SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
DON- 3n~
Ordformer
(dan- Polhem Mec. invent. 19, 40 (1729: danläger), G. Brandt i VetAH 1745, s. 32 (: danlägige))
Etymologi
[af t. don- (dan-); jfr nt. donen, sjunka, blifva lägre. Jfr DON, sbst.3]
bergv. (förr ngn gg i allmännare anv.) i ssgr.
Ssgr: DON-LÄG. [af ä. t. donleg] (†) donlägig. Malmgångar .. (kunna vara) antingen strykande, stående, donläge, sväfvande eller flötsgångar. Berch Hush. 207 (1747).
-LÄGE. [af t. donläge] en grufvas, ett schakts, en sänknings, en malm- l. bergartsfyndighets sido- l. fältstupning från 75°—45°, bestämd af den vinkel fyndigheten l. grufrummet gör med våglinjen. En gång, .. eller klyft, säges ligga i donläge, då den på djupet faller, eller stupar emellan 45 och 75 grader ifrån horizontallineen. Rinman (1788). Malmens stupning kallas äfven dess donläge, hvilket uttryck dock ofta äfven användes om fallandet i fält. T. Nordström i Läsn. f. folket 1875, s. 85.
-LÄGER. (föga br.) donläge. Grufvan låg så i danläger at folck och hästar kunde gå up och ned. Polhem Mec. invent. 40 (1729). Stången AB går horizontalt men Bc går i donläger. König Mec. 63 (1752; i fråga om stånggång). Hülphers Dal. 610 (1762).
-LÄGERSVIS, adv. (föga br.) i donläge. Linné Västg. 53 (1747).
-LÄGES, adv. [med afs. på formen jfr AFLÄGES] (föga br.) i donläge. En liten trumma gående donläges eller sluttande utföre från nedersta ståcken utanpå väggen inuti källarsvalen. Sthms mag. 1780, s. 52. —
-LÄGIG. [af t. donlägig] varande i donläge, stupande, lutande; eg. om stupning af 75°—45° från vågrätt; jfr -LÄG, -LÄGRIG. Donlägig malm l. malmgång. Ett donlägigt schakt. G. Vallerius Præs. i VetA 1744, s. 14. Vid nya Åkertäkters uptagande, är .. (att märka) at donlägig mark, eller långsluttande högder, som vetta emot söder, .. helst utväljas til åkermark. Gadd Landtsk. 3: 3 (1777). Donlägigt heter .. det Schacht, eller Sänkning, som ej går lodrätt ned, utan har hängande och liggande. Rinman (1788). (Malmen) nedfraktas .. på trenne 50° à 60° donlägiga rälbanor. Jernk. annal. 1903, Bih. s. 2. —
-LÄGRIG. (†) donlägig. Hof Skrifs. 252 (1753). Mullfjällets (i Jämtland) mot öster branta väggar visa hälleartens skick att klyfva sig i donlägriga hvarf. C. J. Hartman i VetAH 1814, s. 86.
Spoiler title