SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DORN 4rn, äfv. 3rn, stundom dor4n, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[liksom d. dorn af t. dorn, motsv. holl. doorn, samma ord som sv. TORN, tagg; jfr DOR]
jfr BOCKNINGS-, FÄNGHÅLS-, HAMMAR-, JÄRN-, LÖS-, NAGEL-, STÅL-, UPPRYMNINGS-DORN m. fl. (nästan bl. i fackspr.).
1) kantig l. rund, mot ena ändan afsmalnande, slutligen tillspetsad dubb l. stans af härdadt stål använd till olika ändamål, i sht att slå hål i föremål af järn l. utvidga redan befintliga hål, upprymmare, brotsch; äfv. om kil, vanl. rund, som hindrar ngn del att falla ut från en annan; i snickeriet benämning på en stamp som användes att försänka spikhufvud under träets yta (dycknagel). Grundell Underr. om artill. 222 (1705). Ändan (af dornen) insättes i hålet, och ju mera dornen neddrifves i detta, desto större blir det. Almroth Karmarsch 204 (1838). LAHT 1881, s. 243. TfLandtm. 1888, s. 749.
2) tapp l. staf l. stång af stål af viss form (stundom söndertagbar i olika delar) öfver hvilken föremål (i sht af metall) formas (böjas, valsas, dragas, pressas, smidas osv.); särsk. om kärnkropp som användes vid tillverkning af rör l. dyl. Detta Rör är dragit öfver en Dorn, för at öfveralt äga en lika rymd. VetAH 1803, s. 43. Den uträckta delen (af yxämnet) omböjes kring en ”dorn” eller stålstång för bildande af ”ögat” till skaftet. MSlöjdF 1897, 2: 20.
3) blecksl. ett slags städ som användes af bleckslagare; jfr SPARRHORN. Andra (underlag för bleck) äro .. kägelformade, långa och smala och kallas horn eller dornar. ArbB 141 (1887).
4) stift l. tapp i lås o. d. hvaromkring nyckelns rör vrides (l. i vissa konstruktioner: som vrides omkring af den kantigt rörformiga nyckeln): spindel. VetAH 1780, s. 181. Ihåliga nyckelrör, som vredos omkring en i nyckelhålet befintlig dorn (jernstift). UB 6: 152 (1874).
5) tapp l. stift l. spets hvarpå ngt sättes fast. TT 1871, s. 7. Vanligen insättas ljusen (på kandelabrar) icke i en cylindrisk fördjupning utan stickas på en konisk dorn. Adler Meyer 245 (1894). — särsk. å knif: tång(e). (Knifven) består af själfva klingan eller bladet och dornen eller tången som insättes i skaftet. Hector Husg. 77 (1904).
6) benämning på det rörliga stiftet l. nålen i ett spänne l. en sölja o. d.: sprint, (spänn)torn.
7) [i fråga om bet. jfr STAMP, STANS, hvilka betyda dels verktyg som användas för att slå hål i ngt (jfr 1 ofvan), dels fördjupade formar i hvilka ngt pressas för att erhålla en viss form] af spiksmeder användt verktyg bestående af en med handtag försedd skifva med hål af olika form för ett slutliga utformandet af spikhufvudet; nageldorn, nageltorn. UB 6: 167 (1874).
Ssgr: (1) DORN-HAMMARE. hammare med hufvud som liknar en dorn (vanl. afsedd att drifva ut afbrutna skenspikar gm syllen); jfr HAMMAR-DORN. TfByggn. 1859, s. 102.
(5) -HÅLLARE, r. l. m. TT 1899, M. s. 7.
(2) -KOLF. kolfliknande dorn. Dornkolfven, som sitter lös på dornstångens fyrkantiga ände, faller af, så snart rörbildningen är slut, hvarpå stången utdrages. TT 1890, s. 205.
(2) -KULA. kulformig dornkolf. JernkA 1900, Bih. s. 400.
(4) -LÅS. lås med dorn (o. ihåligt nyckelrör). UB 6: 152 (1874).
(1) -SLÄGGA, r. l. f. jfr -HAMMARE. AB 1915, nr 346, s. 11.
(2) -STÅNG. stång i hvars ena ände en dorn är anbragt. TT 1890, s. 205.
Afl. (1): DORNA, v. [jfr t. dornen] bearbeta (ett borrhål o. d.) med dorn. Frykholm Ångm. 95 (1881).
Spoiler title