SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1918  
DJUP 4p (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), adj. -are ((†) -re Växiö domk. akt. 1723, nr 327), -ast, i poesi för meterns skull ännu stundom -st- ((†) -est- Schroderus Hoflefv. 93 (1629), Arbin Ing. 25 (1761)). Anm. 1:o. I folkvisestil l. eljest arkaiserande förekommer ännu ngn gg den gamla ack. sg. m. djupan i vissa förb., ss. djupan skog (Sturzen-Becker 3: 179 (1861)), dal (Strinnholm Hist. 2: 211 (1836)), djupan sand (Bremer N. verld. 3: 322 (1854)). 2:o. I folkvisor träffas stundom förb. djupande haf, dal. Om uppkomsten af denna o. dylika participliknande former jfr Rydqvist SSL 1: 406 ff. (1852), 5: 227 (1874).
adv. -T (se d. o.); jfr DJUPLIGA.
Ordformer
(jup J. J. Crafoord (1711) i Karol. krig. dagb. 3: 112, Ulrika Oxelgren (1774) i Fataburen 1911, s. 85. — diuft (diwfft) (n.) Hildebrand Magia nat. 176 (1654), Lucidor Hel. Z 2 b (1672); jfr under DJUPT)
Etymologi
[fsv. diuper; jfr ä. d. diub, d. dyb, fnor. o. isl. diúpr, got. diups, fsax. diop, mnt. dep, holl. diep, ffris. diap, fht. tiof, mht. o. t. tief, feng. déop, eng. deep, alla innehållande en germansk stam ðeup-, som med andra afljudsstadier återfinnes dels i DÖPA, lit. daubà, bergklyfta, dels i DOPPA, lit. dubùs, djup, ihålig, m. fl., o. som förutsätter en ieur. rot dhub-, hål, ihålig, sjunka, insjunken(het) o. d. — Ordets anv. i sv. torde utom af motsv. ord i germ. spr. ha i vissa fall påverkats af de väsentligen likbetydande fr. profond, lat. profundus, äfv. af altus; jfr äfv. gr. βαϑύς]
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
A) eg. i fråga om utsträckning i viss riktning samt i bildl. anv. som direkt ansluta sig till denna bet.
1) som har stor utsträckning nedåt. Härunder: djup väg, djupt väglag (e).
2) som har stor utsträckning inåt l. bakåt.
3) med måttbestämning som närmare angifver utsträckningen.
B) utvidgade l. öfverförda anv.
4) om andetag, suck o. d. (a), klunk, sup o. d. (b).
5) om blick, ögon.
6) om orsak, motiv osv.
7) om tid(speriod), särsk. i vissa förb. där adj. (eg.) gäller bl. en del af hufvudordet; härunder: i (den) djupa(ste) forntiden, i djupa hösten.
8) om mörker, natt, skymning osv.
9) i fråga om färg.
10) i fråga om ton o. d.
11) om ed.
12) stående på gränsen till att direkt uttrycka intensitet l. att förstärka; särsk.: djup sömn, djupa funderingar (a), djupt elände o. d., djup råhet, okunnighet, lärdom (b), djup öfverensstämmelse, motsats, (dis)harmoni o. d. (c), djup stillhet, enslighet o. d. (d), djup hemlighet, förklädnad o. d., djupt förtroende (e), djupaste hvardagslag, djup(aste) negligé (f), djup glömska o. d. (g), djup(aste) veneration, underdånighet (h), djup känsla, glädje, sorg, oro, harm osv. (i), djupt intryck o. d., djup hämnd (j), djupt ogillande, djup öfvertygelse, tillförsikt (k).
13) som går på djupet, rik på mening, betydelsefull; djupsinnig; som icke (så) lätt ”pejlas” l. genomskådas: djup tanke, djupt ord, djup sanning, dikt, mening, ironi, insikt, forskning o. d. (a), plan, intrig, förställning (a δ); om person (natur, ande o. d.) (b); särsk.: som döljer sina tankar, försiktigt beräknande, närmande sig: slug (b β).
14) fördjupad (i ngt).
Särskildt märkas följ. förb.:
buga (sig) djup, se 1 b α.
djup tallrik, se 1 g.
djup sits, se 1 i γ.
djupa reserven, se 1 i δ.
djupa led(er) (äfv. bildl.), se 2 b α, β.
i djupa(ste) skogen, ödemarken, Ryssland o. d., se 2 e.
djup sorg (i pregnant anv.), djup sorgdräkt, se 12 i α.
Ordspr. äro upptagna under 1 a.
A. eg. användningar.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., got., nt., holl., fris., t. o. eng.] som har en (absolut l. relativt sedt) stor ”insänkning” l. stor utsträckning nedåt (från sin öfre yta l. räknadt från ett visst horisontalplan); stundom: som går l. räcker långt ned l. som är långt ned belägen; motsatt dels GRUND, dels HÖG; i komp. o. superl. stående nära 3. Djup snö, en djup myr. Djup bugning, nigning. Sompt (af det som såddes) .. gick snart vpp, ty thet hadhe icke diwpa iordh. Mat. 13: 5 (NT 1526). Brunnen är diwper. Joh. 4: 11 (Därs.). Thz wardt så diwpt at iagh icke meer kunde reckia botnen. Hes. 47: 5 (Bib. 1541). (Här) är .. allestedz diupt vatn och .. (därför) motte man haffve diupe nother. G. I:s reg. 24: 24 (1553). De diupe, / Half-mans höge Bocaler. Stiernhielm Herc. 231 (1658, 1668). Snart up på höga Bärg, snart neer i diupan Daal. Lucidor Hel. D 1 a (1672). Sadlarna (voro) diupa. S. Agrell (1710) i Karol. krig. dagb. 5: 64. Huruvida de diupa ock grunda (skoflarna på vattenhjul med öfverfall) hafva förmån för hvarandra. C. Polhem i VetAH 1742, s. 158. Stielken (på Lotus siliquosus) upväxte utur en diup rot. Linné Öl. 143 (1745). (Bondkvinnorna gingo) med halmhattar, hvilkas djupa kulle ej var efter nyaste modet. Dens. Västg. 69 (1747); jfr b β. Gröfre hästar, lämpade för djupare bearbetning af Upplands styfva lera. H. Juhlin-Dannfelt i Uppland 2: 91 (1903); jfr DJUP-ARBETNING. Djupa gator mellan höga .. hus. Lagerlöf Holg. 2: 473 (1907; i fråga om fågelperspektiv). jfr AFGRUNDS-, BOTTEN-, BRÅD-, HAFS-, IS-, KNÄ-, SNÖ-, TVÄR-DJUP m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Brunnen ähr doch aldrig så diup, att man kan ju upösen (dvs. uppösa den). G. I:s reg. 26: 614 (1556; med syftning på rikets tillgångar, som icke kunna räcka till allt). — Stilla watn äro gemenligh diwpa. Balck Esop. 229 (1603); jfr: Stilla Watn haa diup grund. Grubb 401 (1665) [jfr motsv. ordspr. i d., nor. dial., nt., holl. o. t.]. — Högt på pall, giör diupa fall. Grubb 119 (1665) [jfr liknande ordspr. i dan. o. t.]. — Diupa Strömmar löpa tyst. Grubb 154 (1665). — Han är .. rik, som Vattnet är diupt. Dalin Arg. 2: nr 45 (”35”), s. 7 (1734; uppl. 1754: ganska rik) [jfr motsv. ordspr. i holl.; jfr äfv. BOTTEN-, GRUND-RIK].
b) i numera obr. förb.
α) [trol. efter t. tief beugen, (sich) tief bücken o. d., där tief dock är adv.] i förb. buga (sig) djup, buga sig djupt (se under DJUPT 1). Nu är Capitlet allt: jag bugar mig helt djup. Bellman 1: 224 (1771; rim: sup). Sehlstedt 3: 96 (1862, 1867; rim: slup).
β) [jfr isl. djúpr i samma anv.] om hufvudbonad: som går långt ned på hufvudets sidor; jfr SID. (En) som hade en diup mysza på sig. Verelius Herv. 130 (1672; isl.: diupa hufu). En diup hatt. Reenhielm Olof Tr. 142 (1691; isl.: hött sidann).
c) i mer l. mindre bildl. uttr. (Guds) fadherlige hiertans diupste Affgrundh och ovthsäyeliga Kärleek. Rudbeckius Luther Cat. 161 (1667). Sedan mannen siuknade, .. tog mistankan diupre röter. Växiö domk. akt. 1723, nr 327. Den, ur djupsta fall, har uphöjt Sveas dygd. G. F. Gyllenborg Vitt. 3: 8 (1774, 1797; om G. III). Det innersta och djupaste hos Menniskan. Polyfem IV. 29: 4 (1811); jfr 2 a. En elak böjelse, som icke häfves i sin djupa grund, .. söker sin ersättning på andra håll. Wallin 1 Pred. 1: 355 (c. 1830). En djupare och fastare humanistisk grundläggning för de teologiska studierna. Tegnér 4: 336 (1837). Våra synder gå såsom djupa vatten öfver vårt hufvud. Thomander Pred. 1: 121 (1849; i anslutning till bibliska uttr. ss. t. ex. Psalt. 69: 3). (Den politiska bildningen har) under de senaste åren nedträngt i djupare samhällslager, än som tillförne ägt rum. De Geer Minnen 2: 249 (1892). — jfr HJÄRT-DJUP.
d) (i poesi) i förb. det djupa i pregnant anv. I det djupa, i det höga / Råder en osynlig hand. Ps. 1819, 12: 1. — särsk.
α) [väsentligen gm öfv. o. efterbildning af främmande spr., särsk. af lat. profundum ss. sbst.] om hafvets djup; jfr DJUP, sbst. 1 c. Wallin Vitt. 2: 252 (1805). Kulan hufvudstupa / Slog framför bogen (af skeppet) ned uti det djupa. C. V. A. Strandberg 3: 136 (1868; eng. to the deep below).
β) om underjorden, afgrunden, skuggornas l. dödens rike; jfr DJUP, sbst. 1 d. Det mörka djupa. Kellgren 2: 51 (c. 1780). Djupt i det djupa / seklerna stupa. Fröding Nytt o. gam. 33 (1897).
e) [jfr motsv. l. liknande anv. i nt., holl., t. o. ä. eng.] (mindre br.) om väg (äfv. om väglag): där den som färdas har långt till den fasta o. bäriga grunden, ”bottenlös”; särsk.: betäckt med ett tjockt lager af gyttja, lera, halfsmält snö o. d. (som hindrar en bekväm fortkomst); äfv. om terräng. Wägerne äre nu .. (i oktober) så diupe, att ingen kann komma aff eller till. G. I:s reg. 16: 685 (1544). Stiernhielm Herc. 310 (1648, 1668). Åkrar som tämlig diupa woro effter det rägnade .. hela dagen och natten. C. H. P. Sperling (c. 1705) i Karol. krig. dagb. 3: 8. Djupt väg-lag. Serenius (1741). Wigström Folkdiktn. 1: 213 (1880). jfr: Vägarna voro ohyggliga, ömsom djup sand, ömsom bottenlös gyttja. Sju mån. i fält 96 (1917). — jfr HÖST-, SAND-DJUP.
f) om långt (längst) ned belägen del af (ngt): där det är djupt (djupast); då prep. föregår, ofta: långt l. längst ned i l. ifrån osv. (ngt). Mitt på diupesta siön. Tiselius Vätter 1: 109 (1723). (Här är mannen) som ni önskar in i djupaste helvetet. Rydberg Vap. 303 (1891); jfr 2 e. Naturliga förebilder till kärlen äro den djupa handen, ägget, fruktskålar .. o. d. Adler Meyer 329 (1894).
Anm. till f. Om en delvis ur denna anv. utvecklad öfverförd bet. se 7.
g) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] i förb. djup tallrik (djupt fat) o. d., tallrik (fat) af ett visst djup, nyttjad(t) företrädesvis till s. k. supanmat; motsatt FLAT. Han hadhe kokat welling, och skurit brödh vthi itt diwpt faat. Drak. 32 (Bib. 1541). Växiö rådstur. prot. 8 mars 1732. Et jupt soppefat; 4 flata fat. Ulrika Oxelgren (1774) i Fataburen 1911, s. 85. Man slog .. mjölk i sin djupa tallrik och bröt knäckebröd däruti. De Geer Minnen 1: 6 (1892).
h) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (i fackspr.) om större däggdjur, i sht häst o. nötkreatur, l. om dess bålparti: som har relativt stor utsträckning l. vidd från manken till bröstbenet. Effter iag har stark lera och hård åker behöfwas .. (dragoxarna) tämelig stora dock låg bente och diupe. Bref i Ågerups arkiv 10 mars 1706. (Påläggskalfvar böra ha) bred länd och djup bål. Hallenborg Husdj. sköts. 18 (1889). Goda moderston, djupa, torra och kraftiga. SD(L) 1896, nr 171, s. 8.
i) i vissa bl. fackspråkliga anv. (jfr h).
α) [jfr eng. deep framing] skeppsb. i förb. djupt spant, spant som består af vanligt spant o. med djupa flänsar försedt kontraspant o. som ersätter vanligt spant i förening med s. k. webspant. Tekn. tidskr. 1895, M. s. 83. 2 Uppf. b. 9: 617 (1906).
β) tandtekn. i förb. djup bitning o. d. (jfr BITA 8): bitning hvarvid öfvertänderna ovanligt mycket täcka undertändernas framsida. Skand. tidskr. f. tandläk. 1887, s. 104.
γ) ridk. i förb. djup sits, sits hvarvid ryttaren sitter ned i sadeln på båda sittbenen, med sätet väl under sig o. lifvet i det närmaste lodrätt; äfv. kallad preservativsits; motsatt lätt sits; jfr stående sits. G. Nyblæus i Tidn. f. idr. 1895, juln. s. 16.
δ) (förr) mil. skämts. i uttr. (den) djupa reserven, benämning på det bl. i nödfall anlitade förrådet af aflagda utrustningspersedlar. Pereswetoff-Morath Kadettm. 14 (1889; i skildring från 1860-talet).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl., fris., t. o. eng.] som har (absolut l. relativt sedt) stor utsträckning inåt (från ytan) l. bakåt (från framsidan); stundom: långt in belägen l. som sträcker sig långt in; stundom motsatt GRUND, stundom äfv. TUNN; i komp. o. superl. stående nära 3. Ett djupt hål i väggen l. taket. Djupa hyllor, fönsternischer. Tin helga diupa såår. Ps. 1695, 158: 1. Sängkamrarne blifva (i ett väl inredt hus) mer djupa, än de öfriga rummen. König Mec. 87 (1752). Bygnaden är djupare el(ler) längre inåt än den är bred. Björkegren (1786; under profondeur). De djupaste vinklar, les recoins les plus enfoncés. Weste (1807). Tegnér 2: 106 (1828; om skog). En så djup vik, som den, vid hvilken Sigtuna ligger. Reuterdahl Sv. kyrk. hist. 1: 25 (1838). Stora iglar kunna göra ganska djupa bett. Lovén Anvisn. 52 (1838). (Det finska folket) har från sina brända gårdar måst fly till de djupaste ödemarker. Topelius Läseb. 2: 140 (1875); jfr e. En stor gård, som ensam för sig upptog ett djupt kvarter. Rydberg Vap. 15 (1891). Den romerska teaterns scen (var) djupare än den grekiska. NF 15: 1465 (1891). Djupa, flackbågiga arkadfönster. Hahr Arkitekt. hist. 389 (1902). Susa djupa mo! Heidenstam Ett folk 7 (1902). — särsk.
a) bildl. Djupa sår af smärtan. Kellgren 2: 211 (1792). De djupaste vinklar af hjertat. Lindfors (1815); jfr 1 c.
b) [jfr motsv. anv. i t. samt af fr. profond o. gr. βαϑύς] mil. (jfr dock β) om trupps uppställning l. formation o. d.: som kännetecknas däraf att många man l. afdelningar stå bakom hvarandra; motsatt TUNN. Infanteriets .. tillflykt mot ett påträngande Kavalleri är .. att formera en djup sluten kolonn. A. V. Ramsay i KrigsVAH 1805, s. 9. Den mest mördande eld slog .. (dervischerna) till mötes, hårdt decimerande deras djupa formeringar. G. Hedengren i Ill. mil.-revy 1898, s. 80. — särsk. i förb. djupa led(er).
α) i eg. bet. Lindfors (1815). Härförarn ensam vinner icke slaget, / de djupa leder vinna det åt honom. Tegnér 2: 207 (1820); jfr β. Snoilsky 2: 71 (1881).
β) [uttr:s spridning utgår främst från det under α anförda stället hos Tegnér] (fullt br.) i bild l. öfverförd anv. Malmström Hist. 5: 276 (1877). Lyckligt, att trälinnors kved / ger oss barn i djupa led. Rydberg Dikt. 2: 63 (1891). — särsk. om det egentliga ”folket” tänkt ss. en odifferentierad o. kompakt massa, i motsats till de högre samhällslagren, ofta med en stark dragning åt bet. 1; numera nästan bl. i uttr. de djupa leden (l. lederna), i ngt ä. tid vanl. i uttr. folkets djupa led(er) o. d. (I fråga om bibehållande af grammatiskt genus) stå ännu folkets djupa led bakom de vetenskapsmän och skriftställare, som kämpa för svenskans rätt. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 519. Jag tillhör de djupa lederna af folket. Sv. fornm.-fören. tidskr. 4: 205 (1881). (Ekon) af tysta frågor från de djupa led. Fredin E. dikt. 9 (1883). De Geer Minnen 2: 260 (1892).
c) (†) i pl. om ögon (jfr 5): djupt (in) liggande, insjunkna, ihåliga. Serenius (1734; under hollow, adj.).
d) [efter nylat. profundus i motsv. anv.; jfr äfv. fr. profond i samma bet.] anat. om muskel(lager), åder, nerv o. d., äfv. om organ i allm.: som är belägen jämförelsevis långt in från (l. ned under) ytan; motsatt YTLIG. Hartelius Anat. 91 (1867). Den djupa halsarteren (cervicalis profunda). Därs. 159. Djupa fingerböjaren. Wretlind Läkareb. 3: 51 (1895). Den djupa ändgrenen (af strålbensnerven). Müller Lärob. i anat. 239 (1905). Kroppens yttre ytor, .. kroppens djupa organ. Därs. 256 (1911).
e) om långt (längst) in l. bort belägen del af (en skog o. d., i sht förr äfv. af ett vidsträckt o. skogfylldt l. öde l. ociviliseradt l. outforskadt osv. land o. d.): där det är långt ut igen; då prep. föregår ofta: långt l. längst in i l. ifrån osv. (ngt); jfr 1 f. I diupaste Norden och Norr om Ishafvet. Dalin Hist. 1: 160 (1747). Prins Anton Ulric fördes .. in uti djupa Ryssland. Sv. mag. 1766, s. 755. I djupaste skogen. Nordforss (1805). I djupa skogsbygden. Feilitzen Tjenare 1: 30 (1890).
Anm. till 2. 1:o. I vissa förb., ss. djup skog, djup ödemark (se hufvudmom. o. e ofvan) o. d., får bet. en stark dragning dels ofta åt 8, dels åt en bet. ’tyst, enslig, stilla' (jfr 12 d), dels stundom åt en bet. ’dyster, hemsk'; jfr: Djup (hemsk) ödemark. Hahnsson (1888). 2:o. Om en delvis ur 2 e utvecklad öfverförd bet. se 7.
3) [jfr motsv. anv. i fsv., d., nt., holl., fris., t. o. eng.] med direkt uppgift om måttet, hvilket då mer absolut sedt kan vara såväl stort som obetydligt (med afs. på komp. o. superl. jfr 1 o. 2).
a) motsv. bet. 1. En meter djupt vatten. Hist. bibl. 2: 122 (1579). Grafwarna uti Kyrckian, måste wara Tree Alnar diupe. Kyrkol. 18: 8 (1686). Hufvudet (på fisken är) .. två gånger så djupt, som bredt. G. F. Hjortberg i VetAH 1768, s. 351. Ån är 10 fot djup. .. Brunnen är tio famnar djup. Weste (1807). (Vid kastningskola) alla stygnen .. vara lika djupa. AHB 34: 16 (1869). — jfr ALNS-, FAMNS-, FOTS-, MANS-, TUSENMILA-DJUP m. fl.
b) motsv. bet. 2. Ett sex meter djupt rum. (Epaminondas) krossade .. med sin 50 man djupa flygel Lacedemoniernas högra. Ekelund 1 G. hist. 37 (1826).
B. utvidgade l. öfverförda anv. (jfr 1 c, 2 a, b β).
4) som hämtas l. tages l. kommer djupt nedifrån l. inifrån, som går djupt ned l. in; särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] om andning, andetag, suck, hosta o. d.; delvis öfvergående i en mer kvalitativ bet.: intensiv, kraftig; i förening med hufvudord som är mera fast associeradt med viss känsla (djup suck o. d.) ofta mer l. mindre prägladt af denna känsla. Han drog en djup suck af lättnad. (Han) gaf medh stort anskrij oc diupt suckande sin anda vp. Petreius Beskr. 2: 95 (1614). På Sjunde dagen vardt .. (den sjuke) hes, samt hostan torr och djup. N. R. v. Rosenstein i Alm. (Ld) 1770, s. 38. Djupa andetag. Almqvist Drottn. j. 94 (1834). Emin rökte i djupa drag och teg mest. Heidenstam End. 79 (1889). jfr: (Brottarens) djupa lunga. Andersson Gr. dram. 275 (1885, 1910).
b) [jfr motsv. anv. i t.] om ngt mera materiellt, stundom dock svårt att skilja från a; äfv., med tillbakaträdande af den ursprungliga innebörden, närmande sig bet.: kraftig, ”duktig”, ”ordentlig”. (Det bruna, dvs. portern) är för kropp och själ kalas, / Om det i djupa klunkar tas. Strandberg Friederich Martha 53 (1850). I Sverige, hvarest kronan gjort det djupaste greppet i kyrkoförmögenheten. Weibull (o. Tegnér) LUHist. 1: 19 (1868). (Julvätten) drog djupare rökar ur pipan än förut. Rydberg Vigg 16 (1875); jfr a. Det bjöds på sup, / både lång och djup. Fröding N. dikt. 35 (1894).
5) om blick, ögon (jfr 2 c): som har (l. tyckes ha) ”långt till bottnen” o. som därför har rymd o. innehåll, som kommer (resp. sänder blickarna) långt inifrån (liksom från själen), ungefär liktydigt med: tankfull, allvarlig, själfull. Det ”odjuret (Luther) med sina djupa ögon och underliga speculationer i hufvudet”. Blomstrand Kurtz 213 (1850; lat. orig. profundos oculos). Det enda af .. (moderns) utseende, som han riktigt kunde erinra sig, var hennes sköna, djupa blick. Wikner Vitt. 26 (1869). Ett par stora, mörka, djupa, frågande ögon. Hedenstierna Fru W. 19 (1890). Lindhé Ledf. 275 (1903).
6) [jfr liknande anv. i t. o. eng.] om orsak, motiv, (bevekelse)grund, drifkraft, anledning, skäl osv., dels (förr): som ”ligger djupt”, är fast grundad, solid, kraftig, dels (fullt br.; i denna bet. äfv. om afsikt, syfte o. d.): som ligger under det hela ss. eg. drifvande o. bestämmande tänkesätt o. handlingar; i den senare bet. i sht i (komp. o.) superl. o. då tänkt i motsats till den (närmare l.) närmast l. på ytan liggande l. påtagliga l. skenbart betydelsefulla orsaken (osv.). (Vi vilja) them makt geffue som sin sentenciam med betre skæl diupere grwnd oc högre screffthernes förstand oc Rette sanning beuiise kwnne. G. I:s reg. 4: 43 (1527). Den djupaste orsaken till hela denna strid var nationaliteternas motsats. Svedelius Statsk. 1: 221 (1868). (Farhågorna) ha en vida djupare grund än att de skulle kunna aflägsnas genom allehanda smörgåsbjudningar för ryska flyktingar. SD(L) 1914, nr 331, s. 1. I en sådan situation (som den vid världskrigets utbrott 1914) .. vilseleda (vi gärna) varandra beträffande våra djupaste avsikter och planer. Steffen Krig o. kultur 2: 252 (1915).
7) [utvidgad l. öfverförd anv. af 1 f l. 2 e, stundom möjl. af båda i förening; jfr motsv. anv. i eng. samt lat. alta vetustas, nox, gr. βαϑῦς ὄρϑρος, βαϑεῖα νύξ] om tid l. tidsålder o. d.; särsk. (numera mindre br.) för att beteckna den aflägsnaste (l. mest utpräglade l. typiska) delen af en (i sig själf aflägsen l. okultiverad) tidsålder l. (dyster) tid på året l. dygnet; ofta i superl.; vanl. med föreg. prep.: långt l. längst in l. tillbaka l. ned i, midt (in) i (själfva); stundom [jfr t. in der tiefen kindheit] utan tanke på uppdelning: långt aflägsen, längesedan förgången; i vissa fall närmande sig 8. Altifrån diupaste Hedendomen intil sextonde Sec(let). Dalin Hist. 1: 256 (1747). Höglunda (slott) bär många märken efter en djup ålderdom. Fernow Värmel. 122 (1773). I djupaste natten steg bonden upp. Strinnholm Hist. 2: 564 (1836). I en djup forntid. Svedelius Statsk. 4: 18 (1869). Hofvet (visade) sitt missnöje .. genom att i djupa vintern flytta ut till Ulriksdal. Malmström Hist. 5: 313 (1877). Alltsedan det djupaste fordom. Lindqvist I land. bak. moln. 216 (1911). jfr: Djup natt, midt i natten. Dalin (1850).
8) [jfr motsv. anv. i holl. o. t. samt af fr. profond] om mörker, natt (jfr under 7), dunkel, töcken, skymning, äfv. skugga o. d.: tjock, tät o. svårgenomtränglig; ofta starkt närmande sig l. öfvergående dels i färgbeteckning: mörk, svart (jfr 9), dels i en mer allmänt förstärkande anv. (jfr 12). Djup skugga, skymning. Een diwp natt, hwilken war een lijknelse til thet mörker, som offuer them komma skulle. Vish. 17: 21 (Bib. 1541; om det egyptiska mörkret). Ehrenadler Tel. 24 (1723). En öken, / Der hösten .. / .. mellan storm och djupa töken / Naturen i sin dvala sänkt. G. F. Gyllenborg Vitt. 1: 233 (1795). Djupt mörker. Lindfors (1815). Melin De svarte vik. saga 118 (1910). — mer l. mindre bildl. l. i öfverförd anv. I djupa natten / Ej följer prakten, / Och icke skatten, / Och icke makten. Wallin Vitt. 1: 48 (1839; om grafvens natt). (Under det första årh. e. Kr.) hvilade ännu en djup natt öfver det norra Europa, der nu dagen strålar i sin fulla middagsklarhet. Melin Pred. 2: 32 (1847). Gordons öde var insvept i djupaste dunkel. G. Hedengren i Ill. mil.-revy 1898, s. 75.
9) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.; med afs. på bet.-utvecklingen jfr fr. foncé] om färg: mycket mörk l. dunkel, ogenomskinlig, mättad, fyllig, saftig, intensiv; jfr VARM; motsatt dels LJUS, GENOMSKINLIG, MATT, dels HÖG, LIFLIG, BJÄRT, SKARP, SKRIKANDE. Thorild 2: 288 (c. 1790). Djup färg: color satur. Lindfors (1815). Callerholm Stowe 9 (1852; om rodnad). Nyanser från ljusaste grått ned till djupaste gredelint. Tidn. f. idr. 1894, julnr s. 28. Koloriten i denna tafla är djup och varm. C. D. af Wirsén i VL 1899, nr 108, s. 2. En djup, vacker grönska. Nyblom Österut 136 (1908). När månens halfva skifva såg ned från det djupa blå. Geijerstam Ensamh. gåtor 1: 184 (1909).
10) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] om ton, klang, röst o. d.: som ligger lågt på tonskalan, dof, grof, ”mörk”; stundom liktydigt med: mättad, fyllig; motsatt HÖG, GÄLL, SKAPP, FIN; ej sällan närmande sig bet.: mäktig, högtidlig, allvarlig. Spela en Octav diupare. Londée Kellner 15 (1739). Djup .. stämma. Lindfors (1815). Vakteln slår de djupa slag i nattens frid. Tegnér 1: 139 (1822). Det djupa ljudet O skrifves alltid med O; t. ex. Rot, Horn. Fryxell Sv. spr. 9 (1824). En klagan djup och dof. Runeberg 2: 91 (1848). Gossars silfverstämma blandas skönt med männens djupa röst. Rydberg Dikt. 1: 33 (1876, 1882). Djupa mörka toner finnas (i den fiolen). Forsslund Djur 104 (1900). (B.) höll (vid båren) med djup, allvarstyngd stämma följande betraktelse. PT 1911, nr 266 A, s. 2. jfr: De djupa instrumenterna. Geijer I. 8: 386 (1807). — särsk.
a) mer l. mindre bildl. Ett qväde, / så djupt, så dystert som en röst ur grafven. Tegnér 2: 445 (1815).
b) mus. om kontraoktaven l. enskild ton i denna: ”låg”. Djupa a. Nyblom Minnen 2—3: 186 (1904).
Anm. till 10. Det är ovisst, om följande ställe bör föras hit: (Du) skalt .. intet see thet starcka folcket, Thet folck aff diwpt måål them man intet förnimma kan, och aff outhtydheligha tungo then man icke förstå kan. Jes. 33: 19 (Bib. 1541; Luther: das volck von tieffer sprache; Vulg. alti sermonis, gr. βαϑύφωνον, hebr. ‛imqē sāfāh). Det hebr. uttr. betyder eg. ’med djup läpp (djupt tal)'. Somliga exegeter mena, att detta syftar på det låga l. grumliga målföret, andra, att det syftar direkt på obegripligheten. Hur (Luther o.) den sv. öfversättaren fattade uttr., är ej heller möjligt att säkert afgöra.
11) [jfr motsv. anv. i feng. o. ä. eng.] (†) om ed (bl. anträffadt i pl.): dyr, kraftig; jfr GROF, HÖG i liknande anv. (Hon har) förfechtatt (sin sak) med diupa Eder och högh besuärielse. Växiö domk. arkiv 1650, nr 45. Växiö domk. akt. 1663, nr 400.
12) stående på gränsen mellan att på ngt sätt angifva utsträckning i viss dimension l. lokalisering (nedåt l. inåt, nere l. inne) o. att mera direkt uttrycka intensitet l. att förstärka (jfr 8, 9, 11).
a) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] om sömn, dvala o. d. l. om tankar, funderingar o. d. (jfr äfv. anm. nedan): som man helt sjunkit ned (l. försjunkit) i, som upptager en helt o. hållet; om sömn o. d. ofta: tung. Som altijdh gåår i diupa tanckar. Lex. Linc. (1640; under melancholicus; här måhända snarare liktydigt med svårmodig; jfr DJUPSINNIG 4). Migh haffuer en diup sömpn intaget och begrijpet. Därs. (under complector). (De kungliga) stadnade .. under åskådande af den store Gustavs I:s graf, med djupa tankar fästade på deras odödliga stamfader. HSH 7: 202 (c. 1750); jfr 13 a. Försjunka i djupa och ljufva svärmerier. Crusenstolpe Mor. 2: 127 (1840). Han stupade genast (till följd af såret) och föll i en djup dvala. A. Nordén i Läsn. f. sv. folket 1910, s. 306. jfr: Ur dvalans diupa bädd min tanke väcktes opp. Kellgren (1778) i 1 VittAH 3: 144.
Anm. till 12 a. I sht sådana förb. som (o. d.) i djupa tankar l. funderingar röja (i den mån de öfverhufvud höra hit; jfr strax nedan) gm sin bet. att de delvis ersätta de ä. förb. gå djupt i tankar osv., hvarom se under DJUPT 4 b; jfr äfv. vara djup i tankarna under 14. Måhända har likväl djupa tankar i den under 13 a exemplifierade bet. öfvat attraktion. Djup begrundan, betraktelse o. d. torde på samma sätt vara bildade till djupt begrunda, betrakta, men här synes bet. ofta mera afgjordt hänvisa förb. till 13 a. Andra likartade ex. på sådan adjektivering af adv. DJUPT synas vara: Thet diupa krig, vij sittia uti med Cæsare. RP 8: 341 (1640); jfr DJUPT 4 a. (Adeln borde) inthet låta (dvs. inlåta) sigh i diupt discurs medh (prästerna). RARP 4: 348 (1650); jfr DJUPT 4 a samt 14 nedan.
b) [jfr motsv. anv. i d., got., holl., t. o. eng.] om tillstånd l. förhållande l. verksamhet osv.: som det är svårt att se botten i, som på grund af sitt djup knappt kan genomskådas l. mätas, stor, ytterlig, långt kommen; vid stegring ofta motsvaradt af: BOTTENLÖS, GRÄNSLÖS, OMÄTLIG, OERHÖRD. Djupt elände, förfall, barbari. Djup förnedring, nöd, råhet, okunnighet. Djup lärdom. Theras diwpa fatighdom. 2 Kor. 8: 2 (NT 1526; Vulg. altissima paupertas, gr. ἡ κατὰ βάϑους πτωχεία αὐτῶν). Stiernhielm Parn. 1: 6 (1651; om barbari). Tu tigh vthgafst migh at frälsa, / I then diupste siäla-nödh. Ps. 1695, 152: 1. (Gud omvände Nebukadnesar) effter en ganska diup och grufwelig förnedring. Swedberg Schibb. a 4 a (1716); jfr 1 c. Huru djup måste icke dens egna ärelöshet vara, som kan göra sig en lek af att störta andras ära! Thorild 3: 160 (1791). Min djupa lättja. Leopold (1796) i 2 Saml. 8: 104. Djup okunnighet. Weste (1807). (Detta) är en djup osanning. C. J. L. Almqvist (1846) i Ord o. bild 1904, s. 12. (Under vår storhetstid) var modersmålet .. hemfallet åt djupaste vanvård. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 493. Wallensteins afsättning och oenigheten i Regensburg hade bragt sakerna i den djupaste förvirring. M. Weibull i Ill. Sv:s hist. 4: 200 (1881). Den största individuella rikedom och det djupaste armod (finnas) mångenstädes .. sida vid sida. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 432 (1894). Din kraft, som djup och rik, / .. steg ned i mig som ung. Fröding N. dikt. 177 (1894; till den själiska skönheten); möjl. till 13 a. Ett djupt misstag. Kjellén Nat. saml. 81 (1902, 1906). Djup simpelhet. PT 1906, nr 256 A, s. 3. — [jfr gr. βαϑῦ χρέος] (numera knappast br.) om (penning)skuld. Komma vthi stoor och diup giäld och skuld. Lex. Linc. (1640; under demergo). Djupa skulder. Gumælius Passow (1841; under βαϑύς). jfr (†): (Landshöfding Ribbing lär) komma i en faselig diup effter räkning. Ekeblad Bref 1: 222 (1653; jfrdt med hskr.; i fråga om utkräfvande af skuld).
c) om inbördes öfverensstämmelse, frändskap, likhet l. (i sht) olikhet, motsats, harmoni l. disharmoni: djupgående; i fråga om öfverensstämmelse o. d. närmande sig bet.: innerlig; i fråga om olikhet, motsats o. d. närmande sig bet.: svår l. omöjlig att utjämna l. upphäfva, oförenlig, oförsonlig. Den djupa harmoni, som smälter så / Tillsammans folken. Sätherberg Dikt. 1: 21 (1856, 1862). I Kristo Jesu äro .. de djupaste af alla motsatser förenade. Flensburg Kyrkl. tal 122 (c. 1875). Djupa dissonanser, men ock djup harmoni känneteckna stora andars verk. C. D. af Wirsén i PT 1882, nr 16 A, s. 3.
d) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng. samt af fr. profond; jfr äfv. gr. βαϑεῖα εἰρήνη] om tystnad, stillhet, frid, ro, enslighet o. d.: som icke upphäfves l. störes l. afbrytes af någonting, ostörd; allmännare: fullständig, fullkomlig, absolut; ofta i superl. Djup tystnad. Björkegren (1786; under profond). Djup hvila. Lindfors (1815). Under djupa freden. Ekelund 1 Fäd. hist. 1: 104 (1829). Djup enslighet. Dalin Fr. o. sv. lex. (1843; under profond, adj.). (Sandels) såg på sitt ur, han bidde sin tid, / Han satt som i djupaste frid. Runeberg 2: 80 (1848). Djupt lugn. Dalin (1850). Stilla nätters djupa ro. Oscar II 2: 112 (1861, 1887). jfr: Den djupste tigare har en gång tegat ut. Stenhammar 188 (c. 1798).
e) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] om hemlighet, anonymitet, inkognito, förklädnad o. d.: som är svår att uppdaga l. röja l. afslöja; ogenomtränglig; ofta liktydigt med: sträng; om förtroende: som icke får röjas l. yppas, hemlig, intim; ofta i superl. Natursens diupe hemligheter. Stiernhielm Arch. A 2 b (1644). (Guise) mottog .. (de katolska makternas) djupaste förtroenden. Cronholm Lig. 97 (1839). AB 1844, nr 115, s. 2 (om inkognito). Under den djupaste anonymitet lät jag .. erbjuda .. (Grefve Lillie) till uppförande åt kungl. teaterstyrelsen. De Geer Minnen 2: 228 (1892). (Hans afsikt) var insvept i den djupaste hemlighet. E. W. Dahlgren i VetAÅrsb. 1912, s. 375. jfr: (Gud) vppenbarar thet diwpt och heemlighit är, Han weet hwadh j mörkrena ligger. Dan. 2: 22 (Bib. 1541).
f) [till bet:s uppkomst ha måhända bidragit uttr. som djup(aste) hemlighet, inkognito o. d. (se e)] i uttr. (i) djupaste hvardagslag, (i) längst gående, dvs. fullkomligaste hvardagslag; (i) djup l. vanl. djupaste negligé, (i) fullkomlig(aste) negligé. (Thorvaldsen) vandrade .. i djupaste negligé, till hälften dold af en kort ylleblouse eller liftröja. Snellman Tyskl. 7 (1842). (Om man) ser rakt in i romarnes djupaste hvardagslag. Lundin Bortom Alp. 148 (1883). Sylwan Sv. lit. 181 (1903: i djupaste hvardagslag).
g) [jfr motsv. anv. i eng. samt af fr. profond] om glömska l. förgätenhet (hvari ngt råkat osv.). (Vi) voro af honom .. i diup förgätenhet stälte. Humbla Landcr. 166 (1740).
h) [jfr sådana ex. under 1 där ordet användes om yttre vördnadsbetygelse] om det (den) mot en djup yttre vördnadsbetygelse svarande sinnelaget l. känslan (jfr i) l. (yttre l. inre) läget; särsk. [jfr liknande uttr. i dan. o. t.] i uttr. som i djupaste underdånighet o. d. Min Gudh, .. Iagh .. kastar migh tigh til Fota vthi diupeste Ringheet. Preutz Kempis 477 (1675). I diupsta underdånigheet. Växiö domk. arkiv 1676, nr 227. (Vi skola) som god och lydig barn, med diupesta wyrdnad, tenckie vppå Gud wår himmelska Fader. Swedberg Cat. 273 (1709). Framför .. till .. (Fru Friherrinnan) min djupa kompliment. O. M. Stålhammar (1840) hos Nordmann Borgå barn 121. (Jag) har .. äran med djupaste högaktning och tillgifvenhet teckna ödmjukt Hilda Wijk. H. Wijk (1843) hos Wrangel Den blåögda 150; jfr i.
i) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] om känsla l. sinnesstämning l. sinnesförfattning l. andlig förnimmelse, önskan, inre kraf l. behof l. intresse o. d.: som sitter djupt rotad, som kommer från det inre, som går ända in i det inre af ens väsen, innerlig; stundom närmande sig: varm; motsatt GRUND, YTLIG; ofta mer l. mindre liktydigt med: äkta, uppriktig, ärlig, sann. Djup smärta (jfr dock j), längtan, förskräckelse, förtviflan, förvåning, harm, tillfredsställelse, djupt hat, djup beundran, tacksamhet, sympati l. antipati. Jag står i djup tacksamhetsskuld till honom (jfr b slutet). Jag lemnar (nu i min framställning), med vördnad och en djup rysning, dessa ärans branter. Posten 1769, s. 487. Med djup känsla af sitt ämne sjöng David sålunda. Wallin Rel. 1: 378 (1825). Denna .. djupa och kraftfulla fromhet. Wieselgren Sv:s sk. litt. 1: 295 (1833). Ett djupare behof af ett himmelskt .. lif. Därs. Djupa oåterhållna passioner. Wetterbergh Fyra sign. 5 (1843). Såg man hans öga röjde sig derinne / En oro djupare, än feberns var. Runeberg 2: 111 (1848). Din djupa sorg har gjort Dig sjuk och vek i Ditt inre. I. Hwasser (1849) hos Heinricius Ilmoni 231. Vi voro i den djupaste förundran och bestörtning. Böttiger 6: 69 (c. 1875). En djup ödmjukhet (var) orsaken till hans förändrade väsen. Cederschiöld Riehl 1: 12 (1876). (Han) hade börjat studera evangelierna .. på djupa allvaret. Rydberg Kulturh. förel. 4: 213 (1887). Med ett uttryck af djupaste förakt. Strindberg Hafsb. 230 (1890). Om någon djupare religiositet var icke stort fråga. De Geer Minnen 1: 11 (1892). Djup medkänsla för alla som lida. Vasenius Harmoni 174 (1908). PT 1912, nr 29 A, s. 2 (om tillfredsställelse). — jfr KÄNSLO-DJUP, adj. — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] med tanke mindre på själfva känslan än på den belägenhet hvari den (l. dess anledning) försätter vederbörande samt på de gängse yttre uttrycken därför, i förb. (hafva) djup sorg (se under SORG) samt djup sorgdräkt (se SORGDRÄKT).
β) (†) i utvidgad anv. i förb. djupt änkestånd. Ullman En sv. grefves händ. 105 (1782).
j) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] om intryck, spår, märke (i öfverförd anv.) o. d. som ngt efterlämnar, äfvensom om kränkning samt (mera sällan) om skada, hämnd o. d.: som går på djupet, djupgående, som drabbar djupt, som tränger långt ned l. in, som icke så lätt utplånas; varaktig, bestående, stark, mäktig; i många fall närmande sig 1 (c). En djup kränkning af folkrätten. (K. M:t har betänkt, att Danmark) kunde diupaste skadhan tillfoga. RARP 6: 316 (1658). Detta gjorde på oss alla ett djupt intryck. Ödmann Hågk. 96 (1801). Egyptisk-phœnicisk soldyrkan (har i Norden) .. lemnat djupa, omisskännliga spår efter sig. Nilsson Ur. 2: 37 (1862). Året därpå tog .. (Magnus Ladulås) en djup hämd. R. Hausen i Fin. biogr. handb. 1417 (1899).
k) [jfr fht. tiufiu kilauba ss. öfv. af mlat. profunda fides] om vissa slag af inre ståndpunktstagande till l. andlig tillägnelse af ngt, ss. gillande, ogillande, öfvertygelse, tvifvel, tillförsikt o. d.: djupt rotad, på djupet (af själen) gående, innerlig; stundom öfvergående i 13 a. Djup förtröstan, tillit, tillförsikt. (Dessa ord) voro grundade på djup öfvertygelse. Oscar II IV. 1: 16 (1864, 1890). Det djupa medvetandet därom, att den sinnliga .. verkligheten icke är den sanna och egentliga. A. Nyblæus i Åt minnet af C. J. Boström 1 (1897). jfr: Af europeiska dikter är Arnolds (The Light of Asia) den enda, som funnit djupare genklang hos våra asiatiska fränder. Rydberg Varia 3 (1888, 1894). — (mindre br.) om lydnad. (Vårt andliga lif) hafwer Christi diupa lydna förwerfwat. Swedberg Dödst. 169 (1711).
13) som icke rör sig l. håller sig (bl.) på ytan, djupgående, grundlig, som tränger sig till l. står i kontakt med det väsentliga o. betydelsefulla; som vittnar om djupsinne, djupsinnig; stundom: rik på mening o. innebörd, betydelsefull; som ”har långt till bottnen”, som icke (så) lätt ”pejlas” l. genomskådas l. förstås.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., holl., fris., t. o. eng.] om ngt mer l. mindre abstrakt, särsk. sådant som sammanhänger med l. är en yttring af andlig verksamhet l. förmåga osv. Djup tanke (jfr 12 a jämte anm.), djup(a) reflexion(er), djup sanning, lära, dikt(ning), symbol, sarkasm, inspiration, blick (jfr 5) o. d. Tillvarons djupa gåtor; jfr γ. Thenne böön hafwer diupare sinne (dvs. mening), än noghon menniskia til fulla vttryckia kan. O. Petri 1 Underv. G 1 a (1526); jfr DJUPSINNIG 3. Herre .., tine tanckar äro så swåra diwpe. Psalt. 92: 6 (Bib. 1541); jfr γ. (Den som skall undervisa i Guds lag) Han moste .. öffua sigh vthi diwp taal. Syr. 39: 3 (Därs.); jfr γ. Stiernhielm Cup. 13 (1649, 1668; om vishet). (Denna sak) kräfjer .. de djupesta insikter i Fortification, Attaqven och Defençen. Arbin Ing. 25 (1761). Den djupa, men hemliga verlds-ironi, som utgör grundfärgen i .. (Bellmans) fantastiska målningar. V. F. Palmblad i Poet. kal. 1812, 2: 21. Vid djupare eftersinnande. Lindfors (1815). I konsten fordrar man .. det djupa och betydningsfulla. Tegnér 3: 136 (1817). De djupaste frågor (ha) blifvit frågorna för dagen. Geijer I. 1: 8 (1818). (1500-talets) krig fördes utan alla djupa militairiska planer. Strinnholm Vas. 3: 268 (1823). Ett djupare studium af .. Philosophien. Ber. af rev. ö. el.-lärov. 1824, s. 38. Den affekterade djupa betydelsen, som spelar sfinx på hvarje sida. Tegnér 5: 421 (1825; i fråga om Atterboms Lycksalighetens ö). (Adlersparre) har måhända ännu mera ett klart än ett djupt förstånd. C. G. v. Brinkman (1827) hos Wrangel Brinkman o. Tegnér 214. Den i djupa statstankar försänkte herrn. Rydberg Kulturh. förel. 1: 197 (1884). Aposteln Paulus' djupa ord om kreaturens suckan. Dens. Vap. 185 (1891). Skaldens djupa intuition. Söderhjelm Runeberg 2: 380 (1906). En djup och fin iakttagelse. F. Böök i SvD 1915, nr 43, s. 10. — jfr GRUND-, IDÉ-, INNEHÅLLS-, TANKE-DJUP. — särsk.
α) (mindre br.) om stund l. ögonblick som man upplefver: då man går på djupet (med sig själf), betydelsefull, allvarlig. I hvarje djupare stund, i hvarje sådan stund, som liknar sig till uppgörelse och räkenskap. Wikner Lifsfr. 2: 173 (1883).
β) (†) alltför djupsinnig l. klyftig. (Ephraem näpste) Paulini Spitzfundigheet och diupe Tankar. Schroderus Osiander 1: 400 (1635). Diupe besinnande Hiern-brott; höge Latiniske fratsor / Fly som en Orm. Stiernhielm Herc. 160 (1658; versionen 1648: Diupt).
γ) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. liknande anv. i fht.] (numera mindre br.) svårutgrundlig, svårfattlig, dunkel. Dessa vetenskaper äro för djupa för honom. Dalin (1850).
δ) [jfr motsv. anv. i eng. samt af isl. djúphugaðr] närmande sig l. öfvergående i bet.: hemligt o. slugt uttänkt. (General Pechlin) var känd .. för en djup intrig och list. Adlerbeth Ant. 1: 273 (c. 1792). (Djäfvulens) djupa plan (att få människorna att gm missbruk mista vördnaden för Guds namn). Rosenius Tio Guds bud 78 (1858). Djup förställning. Cavallin (1875); jfr 12 e.
b) [jfr motsv. anv. i fsv., d., holl., t. o. eng. samt af fr. profond] om person l. därmed likvärdigt subj. (ss. natur, ande, sinne, karaktär o. d.); jfr DJUPSINNIG 1. (I alla Arvid Horns) företag igenkände man den djupe och karactersfulle statsmannen. HSH 7: 218 (c. 1750). Den djupa Locke. Nordenflycht Fruent. 28 (1761). (Författarinnan Antoinette Deshoulières) var i tankar djup, i eld och målning rik. Därs. 31. En af förra Seklets djupaste tänkare. Leopold 4: 42 (c. 1820). Ett visst anlag för vemod och tungsinnighet, vanlig hos alla djupare karaktärer. Tegnér 6: 469 (1839). (En) djup menniskokännare. Crusenstolpe Mor. 2: 113 (1840). De ädlaste och djupaste naturerna. De Geer H. Järta 46 (1874). (Vita Nuovas) djupa och lärda kommentatorer. Levertin Diktare o. dröm. 62 (1898). (Att gå och sura) kallas ofta att vara djup. Larsson Åt solsidan 1 (1910). — särsk.
α) (†) som är grundligt inne l. hemma (i ngt). Djup i lärdom. Serenius (1741). Mathematiquen, däruti alle säga, at .. (Munken Fontana) är mycket djup. Björnståhl Resa 1: 491 (1773).
β) [jfr fsv. diuper i hiärtano samt motsv. bet. i eng.; jfr äfv. isl. djúphugaðr] (numera företrädesvis i södra Sv.) som döljer sina tankar l. håller dem för sig själf, inbunden, svår att komma under fund med, ”som man inte tar där man släpper honom”, försiktigt beräknande, närmande sig bet.: (bak)slug, lömsk. Lindfors (1815). Söderwall Ordb. (1885; under diuper). jfr: Han är djup som vatnet (han är dolsk) er ist nicht auszugründen. Lind (1749).
14) [jfr liknande anv. i eng.] (†) om person: fördjupad (i ngt), som går helt upp (i ngt). Vara djup i tankarna, To be in a brown study. Serenius (1741); jfr anm. under 12 a. Blif i din andakt djup. Bellman 2: 69 (1777). Djup i desse betraktelser hör jag Svenska tungomålet ljuda i mine öron. Agrell Maroco 1: 23 (1796).
Sammansättningar.
Anm. djup- är ssgsform såväl till DJUP, adj., som DJUP, sbst. (I ortnamn träffas också ssgstyperna djupa-, djupe-). Några af ssgrna kunna utan svårighet hänföras till bl. ettdera af dessa ord, andra icke. Alla ha emellertid upptagits här, hvarvid med ett (adj.), resp. (sbst.) angifvits, om en ssg med ngn säkerhet kan hänföras till DJUP, adj., l. DJUP, sbst. Då ej annat säges, är det (äfv. vid ssgrna med dubbel anknytningsmöjlighet) fråga om bet. 1 af såväl adj. som sbst. — Äfv. med adv. DJUPT ha ssgrna på djup- en mycket nära beröring. Adverbet kan nästan bl. vid participialadj. oförändradt tjänstgöra ss. första ssgsled (se ssgrna under DJUPT); i regel utbytes det (äfv. vid p. adj.) mot den adjektiviska ordstammen DJUP-; jfr t. ex. DJUP- o. DJUPT-BLICKANDE, p. adj., DJUP- o. DJUPT-GÅENDE, p. adj. Bland dessa ssgr, där DJUP- till bet. svarar mot adv., förtjänar den grupp särsk. uppmärksamhet där ssgn innebär en substantivering, resp. adjektivering af DJUPT + verbalstam, alltså sådana fall som DJUP-ANDNING till andas djupt (därvid har ofta en ordfogning af typen djup andning varit mellanstadium), DJUP-ARBETE till arbeta (jorden) djupt, DJUP-LIGGARE till ligga djupt, DJUP-TÄNKT till tänka djupt. Af den nominala ssgn har sedermera gm afledning ofta ett nytt verb uppstått, t. ex. DJUP-ETSA, DJUP-KÖRA (jorden). Vid ssgr af sistnämnda grupp vacklar språkkänslan mellan anknytning till adv. o. till sbst.; DJUP-KÖRA kan uppfattas antingen som ’köra djupt' l. ’köra på djupet'. Andra likartade fall äro DJUP-ARBETA, -BORR(A), -HARF, -LÄGE (trots HÖJD-LÄGE) osv. Med afs. på det sagda jfr E. Wellander i Språk o. stil 1915, s. 44 ff.
DJUP-ANDNING. i sht med.
-ARBETA~020. landt. (gm plöjning, harfning o. d.) bearbeta (jord o. d.) djupt. —
-ARBETE~020, äfv. ~200. särsk. bergv. arbete i djupet af en grufva; motsatt DAG-ARBETE 2.
-ARBETNING~020. landt. jfr -ARBETA.
-BANA.
1) [efter t. tiefbahn] järnv. i fråga om utl. förh.: järnväg som går under jordytan, underjordsbana; motsatt HÖG-BANA.
2) sjömil. torpeds gång under vattnet efter afskjutningen. —
-BASSÄNG. geogr. jfr BASSÄNG 2 slutet. —
-BEARBETA~0020. landt. = -ARBETA.
-BEARBETNING~0020. landt. = -ARBETNING; motsatt YT-BEARBETNING.
(sbst.) -BERGART~02 l. ~20. [jfr t. tiefengestein, hvilken term skapats af den tyske petrografen H. Rosenbusch (Mikroskop. physiographie d. mineralien 2: 6 (1887))] geol. bergart som på större l. mindre djup under jordytan långsamt stelnat ss. en massa o. därvid fått en kristalliniskt kornig struktur (jfr -HABITUS); plutonisk, intrusiv bergart; motsatt YT-BERGART. Nathorst Jord. hist. 526 (1891).
-BLAD. [förkortning af DJUPKART-BLAD] bergv. = -KART(E)-BLAD.
(jfr DJUP, adj. 13) -BLICK. [jfr t. tiefblick] djupt inträngande blick (i öfverförd anv.). Brist af filosofisk djupblick. F. Bremer (1837) hos Adlersparre o. Leijonhufvud Bremer 1: 304.
(jfr DJUP, adj. 13) -BLICKANDE, p. adj. jfr DJUPT-BLICKANDE. Atterbom Siare 2: VI (1843).
(jfr DJUP, adj. 9) -BLÅ. Tegnér 1: 136 (1822).
(jfr DJUP, adj. 9) -BLÅTT, n. —
-BORR. tekn. borr som användes vid djupborrning. Tekn. tidskr. 1873, s. 268.
-BORRA. tekn.
-BORR-MASKIN. tekn.
-BORRNING. tekn. borrning af lodräta hål till större djup ned under jordytan. Tekn. tidskr. 1872, s. 261.
(jfr DJUP, adj. 9) -BRUN.
-BRUNN. tekn. brunn som (för skilda ändamål) borras till större djup; motsatt YT-BRUNN.
-BRYTNING. bergv. brytning af malm, mineral osv. under jordytan nedanför ett bergtak öfver fyndigheten; äfv. om i öppen dag börjad brytning mot djupet; motsatt DAG-BRYTNING 2. Wetterdal Grufbr. 198 (1878).
-BRÄNNA, v. (förr) anträffadt bl. i p. pf., om grufva, grufschakt o. d.: bränd på djupet, gjord djup gm brännande. Förän holl (dvs. hål) kom igenom (schakten) .., var han diupbrendt 66 2/3 fampnar. H. F. Lybecker (1648) i Oxenst. brefv. 11: 337. —
(adj.) -BÄCKEN. geogr. o. geol. om större skål- l. trågformig fördjupning i haf, sjö o. d. —
(adj.) -BÄLTE. geogr. o. geol. djupt bälte (sammanhängande sträckning) i hafvet; jfr HÖJD-BÄLTE.
(adj.) -DAL. [jfr det vanliga ortnamnet Djupa-, Djupedal(en), äfv. Djupdal(en)] (föga br.) Bergen .. lemnade rum för en vidlöftig, fruktbar djupdal. Palmblad Palæst. 5 (1823). Rydberg Gudasag. 69 (1887). i bild. Gudh seer .. nid til en ödmiuk Menniskios diwpdaal. Muræus Arndt 3: 43 (1648; t. das tieffe Thal).
(jfr DJUP, adj. 2) -DELAD, p. adj. särsk. bot, om blad hos växter; jfr DELA, v. 21 b slutet. —
(sbst.) -DIAGRAM. särsk. sjömil. diagram som (på indikator o. d.) anger djupet af torpeds bana. —
-DIKNING. landt.
(sbst.) -DIMENSION. = DJUP, sbst. 4.
-DYKARE, -DYKNING. idrott.
(adj.) -DÄLD. (föga br.) Palmblad Palæst. 39 (1823).
-ELD. mil. (artilleri)eld som sprides i djupled; motsatt LINJE-ELD.
-ETSA. tekn. o. konst. motsatt HÖG-ETSA.
-ETSNING. tekn. o. konst. behandling af metallyta med syror l. saltlösning, så att de etsade partierna framträda som bild l. skrift; äfv. mer l. mindre konkret; motsatt HÖG-ETSNING.
(sbst.) -FAUNA. naturv. = -HAFS-FAUNA.
-FISK. [åtm. delvis trol. förkortning af -HAFS-FISK] naturv. = -HAFS-FISK.
-FRYSA. om vatten o. d.: frysa ända ned på djupet. —
-FÅRA. djup fåra; särsk.
1) (föga br.) till DJUP, adj., om åkerfåra. Linné Ungd. 2: 350 (1734).
2) (mindre br.) geogr. = -RÄNNA. K. Ahlenius i Ymer 1905, s. 29.
-GARN. fisk. djupt fiskegarn, fiskegarn som nyttjas på djupt vatten. —
-GRAF. [jfr t. tiefgraben] geogr. o. geol. De oceaniska djupgravarna utanför Sundaöarna. Ramsay Geol. gr. 2: 14 (1913).
-GRAVERA. tekn. o. konst. Uppf. b. 4: 284 (1873).
-GRAVYR. tekn. o. konst. jfr -ETSNING.
-GRIPANDE, p. adj. särsk. (jfr DJUP, adj. 1 c, 13, o. DJUPT 4) bildl. l. i öfverförd anv.: som griper djupt ned (till grunden l. roten), som berör det innersta o. väsentliga; jfr DJUPT-GRIPANDE. Framtidstankar .., på en gång djupgripande och himmelsstormande. Rydberg Kulturh. förel. 1: 58 (1884). 2 NF 6: 441 (1906).
-GRUNDAD, p. adj. (numera föga br.) som är djupt grundad l. har djup grund; jfr -GRUNDIG. Et diwpgrundat hws. Schroderus Comenius 536 (1639; t. tieff gegründet).
(jfr DJUP, adj. 13) -GRUNDANDE, p. adj. (†) djupt funderande. Dalin Arg. 1: nr 27, s. 2 (1733).
-GRUNDIG. [jfr holl. diepgrondig, t. tiefgründig] (†) i oeg. anv.: djup (se DJUP, adj. 13 a), djupsinnig. Sinnrijke och diuupgrundige Gåtor. Rudbeck Atl. 2: 14 (1689).
-GRÄFNING. landt. Arrhenius Jordbr. 1: 165 (1859).
-GRÄFVA. landt. gräfva (jord osv.) djupt. —
(jfr DJUP, adj. 9) -GRÖN. Almqvist Törnr. b. 1: 33 (1839).
(jfr DJUP, adj. 9) -GRÖNT, n. —
-GÅENDE, n. jfr DJUPT-GÅENDE, n. särsk.
a) i fråga om åkerbruksredskap, i sht plog o. d.; jfr -GÅNG.
b) i fråga om fartyg o. d.; särsk.: djup från vattenlinjen ned till den lägst belägna punkten, i sht (jfr β) om djupet mätt akteröfver. Rajalin Skiepsb. 5 (1730). jfr MEDEL-DJUPGÅENDE. särsk.
α) i pl. Fartyg .. af alla djupgåenden. 2 NF 16: 1139 (1912).
β) skeppsbygg. o. sjöt. i förb. djupgående för, djupgående akter o. djupgående bordvarts l. på nollspant. Djupgåendet mätes på 3 särskilda ställen, nemligen: från underkant af kölens aktra ända till vattenlinien, .. hvilket kallas: djupgående akter; vidare, från underkant af kölens främsta ända till vattenlinien, hvilket kallas: djupgående för; samt från öfverkant af spunning på nollspantet till vattenlinien, hvilket kallas: djupgående på nollspant. Witt Skeppsb. 111 (1858).
-GÅENDE, p. adj. jfr DJUPT-GÅENDE, p. adj.
a) i eg. anv., t. ex. om rot, plog o. d.; motsatt GRUND-GÅENDE, p. adj.; särsk. om fartyg o. d. Månsson Siöb. 12 (1644). 18 fots djupgående fartyg. Gyllengranat Sv:s sjökr. 2: 219 (1840).
b) bildl. l. i öfverförd anv. (jfr DJUP, adj. 1 c, 13, DJUP, sbst. 1 a, 10 o. DJUPT 4). Djupgående betraktelser. Wallin 2 Pred. 2: 84 (c. 1830). Djupgående omhvälfningar. Claëson 1: 349 (1859). Den mest djupgående disharmoni. Wikner Tankar o. fr. 119 (1872). Djupgående kunskaper. NF 7: 1099 (1883).
-GÅNG. (föga br.) = -GÅENDE, n. (a). Landtbr. bok 1: 159 (1899; i fråga om plog).
(sbst.) -HABITUS. geol. habitus som utmärker djupbergarterna; motsatt YT-HABITUS.
-HACKA, r. l. f. landt. hacká till djuphackning. —
-HACKA, v., -HACKNING. landt. Lundequist Landtbr. 200 (1855).
(adj.) -HAF. [jfr t. tiefsee] geogr. o. geol. motsatt GRUND-HAF. Djuphavet .. (omfattar) alla delar av haven med större djup än 200 m. Ramsay Geol. gr. 223 (1909).
-HAFS-AFLAGRING~020, -HAFS-DJUR, -HAFS-FAUNA [jfr t. tiefseefauna], -HAFS-FISK, -HAFS-FISKARE, -HAFS-FISKE,
-HAFS-FORM. = -VATTENS-FORM.
-HAFS-KORALL, -HAFS-LERA [jfr t. tiefseeton]. särsk. i förb. grå o. (i sht) röd djuphafslera.
-HAFS-SLAM [jfr t. tiefseeschlamm], -HAFS-TERMOMETER [jfr t. tiefseethermometer], -HAFS-UNDERSÖKNING~1020, -HAFS-VÄXT.
-HAMMARE, se under DJUPA.
(adj.) -HAMN.
-HARF. landt. harf till djupharfning; motsatt YT-HARF. LAT 1874, s. 215.
-HARFNING. landt. motsatt YT-HARFNING.
-HARFVA. landt. Arrhenius Sockerb. 19 (1868).
-HOPP. [med afs. på bildningen jfr HÖJD-, LÄNGD-HOPP] gymn. jfr -SPRÅNG.
(sbst.) -INDIKATOR. sjöt. o. sjömil. indikator som angifver djupet under vattenytan hos det föremåls bana på hvilket den anbragts. —
(sbst.) -KABEL. [delvis sannol. förkortning af DJUP-VATTENS-KABEL] (i sht i fackspr.) = -VATTENS-KABEL; motsatt KUST-, STRAND-KABEL.
(sbst.) -KARTA. karta l. kartblad som anger djuplek o. djupförhållanden.
a) bergv. i fråga om grufva l. grufparti. Rinman 1: 686 (1788).
b) hydrogr. i fråga om haf, sjö o. d.
-KART(E)-BLAD.
-KATSA l. -KATSE. (numera föga br.) fisk. Diup-katsian (bör) vara försedd med 6 band, och Grund-katsian med 4 dito. Schultze Fisk. 113 (1778).
-KULTIVERA. (mindre br.) landt. 2 Uppf. b. 4: 57 (1899). Landtbr. bok 1: 203 (1899; i p. pf.).
-KULTIVERING. (mindre br.) landt. = -KULTUR. Tekn. tidskr. 1899, M. s. 40. —
-KULTUR. [jfr t. tiefkultur] landt. motsatt YT-KULTUR.
-KURVA. särsk.
a) hydrogr. linje som på karta sammanbinder punkter med samma djup under en vattenyta; isobat; jfr -LINJE.
b) sjömil. om torpeds kurva under dess djupbana. —
-KYLA, v. (i fackspr.) kyla djupt ned (ej bl. på ytan); jfr YT-KYLARE. Djupkyla mjölk, afsedd för distribution. Landtbr. bok 3: 751 (1907).
(sbst.) -KÄLLA. (numera föga br.) källa nere i djupet. Bottnströmen (i Vättern), som af diupkiällors och underjordiskt väders drift orsakes. Tiselius Vätter 1: 60 (1723).
(jfr DJUP, adj. 12 i, o. DJUPT 11) -KÄND, p. adj. [jfr t. tiefgefühlt] (numera föga br.) djupt känd. Ett djupkändt qval. C. G. Nordforss i SAH 6: 140 (1810).
(jfr DJUP, adj. 13, o. DJUPT 11) -KÄNSLIG. (i litterärt spr., numera mindre br.) djupt känslig.
a) i fråga om känsel, om öga o. d. P. J. Böklin (1845) hos Adlersparre o. Leijonhufvud Bremer 2: 105 (i bild).
b) i fråga om känsla, i sht om person. Det skar de djupkänslige i hjertat .. att ... Crusenstolpe CJ 2: 169 (1845). Bååth-Holmberg Morfars bok 1: 63 (1910). med prep. En Monark, lika djupkänslig för ärans sublimaste och för familje-bandens ömmaste rörelser. Atterbom Siare VI. 1: 158 (1852).
-KÖRA. landt. med afs. på jord o. d. —
-KÖRD.
a) p. pf. till -KÖRA.
b) (föga br.) till DJUP, adj. 1 e, om väg o. d.: djup gm mycken körning. Stiernstolpe Arndt 2: 199 (1807; t. ausgefahren).
-KÖRNING. landt.
-LAGD.
1) (föga br.) i participial anv.: djupt (ned)lagd. (Den) i moderjorden djuplagda .. rot(en). Wallin Invign. 11 (1837; i bild).
2) (mindre br.) p. adj., till DJUP, adj. 10, om stämma: med djupt läge. Hon hade .. en mycket djuplagd stämma, en rigtig kontraalt. Hedberg På ömse sid. om ridån 365 (1888).
(adj.) -LAND. [jfr t. tiefland] (†) lågland; motsatt HÖG-LAND. Palmblad Lärob. i geogr. 23 (1835). Bremer G. verld. 3: 219 (1861).
(DJUP, sbst. 4 b α) -LED. särsk. mil. i förb. i djupled, i riktning framifrån bakåt; motsatt SID-LED.
-LIGGANDE, n. (på lastens tyngd beroende) djuplek hos (fartygs) läge. —
-LIGGANDE, p. adj. djupt liggande; jfr DJUPT-LIGGANDE.
a) till DJUP, adj. 1 o. 2, i eg. anv. Djupliggande ögon. Ett djupliggande fartyg. Dalin (1850).
b) bildl. o. oeg.; jfr DJUPT 4. En djupliggande orsak. Dalin (1850). särsk. (i Finl., föga br.) motsv. förb. ligga djupt (i ngt), hvarom se DJUPT 4 a. Lagus Kellgren 281 (1884).
-LIGGARE. (i Finl.) i oeg. anv.; jfr -LIGGANDE, p. adj. b slutet. Djupliggarene i kombinations-konsten. Cygnæus 1: 180 (1852).
-LIGGNING. (föga br.) = -LIGGANDE, n. Dalin (1850).
(sbst.) -LINJE. hydrogr. = -KURVA a.
(sbst.) -LOD. sjöt. (tungt o. med lång lina försedt) lod att på djupt vatten mäta djupet (äfv. att taga vattenprof o. undersöka bottnens beskaffenhet); motsatt HAND-LOD. Hauswolff Nav. 150 (1756).
-LODA. sjöt. med djuplod loda (djupet af ett vatten) osv. —
-LODNING. sjöt. Quennerstedt Resa 228 (1867).
(jfr DJUP, sbst. 4) -LÄGE. (i fackspr.) grad af djup hvarpå ngt ligger l. är beläget. —
(adj.) -LÄNDT. (†) djup invid land? Stränder, som äro något djupländta, en aln ungefär. G. fiskaren 48 (1845; i fråga om vattnets djup).
(jfr DJUP, adj. 12 b) -LÄRD. (numera föga br.) grundlärd. Lucidor Hel. Bb 2 a (1672). Ekmanson Sterne 2: 121 (1791).
(sbst.) -METE. fisk.
1) konkret: metredskap (spö l. krok) till fiske på djupt vatten. G. fiskaren 44 (1845).
2) abstr.; motsatt LAND-, STRAND-METE. G. fiskaren 20 (1845). Tavaststjerna Barnd. 119 (1886). (Nordqvist o.) Schager Fiske 2: 10 (1913).
(adj.) -MYR. [upptaget ur sv. dial. (Norrl.)] djup, väsentligen af gungfly kännetecknad myr; jfr BLÖT-MYR. Simmons Floran i Kiruna 342, 343 (1910).
(sbst.) -MÅTT. (i sht i fackspr.)
1) abstr.: mått på djupet hos ngt.
2) konkret om anordning för att på ett l. annat sätt mäta vätskehöjd, vattendjup osv.; äfv. om ett på särskildt sätt (med mikrometerskruf l. skjutmått) konstrueradt måttverktyg hvarmed djupet mätes i hål, hos smärre ihåliga föremål o. d. Almroth Karmarsch 268 (1838).
(sbst.) -MÄRKE. (mindre br.) särsk. tekn. rörligt märke som utvisar härdens djup i en smältugn. Jernk. annal. 1823, s. 118. Därs. 1849, s. 107.
(sbst.) -MÄTARE. (i sht i fackspr.) apparat hvarmed djup mätes; särsk. sjöt. o. sjömil. = -INDIKATOR.
(sbst.) -MÄTNING. (i sht i fackspr.) särsk. om mätning af djupet i haf, sjöar osv. Uppf. b. 7: 470 (1875).
(jfr DJUP, adj. 8, 9) -MÖRK.
-NÄT. fisk. jfr -GARN. LAT 1868, s. 98.
-ODLA. (mindre br.) landt. med afs. på jord o. d. —
-ODLING. (mindre br.) landt. Tekn. tidn. 1871, s. 206.
-PLATS. byggn. till DJUP, adj. 2, DJUP, sbst. 2: (öppen) plats (invid byggnad) som har sin största dimension på djupet; motsatt BRED-, LÄNGD-PLATS.
-PLOG. landt. plog för djupplöjning. Arrhenius Jordbr. 3: 345 (1861).
-PLÖJA. v.
1) landt.
2) [jfr djupt fårad] (enst., i poesi) i p. pf. ss. adj. i bildl. bem. En tår / På djupplöjda, vissnade kinden. P. H. Ling i Lyceum 2: 213 (1811).
-PLÖJNING. landt. Arrhenius Jordbr. 1: 81 (1859).
-REF, r. l. f. fisk. långref som lägges på djupet (l. invid sjöbottnen). —
(sbst.) -REGISTRATOR. hydrogr. apparat hvarmed vid djupmätning djupet registreras. —
(sbst.) -REGULATOR. särsk. sjömil. apparat som reglerar djupet hos utlagd mina. —
(adj.) -ROT. (mindre br.) i sht landt. jfr PÅL-ROT; särsk. = -ROTS-VÄXT; motsatt FLACK-ROT.
-ROTS-VÄXT. i sht landt. (kultur)-växt med på djupet utvecklad(e) rot (rötter). —
-ROTAD.
1) [efterleden direkt afl. af ROT] (mindre br.) landt. som har djupa rötter. Djuprotade växter ss. lupiner. Juhlin-Dannfelt 121 (1886).
2) bildl.: djupt rotad (jfr DJUPT 4). En djuprotad folktro. P. Wieselgren i Biogr. lex. 10: 228 (1844).
-RÄNNA. geogr. o. sjöt. djup(are) ränna i haf, vattendrag, farled osv.; jfr -FÅRA 2.
(jfr DJUP, adj. 9) -RÖD, -RÖDT, n.
(jfr DJUP, adj. 13) -SEENDE, p. adj. —
(sbst.) -SIK. fisk. sik som uppehåller sig på djupare vatten. —
-SIM. idrott. sim(ning) (djupt) under vattenytan l. nedåt bottnen. —
-SINNE, -SINNIG, -SINNIGHET, -SINT, -SINTHET, se d. o. —
(adj.) -SJÖ. [jfr t. tiefsee, eng. deep-sea] geogr. = -HAF; motsatt FLACK-SJÖ.
-SJÖ-FAUNA [jfr t. tiefseefauna], -SJÖ-MÄTNING, -SJÖ-SLAM, -SJÖ-ZON.
(jfr DJUP, adj. 13) -SKÅDANDE, p. adj. (Johannes') djupskådande kärleksblick. Rudin 1 Evigh. 1: 547 (1872, 1875).
(DJUP, sbst. 2) -SKÄRPA. opt. o. fotogr.
a) hos optisk bild: egenskap(en) att på olika afstånd belägna föremål framträda skarpt i bilden.
b) hos lins: förmåga(n) att åstadkomma djupskärpa i bet. a.
-SKÖT. fisk. djup sköt (med många maskor från teln till teln); i sht i pl.; jfr KROK-, STOR-SKÖT. LAH 11: 145 (1872).
-SLIPNING. tekn. om glasslipning. —
(DJUP, adj. 12 a) -SNARKANDE. (poet., †). Een diup-snarkande Sömn. A. Wollimhaus Vitt. 29 (1670; sannol. med bet. djup o. snarkande').
-SNÖRE. fisk. handsnöre att fiska med på djupt vatten. —
(DJUP, sbst. 2) -SPRIDNING. mil. i fråga om (artilleri)eld: spridning i djupled. —
-SPRÅNG. [med afs. på bildningen jfr HÖJD-, LÄNGD-SPRÅNG] i sht gymn. språng nedåt från stor höjd. Ling Regl. 102 (1836).
-SPÖ. fisk. spö att meta med på djupt vatten. —
(sbst.) -STRÖMMING. fisk. strömming som uppehåller sig på djupet (o. som är större än vanlig strömming). Broman Helsingb. 164 (1723).
-STÄMD, p. adj. särsk. till DJUP, adj. 10, om ton, röst o. d. Franzén Skald. 7: 183 (1820).
(DJUP, adj. 10) -STÄMMIG. jfr -STÄMD. (Fargaltens) djupstämmiga grymtande. Ahlqvist Kulturord 16 (1871).
(adj.) -SUMP. djup (bad)sump. —
(jfr DJUP, adj. 9) -SVART, adj. o. sbst. n. De djup-svarta Boningar. Dalin Arg. 1: nr 25, s. 3 (1733; om dödsriket; uppl. 1754: Afgrundssvarta).
(sbst.) -SVÄNGNING. sjömil. torpeds (oregelbundna) svängning ned åt djupet under den s. k. kritiska delen af dess bana. —
(jfr DJUP, adj. 13) -SYNT. (mindre br.) Atterbom Minnest. 2: 39 (1840). F. Böök (1915) hos Geijer Minnen 128.
(jfr DJUP, adj. 2) -TECKNING. särsk. fotogr. (grad af) djupskärpa (se -SKÄRPA a) i teckningen. —
-TERAPI. med. metodik för radium- l. röntgenbehandling af de inre partierna, hvarvid de yttre så vidt möjligt skyddas mot bestrålningens inverkan; motsatt YT-TERAPI.
(sbst.) -TERMOMETER. (i fackspr.) = -HAFS-TERMOMETER.
-TJÄLE. (i fackspr.) tjäle på djupet, långt under jordytan; jfr UNDER-TJÄLE.
-TJÄNSTLIGEN. (i ceremoniös stil, †) i djup tjänstvillighet o. underdånighet; jfr DJUP, adj. 12 h. Växiö domk. akt. 1671, nr 76.
(DJUP, adj. 10) -TONIG. jfr -STÄMD.
(sbst.) -TORSK. fisk. torsk som lefver ute på djupet i motsats till den som vistas på grundare vatten (den s. k. pall- l. bergtorsken). Uppr. fiskaren 37 (1847).
-TRYCK. [jfr t. tiefdruck] tekn. förfaringssätt hvarigenom en fördjupad bild frambringas på en platta, cylinder osv. (i sht af koppar) o. sedan öfverföres på annat material; produkt(en) af nämnda förfaringssätt; motsatt HÖG-TRYCK. jfr KOPPAR-DJUPTRYCK.
-TRYCKS-PLATTA, -TRYCKS-PLÅT, -TRYCKS-PRESS.
-TRÄNGANDE, p. adj. särsk. bildl. l. i öfverförd anv. (jfr DJUP, adj. 1 c, 13); jfr DJUPT-TRÄNGANDE. Lavoisiers djupträngande blick. Lyceum 2: 140 (1811).
(jfr DJUP, adj. 13) -TÄNKANDE, p. adj. (numera mindre br.) = -TÄNKT 2. HSH 3: 60 (c. 1750). Rydberg Kulturh. förel. 5: 374 (1887).
(jfr DJUP, adj. 13) -TÄNKT. jfr DJUPT-TÄNKT.
1) djupt tänkt, djup (se DJUP, adj. 13 a). (K. XII:s) meningar voro diuptänkte, korta och mogna. HSH 7: 205 (c. 1750). (Goethes) konst i utbildandet af denna djuptänkta karakter (dvs. Mefistofeles). Claëson 2: 295 (1853). i numera föga br. anv. Den diuptänktaste omsorg för Rikets bästa. HSH 9: 113 (c. 1740). Den djuptänkta lärdomens .. väg. Wallin 2 Pred. 1: 26 (1817). En djuptänkt plan, idé. Dalin (1850).
2) som tänker djupt; jfr DJUP, adj. 13 b. (Axel Oxenstierna var en) diuptänkt och oförliknelig statsman. HSH 7: 195 (c. 1750). särsk. (föga br.) = DJUP, adj. 13 b γ. Den der djuptänkta sluga Buckingham. Hagberg Shaksp. 5: 244 (1848; eng. deep-revolving).
-TÄNKTHET—0~2 l. ~20. särsk. motsv. -TÄNKT 2. A. C. Kullberg i SAH 8: 153 (1817).
-VADIG, -VADIGHET, se d. o. —
-VATTEN.
1) (numera i sht sjöt.) djupt vatten; motsatt GRUND-VATTEN. Uppr. fiskaren 47 (1847).
2) [jfr t. tiefenwasser (des meeres)] (i sht i fackspr.) vatten på hafsdjupet (-djupen); motsatt YT-VATTEN.
3) geol. vatten i jordens inre; motsatt YT-VATTEN; jfr GRUND-VATTEN. Holmström Geol. 4 (1877).
-VATTENS-FAUNA. till -VATTEN 2.
-VATTENS-FISK. (-vatten- AB 1897, nr 37, s. 3) till -VATTEN 2. VetAÅrsb. 1908, s. 182.
-VATTENS-FISKE. (-vatten-) till -VATTEN 1, 2.
-VATTENS-FORM. (-vatten- A. Arrhenius i Bot. notiser 1902, s. 90) till -VATTEN 2: form (af djur l. växt) som bl. träffas på djupvatten. —
-VATTENS-KABEL. (-vatten- Tekn. tidskr. 1899, Allm. s. 93) till -VATTEN 1. Nyström Telegr. 313 (1869).
-VATTENS-RÄKA. till -VATTEN 2; särsk. om arten Pandalus borealis Kröyer: ishafs-, nordhafsräka. —
-VATTENS-TERMOMETER. till -VATTEN 2.
-VERKAN. (i sht i fackspr.) jfr YT-VERKAN. särsk. till DJUP, adj. 2, DJUP, sbst. 2. Granatkarteschernas djupverkan. H. Jungstedt i Ill. mil.-revy 1905, s. 191.
(sbst.) -VINKEL. (†) mil. vinkel som angifver huru mycket ett föremål ligger nedanför horisontalplanet; motsatt HÖJD-VINKEL. Törngren Artill. 3: 86 (1795).
(jfr DJUP, adj. 9) -VIOLETT, adj. o. sbst. n. —
(sbst.) -VISARE. särsk. sjömil. på undervattensbåt: apparat som utvisar huru djupt båten befinner sig under vattnet. —
(jfr DJUP, adj. 13) -VITTER. [efter isl. djúpvitr] (†) Hof Skrifs. 233 (1753; angifvet ss. föråldradt, hvarvid med det föråldrade ordet det nämnda isl. åsyftas). Våre djupvittre Antiquarier. Fischerström Mälaren 137 (1785).
-VÅDIG, se DJUPVADIG.
(jfr DJUP, adj. 12 h, i) -ÖDMJUK. (i ceremoniös stil, †) Een ganska diuupödmiuk Tacksäyelse. Växiö domk. akt. 1677, nr 43. Därs. 1701, nr 129.
(adj.) -ÖGD.
1) (föga br.) landt. till DJUP, adj. 1, om potatis l. dess knölar: med djupt liggande ”ögon”.
2) (numera föga br.) till DJUP, adj. 2 c. Möller (1745; under creux, adj.). Dalin (1850; brukas föga).
3) till DJUP, adj. 5. Thorsten Röde, Olafs then Hwitas och Öder then Diupögdas son. Peringskiöld Hkr 1: 98 (1697; felaktig öfv. af isl. diupauþgo). Anm. De isl. sagornas Auðr djúpauðga (två olika personer) nämnes ofta i (i sht äldre) sv. öfvers. o. historiska arbeten med ngn anpassning till sv. af namnet, hvars bet. är ”bottenrik”. I själfva verket torde binamnets andra, mera sällsynta form djúpúðga vara den urspr. o. namnet sålunda hafva betydt ”djuptänkt”, ”slug”. Braad Inl. t. sv. hist. 14 (1768: Diupaugda). Afzelius Sæm. E. 104 (1818: Djupågda). Fryxell Ber. 1: 35 (1823: Djup-Öda). (Ivar Vidfamnes) dotter Aud, kallad djup-audga eller den bottenrika. Geijer II. 1: 405 (1825). Ekelund 1 Fäd. hist. 1: 22 (1829: Djupödga). Hildebrand Sturleson 1: 85 (1869: djupödga).
Spoiler title