SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DORSAL dorsa4l, adj. o. sbst. r.; ss. sbst. best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr fr. dorsal, af mlat. dorsalis, motsv. lat. dorsualis, af dorsum, rygg (jfr DORSI-)]
I. adj.
1) anat., zool. o. bot. belägen på l. nära l. riktad mot ryggsidan (i motsats till ”buksidan”), liggande på ryggsidan, rygg-. Hos .. (de högsta ringmaskarna) försiggår .. blodomloppet i ett slutet system af kanaler, med i allmänhet två hufvudstammar, en dorsal och en ventral. Thorell Zool. 2: 424 (1865).
2) språkv. om språkljud: som bildas medelst tungryggen, tungryggs-. J. A. Lundell i Landsm. 1: 52 (1879).
II. sbst. språkv. till I 2: dorsalt ljud, tungryggsljud. NF 8: 1265 (1884).
Ssgr (i allm. till I 1): (I 2) DORSAL-ALVEOLAR, adj. o. sbst. r. språkv. (språkljud) som bildas gm artikulation af tungryggen mot öfre tandvallen. 2 NF (1906).
-BROCK. patol. brock på ryggsidan (i Trigonum Petiti). Sundhetscoll. ber. 1851, s. 303. —
-DEL. Ryggradens dorsaldel, den del som bildas af bröstkotorna. Thorell Zool. 1: 148 (1860).
-FÄLT. entomol. fält mot bakre kanten af insektvinge. Thomson Insect. 197 (1862).
-NERV. entomol. å insektvinge. Thomson Insect. 135 (1862).
-REFBEN~02 l. ~20. anat. o. zool. den mot ryggen vända delen af ett refben. Sundström Huxley 221 (1874).
Spoiler title