SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
DOLIN dωli4n, äfv. do- l. då-, r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(dollin NF 8: 423 (1884), 2 NF (1906; med hänv. till doliner). dolinorna (pl. best.) B. F. Olsson hos Hildebrand Hellwald III. 2: 133 (1878))
Etymologi
[liksom t. dol(l)ina, fr. doline, af slovenska dolína, eg. dal (o. besläktadt med detta sbst.)]
geogr. o. geol. (vanl. i kalkstens- l. dolomitområden förekommande) rund l. elliptisk tratt- l. kittelformig fördjupning i terrängen, oftast beroende på markens instörtande öfver en gm bergartens upplösning uppkommen underjordisk hålighet, jord(falls)tratt, jordfallshåla, karsttratt. Kruhs Jordkl. 1: 259 (1881). Markens yta i karstområdena är utmärkt genom de egendomliga jordtrattarne (karsttrattarne) eller dolinerna, kretsformade eller elliptiska hålor med i allmänhet temligen branta väggar. Nathorst Jord. hist. 385 (1890).
Spoiler title
Spoiler content