SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1916  
DISSENSUS disän3sus2 l. disän4sus, r.; i best. anv. utan slutartikel; stundom DISSENS disän4s, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. dissens, t. dissens, dissensus, eng. dissens, ffr. dissence, af lat. dissensus, meningsskiljaktighet, oenighet, vbalsbst. till dissentire (se DISSENTIERA)]
olikhet i tankar o. åsikter i ngt visst fall, meningsskiljaktighet. At man å bägge sijdor (den katolska o. den protestantiska) låter hwar behålla sin mehning, och thenne dissensus oachtande hwar androm såsom Bröder vthi Christo .. betrachtar och skattar. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 451 (1680). Om denna dissensus (mellan konungen o. hans rådgifvare) är allmän å rådgifvarnes sida, .. (förutsätter) all konstitutionell praxis .. att en sådan dissensus måste upphöra, och en dissentierande konselj ersättas af en enig. Geijer I. 7: 284 (1829). VL 1905, nr 253 A, s. 4 (: dissens). Sjelfva det liberala partiet var notoriskt — och såsom framgår redan af dissensus i försvarsberedningarne — deladt. Thyrén Det polit. läget 14 (1914).
Spoiler title