Herrans sanna Lekamen och Blodh, faller thet j sigh sielfft, vthan all disputering, at man tå tilbedher. L. Petri Dial. om nattv. G 6 b (1562).
c) (†) med pleonastisk negation (jfr 6 a slutet) l. (efter nekad hufvudsats) med adv. ju i obj.-satsen; jfr BESTRIDA, v.1 5 a, b. Andra Calwinister som disputera at Christi lekamen icke är här vppå iorden. O. Martini Bevijs D 1 b (1604). Min Herres mening kan jag ingalunda disputera, at den ju hafwer god grund. M. Stenbock (1713) hos Loenbom M. Stenbock 4: 261.
d) motsätta sig (ngt, t. ex. en utgift o. d.). Andra utgifter, som vi icke kunde disputera, förefunnos. Wingård Minnen 2: 41 (1846).
6) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (numera knappast br.) bestrida l. söka fråntaga (ngn ngt); stundom svårt att skilja från 7 b; jfr DISPUTATION 5.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] bestrida l. frånkänna (ngn) rättigheten till l. berömmelsen af (ngt); (för)vägra l. förmena (ngn ngt). Den rättigheeten i Sundet kunde Kongen i Danmarck sigh ingaledes låta disputera. A. Oxenstierna 2: 698 (1624). Det vore ochristeligit at disputera dem sine Privilegier at få bygga up staden. 2 RARP I. 2: 119 (1720). Jag vill .. ej disputera någon des tycke. J. H. Lidén i Sv. Merc. 1765, s. 161; jfr 2 a β. Det fins några kungliga dygder som man gerna vill disputera mig, men jag har en som ingen kan bestrida: godt minne. Hedberg Glanskis 112 (1878). — särsk. (†) med pleonastisk negation i bisatsen (jfr 5 c). Thet var disputerat .. (vid Johan III:s kröning), att .. (äktenskapsbrytande präster) skulle aldrig komma till sitt kall och embethe igiän. RA 3: 63 (1593).
b) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] göra (ngn ngt) stridigt, täfla l. konkurrera l. rivalisera med (ngn) om (ngt). Uladislaus bleff Konung vthi .. Ungern, ehuruwäl hans egen Broder Joannes Albertus thenne .. Cronan honom disputera wille. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 353 (1680). Titus disputerar Scipio Africanus den äran at hafva segrat öfver vällusten. Sv. Merc. 1761, s. 81. Engelska Amiralen Norris disputerade .. (C. H. Wachtmeister) öfverbefälet. P. Wieselgren i Biogr. lex. 19: 112 (1851). — särsk. (†) med saksubj. Portraiter, .. som på intet sätt kunna disputera nyssnämnde Målning åskådarnes hela attention. Linnerhielm 1 Bref 61 (1788, 1797).
7) om förfäktande af ngt med fysiska maktmedel.
a) [jfr motsv. anv. i ä. eng.] (†) strida (om ngt). Fianden begynte at arbetha uppå dät bärget, som ligger undher slottet, om hvijlcket vij den 7 .. disputerade. Oxenst. brefv. 9: 651 (1645).
b) [jfr motsv. anv. i fr.] (numera knappast br.) göra (ngn ngt) stridigt; söka hindra (ngn) från (ngt); äfv.: försvara (en ställning o. d.); stundom svårt att skilja från 6. De (hade) .. sig väl kunnat värie, der (dvs. om) de hade disputerat vallen och staketet, men .. (de) hafva .. sig reitererat. Oxenst. brefv. 5: 454 (1628). Kan skee Konungen i Danmark disputerar them (dvs. skeppen) passagen. RP 4: 119 (1634). (Bland) sugge-grisarna .. äro de bäst, som äro hurtige, muntre, snåla til at dij och låta ej disputera sig sin del vid moderens buk. Hush.-bibl. 1756, s. 800. Det såg ut som skulle Ussurigränsen förr eller senare blifva Ryssland disputerad. Kjellén Stormakt. 2: 191 (1905). — i bild. Likasom envisa stridsmän låta .. (släta författare) blott steg för steg disputera sig fältet. Leopold 3: 419 (1792, 1816).
Särskilda förbindelser:
DISPUTERA AF. (†) till 2. [Den] 23. Junij discurrerades om Skatteböndernes Dagzwärke, them the wille åter nu på Rikzdaghen disputera aff. RARP V. 2: 187 (1655). — jfr AFDISPUTERA.
DISPUTERA BORT1010 4. till 2. Man kan inte disputera bort att han har begått en dumhet. — jfr BORTDISPUTERA.
DISPUTERA EMOT1010 04 l. MOT4.
1) till 2. För att han skall ta reson, / Jag måste alltid ifrigt disputera mot; / Och knapt det hjälper ändå. H. Andersson i Världslitt. i urval 1: 351 (1902).
2) (†) till 5: bestrida, förneka. D(omi)n(us) .. Simon will disputera emoot sina qvittenzer. Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 308 (1647; möjl. prep. emot). jfr: Våre så kallade starke andar disputera så mycket mot aningar, och anse dem för idel skrock och käringe-sladder. Ullman Den sv. fröken 30 (1780).
DISPUTERA (I)FRÅN1010 (0)4. (föga br.) till 2: gm argumentering komma (ngn) att öfvergifva l. afstå från (ngt). Man .. plägar åtnöja sig med att åberopa sitt tycke, (hvilket ju ingen menniska kan disputera ifrån någon,). P. E. Svedbom i Sv. litt.-fören. tidn. 1834, sp. 220 (möjl. prep. ifrån). — särsk. (†) gm argumentering beröfva (ngn ngt); krångla ifrån (ngn ngt). Consist. acad. Abo. ä. prot. 2: 237 (1660). För det dee (vid en syn) icke disputerade orätmäteligen ifrån migh mitt, håller han deem för partiska. Växiö domk. akt. 1674, nr 11 (möjl. prep. ifrån).
DISPUTERA IGEN. (†) till 2. RARP V. 1: 123 (1652; se under DISPUTERA TILLBAKA).
DISPUTERA OMKULL1010 04. till 2. Min fästmö skref till mig här om dagen, att hon disputerat omkull gamle pastor Orrgren angående solen, som stod stilla i Ajalons dal. Wikner Lifsfr. 1: 128 (1866, 1889).
DISPUTERA SIG TILL1010 0 4, stundom 1040 resp. 1032 0 1. till 3. Han disputerade sig till en docentur.
DISPUTERA TILLBAKA. (†) till 2: gm kif l. krångel söka återtaga (ngt); jfr DISPUTERA IGEN. Will .. (konungen i Polen) disputera thet (dvs. Lifland) thill baka, så wela wij disputera igen Pryssen, som han för en tidh sedan miste. RARP V. 1: 123 (1652).
Ssgr: A (†): (3) DISPUTER-KONST. (disputere- Schroderus, Fasciculus (1677) m. fl.) [jfr holl. disputeerkunst, ä. t. disputierkunst] jfr DISPUTATIONS-KONST; jfr äfv. DIALEKTIK 2. Schroderus Osiander 1: 539 (1635). Visa sin styrka i disputerkonsten, dialectica. Lagerbring Hist. lit. 304 (1748). Poesin är ingen disputer-konst. Polyfem III. 18: 1 (1811). Geijer I. 1: 277 (1845).
(2) -SJUK. (sjukligt) benägen att disputera. För disputer siuk wil then mannen ey passera / Och mot disputer sielf wil han doch disputera. Runius Dud. 2: 83 (1712).
-SJUKA, se C.
B (†): DISPUTERE-KONST, se A.
C: (2, 3) DISPUTERINGS-LYSTEN1030~20. (numera mindre br.) disputationslysten. Vi följde .. den disputeringslystne Candidaten upp till sin lärda torneringsplats. Törneros Bref 1: 14 (1824).
(2, 3) -SJUKA~20. (disputer- Rademine Knigge 1: 75 (1804, 1808), Bremer Hem. 1: 199 (1839) m. fl.) (numera mindre br.) om (sjuklig) benägenhet att disputera. Büchner Concord. 276 (1754). Wulf Köppen 1: 61 (1799). Tom scholastisk Logik eller ensidig ramistisk disputersjuka. Hammarsköld Sv. vitt. 1: 113 (1818).
Spoiler title