SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DUK 4k, r. l. m.; best. -en; pl. -ar, i bet. 3 äfv. =; förr äfv. DUKE, n.
Ordformer
(duk GR 15: 341 (1543: Duker, pl.) osv. duck OxBr. 11: 700 (1637: duckdrell), BrölBesv. 241 (c. 1670: ducken, sg. best.). duuke BtÅboH I. 11—12: 10 (1655))
Etymologi
[fsv. duker; jfr d. dug, isl. dúkr; sannol. etymol. identiskt med DOK; se för öfr. Hellquist samt Seip Låneordstud. 1: 74 (1915)]
1) gm väfning (äfv. med metalltråd) framställdt stoff, väf, tyg; vanl. i ssgr. Kartan var uppfodrad på duk. Brabansk duk. GR 23: 336 (1552). Bekat Duuk. Kiöping Resa 38 (1667). (Målningen) är utförd å duk. Böttiger DrottnH 55 (1889). Siktar med duk af metalltråd. Grafström Kond. 6 (1892); jfr 2. — jfr FLAGG-, GYLLEN-, KAMMAR-, METALL-, NÄTTEL-, OLJE-, SEGEL-, SKIR-, TÄLT-, VAX-DUK m. fl.
2) stycke (tunnare) tyg o. d. som användes till ngt visst ändamål, ss. till att binda omkring hufvudet l. halsen l. till att aftorka ngt med o. d.; numera vanl. i ssgr l. med ngn artskiljande bestämning. Sköne Duker (dvs. handdukar?), Handfatt, Mulöger och annet slicht. GR 15: 341 (1543). Stryk denna Salvan ut uppå en Duk (dvs. en klut?), sampt lägg Morgon och Afton uppå Såren. Roberg Beynon 58 (1709). Qvinfolken bära .. en fladdrande duk till hufvudbonad. CAEhrensvärd 4 (1782). Två brokiga dukar för de fångnas halsar. Dom. 5: 30 (Bib. 1917). jfr BRÖST-, FICK-, GRYT-, HALS-, HAND-, HUFVUD-, JAKT-, MANGEL-, NÄS-, PUTS-, SMÖR-, SVEP-, SVETT-, TORK-, VISK-DUK m. fl. — särsk.
a) (i fackspr. samt i högre stil) om segel. Geisler Vitt. 340 (1709). (Ett skepp) med sin massa af svällande, symmetriskt formade dukar! Snellman Tyskl. 3 (1842).
b) (i högre stil) om flagga. Den blågula duken, svenska flaggan. Stagnelius (SVS) 3: 173 (1813). Amerikas stjärnströdda duk. Tigerschiöld Dikt. 2: 121 (1891).
c) stycke väf användt att måla på l. att visa ljusbilder på; ofta liktydigt med: tafla, oljemålning; äfv. mer l. mindre bildl. Den hvita duken, biografduken. (Måla) opå duker offven för paneledt på väggierne. GR 22: 329 (1551). Hvad hjelper nu .. / Att ditt porträtt, af konstnärns hand, / Med evig vår, på duken skryter? Leopold 2: 55 (1801, 1815). Åtskilliga af hans .. dukar stå att se i Versaillesgalleriet. Estlander KonstH 212 (1867). Hans anletsdrag har L. Pasch fäst på duken åtminstone två gånger. Snoilsky i 3SAH 14: 100 (1899). — jfr BIOGRAF-DUK.
3) (i fackspr.) benämning på hvar särskild väfbredd segelduk l. flaggduk i ett segel resp. en flagga; äfv. (i Bohusl.) fisk. i fråga om vad: slynga. Ett Segel af tiugu Duuk. Rosenfeldt Tourville 115 (1698). En Vad, hvarmed Sillen fångades, var ett stort nät utan kil eller kalf, sammansatt af 48 så kallade dukar. VetAH 1817, s. 36. NF (1880).
4) [specialanv. af 2] af tyg o. d. bestående (lös) betäckning till bords- l. altarskifva, till en bricka o. d. Lägga en duk på bordet. Sätta en fläck (spilla kaffe) på duken. En hoop dukar och bijleggere (dvs. servetter). GR 22: 423 (1551). Ett fyrkantught duuke, som dageligen brukas på altaret. BtÅboH I. 11—12: 10 (1655). En hvit duk breddes öfver bordet. Rydberg Vigg 20 (1875). jfr ALTAR-, BORDS-, BRICK-, KAFFE-, LYS-, TE-DUK m. fl. — särsk. i förb. disk och duk o. d., se DISK, sbst.1 II 2 a β.
5) omgång nattvardsgäster (vid altarringen); förr äfv. dels om altarringen vid nattvardsutdelning, dels abstrakt: (utdelning l. mottagande af) nattvard(en); jfr DISK, sbst.1 II 2 e. (Pigan) sågh när .. hustru Margretha, stodh för duken att hon togh hvitt uthur munnen på sigh. KyrkohÅ 1915, s. 363 (1620). Om flere woro till duken samma dag. Murenius AV 300 (1655). At Dn. Klockhof .. lemnade 4 personer .. omeddelte af brödet wid första duken. HernösDP 1694, s. 113. Det var en lång nattvardsgång med många ”dukar”. Fahlcrantz Kyrkoh. 250 (1907).
Ssgr: A: (4) DUK-DRÄLL. dräll till bordsdukar o. d. OxBr. 11: 700 (1637).
(2) -JAKTTYG~02 l. ~20. jäg. skrämmande jakttyg bestående af på sträckta snören upphängda (bjärt färgade) tyglappar l. stora väfstycken, de senare med oljemålade karikatyrer i bjärta färger. Ahlquist Öl. 1: 431 (1822).
(5) -LAG, n. LfF 1894, s. 311.
(2) -LAPP. jäg. jfr -JAKTTYG. Hahr HbJäg. 217 (1866).
(5) -PE(NNI)NGAR, pl. (duke- GR, VDAkt.) (förr) afgift som erlades af nattvardsgäst; skriftpenningar. GR 26: 22 (1556). Duukpengar hafwa af ålder hördt till kyrckian att köpa wijn före. Murenius AV 501 (1661). Dukepenningarne .., hvilcka förra (dvs. förr) warit pastorum bästa och richtigste inkomst; näst spannemåhlen. VDAkt. 1690, nr 177.
(5) -SKIFVA. (†) altarring. Löst altaregolf, som täcker rummet emelan altaret och duukskifwan. Murenius AV 498 (1661).
(5) -STUMP. (†) Duk-stump, som är lådan där communicanter lägga sine små skriftpenningar. NorrlS 62 (c. 1770).
(4) -TYG, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2347). tyg (dräll o. d.) till dukar. (Ty.) Damasten-Leinwand, (sv.) dräll, duk-tyg. Lind (1749; under damast).
(4) -VÄF. jfr -TYG. 19 1/2 ahl. Treskafts duk väf. BoupptVäxiö 1747.
B (eg. sydsv. ssgsform): (4) DUKA-GÅNG. ett slags särsk. i Skåne o. Bleking hemmahörande allmogeväfnad med för hand insatt mönster. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 233. —
-GÅNG(S)-SNÅR. dukagång. 1MinnNordM VII. 2: 3 (1884).
-GÅNGS-VÄFNAD. NF 20: 549 (1897).
-GÅNG(S)-SÖM. gm sömnad med nål framställd efterhärmning af dukagång. NF 20: 549 (1897).
C (†): DUKE-PENNINGAR, se A.
Spoiler title