SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1920  
DONAT dωna4t l. do- l. då-, r. l. m.; best. -en; pl. -er; l. DONATUS dona4tus l. dω- l. då-, l. 032, m. l. r.; best. = l. -aten; pl. -ater. Anm. 1:o. I ä. tid användes äfv. lat. böjning. L. Petri Kyrkeordn. 88 a (1571). Leinberg Skolv. 1: 52 (1731). 2:o. Formen donatus användes numera ss. appellativ, endast då man ihågkommer den ursprunglige förf.
Etymologi
[jfr dan. o. t. donat, ä. eng. donet, donat, ä. fr. donet, donnat, af mlat. donatus ss. beteckning på bok, af förf.-namnet Ælius Donatus]
om den senlat. grammatikern Ælius Donatus' skrift De octo partibus orationis (c. 350), hvilken ännu fram på 1700-talet var en flitigt använd lärobok vid den första undervisningen i latinsk grammatik; appellativt om exemplar, edition l. bearbetning af denna skrift, med l. utan tanke på förf.; elementär (latinsk) formlära. Then andre (klassen i skolan) .. görs aff them som haffua lärdt Abcboken och ther til Donaten innan och vthan. L. Petri Kyrkeordn. 85 a (1571). Vi använda ännu vid konjugationen samma verb (amo, doceo ..) som i Donatus. J. Liljeblad i Eranos 4: 42 (1901). — särsk. [jfr motsv. anv. i t.] boktr. om donat i trätafletryck från 1400-talet. Donaterne .. hafva föregått Boktryckarekonstens uppfinnande i Mainz. Täubel Boktr. 1: 39 (1823). Klemming o. Nordin Sv. boktr.-h. 6 (1883).
Ssg: DONAT-TYP. ett slags missaltyp förekommande särsk. i de äldsta tryckta donaterna. L. Hammarsköld i Sv. lit.-tidn. 1817, sp. 828.
Spoiler title
Spoiler content