SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DRABANT draban4t, m., i bet. 3 vanl. r.; best. -en; pl. -er ((†) -ar 1 Sam. 22: 17 (Bib. 1541), HH 20: 206 (c. 1585), Sahlstedt (1773; trol. tryckfel); pl. best. drabantren Verelius 119 (1681)).
Ordformer
(drab- Brahe Kr. 25 (c. 1585) osv. drav- (draffw- osv.) O. Petri, Bromann Stavsättn. 38 (1748). tra- Chesnecopherus Fulkom. skäl N 3 a (1607: Trabanter, pl.), Rudbeck Atl. 3: 375 (1698: Trafwanter, pl.). -ante GR 7: 118 (1530: draffwante), Sylvius Curtius 558 (1682: Drabantes, gen.). -anter HH 20: 218 (c. 1595: draffvanter). -antare Lælius Res. 1: 115 (1588))
Etymologi
[y. fsv. dravant(are), af ä. d. dravant(ere) l. mnt. dravant; jfr d. drabant, holl. trawant, ä. holl. drauant, drabant, t. trabant, mht. drabant, eng. drabant, fr. traban, äfv. draban, it. trabante, tjeck., slov. o. pol. drabant; af ovisst urspr.]
1) (förr) person (krigsman) tillhörande en (ngns, i sht en furstlig persons) lifvakt l. därmed likartad kår; jfr HÄLLEBARDIÄR; särsk.: krigsman tillhörande ngn af de på olika sätt benämnda trupper l. kårer som organiserats ss. lifvakt åt svenska konungar. Karl den tolftes drabanter. Claes, som hade varit Peder Hardz draffuant. O. Petri (1526) i Sthms tänkeb. 1: 111. Her Sten Erichson (blef) medh en hillebårdh ihielslagen eller stungen aff en k. Erichz draffvanter. HH 20: 218 (c. 1595). Kongl. Maj:t will här med i Nåder hafwa tillagt Lieutenanterne af Kongl. Maj:ts Drabanter lika Rang med Öfwerstar. Stiernman Com. 5: 858 (1700). Drabanterna som höllo vakt vid ingången till konungshuset. 2 Krön. 12: 10 (Bib. 1917). jfr LIF-, STÅND-DRABANT. — bildl. Engeström var cancelleren Palmstiernas trogne drabant och gick blindt hans ärenden. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 242 (1876).
2) (†) om hvar o. en af de lakejer som en furstlig l. förnäm person i ä. tid hade i sin tjänst för att springa framför vagnen, när han (hon) åkte; äfv.: tjänare som på promenader går framför o. banar väg åt sin herre; äfv. bildl. (Lat.) Anteambulo (sv.) foregongare, drawant. VarR 12 (1538). Absalom bestelte sigh .. femtiyo män som hans drawantar woro. 2 Sam. 15: 1 (Bib. 1541; Luther: die sein Drabanten waren; Bib. 1917: som löpte framför honom). Dödhen medh sina förelöpande drawanter, siukdomarna. P. Erici Musæus 2: 11 b (1582).
3) [jfr motsv. anv. i d., t. o. it.] i sht astr. om himlakropp som kretsar kring en planet o. åtföljer denna under dess rörelse kring solen, satellit, måne. (Saturnus) hafwer .. 2 Drabanter eller små Stiernor som swäfwa rundt om honom. Rel. cur. 22 (1682). 2NF 24: 836 (1916). — jfr JORD-, PLANET-DRABANT.
Ssgr (förr; till 1): A: DRABANT-BESTÄLLNING. (drabante- 2RARP) anställning l. befattning som drabant. 2RARP 4: 524 (1727).
-HÖFVITSMAN~002 l. ~200. (drabante- (drawante-) Carl ix, Celsius E. XIV 65 (1774)) (i fråga om förh. under 1500-talet resp. i biblisk stil) befälhafvare för en lifvakt. Carl ix Calend. 40 (1585). 1 Mos. 40: 3 (Bib. 1917).
-KORPRAL. (drabante- KKD) korpral vid drabantkåren. KKD 1: 273 (1709). Såsom drabantkorpral hade han majors rang. Quennerstedt Ur C. XII:s lefn. 2: 212 (1916).
-KRAGE. (drabante- Fört.) till drabantuniform hörande krage. 20 drabanthe krager aff swartt sametth med bockstäffuer aff togett och jnnseguldh. Fört. ö. hert. Johans löseg. 1563, s. 39. —
-KÅR. (drabante- 2RARP 4: 337 (1727), Möller (1790). drabanter- KKD) särsk. om äldre svenska regenters kår af lifdrabanter (sedan Karl XII:s tid bestående af idel officerare). Hans Mt:s drabanter corps. KKD 3: 228 (1711).
-LÖJTNANT. (drabante- Nordberg C. XII 1: 128 (1740)) löjtnant vid drabantkåren. LMil. 4: 655 (1695).
-SAL. (drabante- LMil.) vaktrum för drabanter; rum som användts till dylikt ändamål. LMil. 4: 645 (1695). Den s. k. drabantsalen (i Gripsholms slott). Hahr ArkitH 437 (1902).
-VAKT. (drabante- Nordberg) vakttrupp som utgöres af drabanter. Nordberg C. XII 1: 359 (1740).
B (†): DRABANTE-BESTÄLLNING, -HÖFVITSMAN, -KORPRAL, -KRAGE, -KÅR, -LÖJTNANT, -SAL, -VAKT, se A.
C: DRABANTER-KÅR, se A.
D (†): DRAVANTA-KAMMARE. (drawanta-) drabantsal. 1 Kon. 14: 28, 2 Krön. 12: 11 (Bib. 1541).
Afl. (till 1): DRAVANTA, v. (drauanta) (†) göra drabanttjänst åt (ngn). Svart G. I 105 (1561).
Spoiler title