SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
DOLMEN dol4men, r. l. m.; i best. anv. utan slutartikel (Feuillet En fattig ädlings m. 81 (1859)); pl. = (Bruzelius, SD 1904, nr 286, s. 3) l. -s (H. H. Hildebrand i UVTF 8: 69 (1874), O. Montelius i Ant. tidskr. XIII. 1: 10 (1894)).
Etymologi
[liksom t. o. eng. dolmen af fr. dolmen, lånadt från ngt keltiskt spr. Jfr Murray Dict.]
(mindre br.) arkeol. benämning på ett slags i vidt skilda delar af världen förekommande förhistoriska minnesmärken (grafvar) bestående af en stor (vanl. ngt så när flat) sten (mindre ofta af flere stora stenar) som hvila(r) på flere på kant ställda dylika; dös, stendös; jfr ALTAR-BORD 2; stundom i utvidgad bet. om megalitisk graf i allm. Bruzelius Sv. fornlemn. 1: 13 (1853). Landberg I öknar 328 (1882).
Spoiler title
Spoiler content