SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DRUS drɯ4s, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(drusa VetAH 1816, s. 171 (: drusor, pl.))
Etymologi
[jfr d. druse; af t. druse, urspr. väl samma ord som drüse (se DRÖSE, sbst.2)]
miner. o. geol. gyttring (aggregat) af kristaller på ett gemensamt underlag; äfv.: drushål. Wallerius Min. 239 (1747). Druser af kalkartig natur. Bergman Jordkl. 158 (1766). Dylika med mineral mer eller mindre utfyllda håligheter (i en bergart), kallas druser, och de i desamma förekommande kristallernas spetsar äro rigtade mot den ej fullständigt utfyllda midten. Nathorst JordH 352 (1890). — jfr KRISTALL-, KVARTS-, SPAT-DRUS m. fl.
Ssgr: A: DRUS-HÅL. (druse- Cronstedt IVetA 1754, s. 8, Bergman Jordkl. 111 (1766)) jfr DRAK-HÅL. VetAH 1745, s. 128. Så kallade Drushål eller större och mindre ihåligheter, hvilka till sitt inre äro beklädda med .. (krista-)ller. ASjögren Min. 53 (1865).
-RUM. drushål. Fennia IV. 5: 3 (1891).
B (†): DRUSE-HÅL, se A.
Afledn.: DRUSA, v. (i fackspr., mindre br.) i förb. drusa sig tillsamman, hopgyttra sig (ss. kristallerna i en drus). Goda stenkol böra .. under nyttiandet, och under flitigt vattns påstänkande, af hettan lätteligen drusa sig starkt tilsammans. Rinman Jernförädl. 69 (1772).
DRUSIG, adj. Bromell Berg. 89 (1730). Ljus-grå (järnlera) i drusig och Polyedrisk, granatlik form. VetAH 1754, s. 295. Kalktuffen .. är drusigt knottrig. Hisinger Ant. 1: 85 (1819). Den hårda och drusiga kalksten, som kallas saltholmskalk. Ramsay GeolGr. 413 (1909).
Spoiler title
Spoiler content