(då- Öfvers. af VetA Förh. 1849, s. 199 (i handl. fr. 1579: då diwr, dåå diwr). dogg- E. Benzelius d. y. (1732) i Benz. brefv. 106 (: doggdjur). dogge- Nordmann Brahe 504(i handl. fr. c. 1665: doggediur). — Se för öfr. under DOFHJORT)
Etymologi
[fsv. da, motsv. d. daa, trol. lånade af feng. dā, motsv. meng. dā, dō, eng. doe, hvilka synas vara lånade från ngt keltiskt spr.; jfr gael. damh, oxe, hjorthanne; från kelt. har ordet trol. upptagits i lat. i formen dama (jfr DAMHJORT). Formerna med f och g torde bero på sträfvan att gifva ordet en mera riksspråksmässig form; jfr dock mnl. dauwilt, ffr. docgue, fr. dial. dāgh med bet.: dofhjort (se Rolland Faune popul. 7: 221 ff.)]
i ssgr: dofhjort.
A: DOF-DJUR. dofhjort; numera i sht i best. sg. ss. generell benämning på arten. Såsom i för någre dager sedenn medh Edher schriffuelse lothe Oss förstå, att ther till Elfzborgh schulle ware ifrå Engelandh .. ahnnkommedt 59 st:r då diwr .., Så ähr wår gunstige wilie, att i .. wele hijtt till Stocholm framföre lathe .. alle de dåå diwr som ther wid Elfzborgh tillförennde war. Öfvers. af VetA Förh. 1849, s. 199 (i handl. fr. 1579). Doggediur och harar löpa i stoor myckenheet (i lunderna på Visingsö). Nordmann Brahe 504(i handl. fr. c. 1665). Nilsson Fauna 1: 500(1847). E. Neander i Sv. jägarförb. tidskr. 1887, s. 38. —
-DJURS-HANNE. —
-DJURS-KALF. —
-HIND. Wikforss(1804; under damhirschkuh). Honkalfven (af dofhjort) benämnes först smaldjur, sedan dofhind. Hahr Handb. f. jäg. 342(1866). —
SAOB
