SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DRÖG drø4g, sbst.1, r. l. m. l. f. (m. Sahlstedt (1773) osv.; f. Lind (1749) osv.); best. -en; pl. -ar.
Ordformer
Etymologi
[fsv. drögh, sv. dial. drög, arbetssläde, vedsläde, handsläde; till DRAGA, v.; jfr nor. dial. drog, kort släde, äfvensom DRÖG, adj. o. sbst.2 samt DRÖG- o. DRÖJA, v.]
1) ett slags grof (vanl. oskodd) arbetssläde (med långa medar o. slät brädbotten) att forsla sten, stockar o. d. på; släpa. VRP 1608, s. 157. Stutar nogot tamdha för drögh men intz för åhr eller plog. VDAkt. 1680, s. 225. Linné Ungd. 2: 290 (1734). 1 Dröj med Häck. BoupptVäxiö 1861. En klumpig drög. Rydberg Dikt. 2: 107 (1891). jfr HÄST-, OX-, TIMMER-, VED-DRÖG m. fl.
2) (†) ett slags hjuldon. Schenberg (1739). Lind (1749).
Ssgr (till 1): DRÖG-MED l. -MEDE.
-ÅS. (†) drögmede. Ländzman Jon Tohrsson j Högabråten på hwars ägor samme drögåhsar .. huggne äro. VDAkt. 1706, nr 70.
Spoiler title