SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1920  
DOMNING dom3niŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. till DOMNA; tillstånd(et) l. känsla(n) att vara domnad l. att ngt är domnadt. Florinus Voc. 206 (1695).
1) motsv. DOMNA I 1. (Patienten hade) kyla och domning i högra höften. L. G. Branting 2: 41 (1840). Har benet domnat, så stryk upprepade gånger nedåt detsamma, så går domningen fortare över. Östergren (1918).
2) motsv. DOMNA I 2: dvala, sömn; dåsighet, försoffning. Af verklighetens domning borttagna själar. Möller (1790). (Italiens) moraliska domning. Sv. litt.-fören. tidn. 1834, sp. 315. Under den tid, matsmältningen .. varar, .. falla (ormarna) ofta i ett slags domning. Thorell Zool. 2: 213 (1861). (På) Kapri .. söker .. (Tiberius) i utsväfningar .. några ögonblicks domning från den gisslande ångesten. Rydberg Rom. d. 31 (1877). (Den sjukes) eljest så klara och starka ande låg derefter som i en domning. Rundgren i 3 SAH 2: 126 (1887). — jfr HALF-, SJÄLS-, VÄLLUST-DOMNING.
Ssgr: (2) DOMNINGS-SAFT. (enst., poet.) om dvaldryck. Du sammandrag af hulda domningssafter. Rydberg Faust 22 (1876; t. orig. Schlummersäfte).
(1, 2) -TILLSTÅND~20 l. ~02. Lovén Anvisn. 75 (1838).
Spoiler title
Spoiler content