SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
DUKAS, m.
Ordformer
(ducas, dwkas)
Etymologi
[jfr mnt. dukas, dukes, duks, svek, bedrägeri, äfv. eufemistisk benämning på djäfvulen, ä. t. duckas, undergång]
(†)
1) svek, knep, illistighet. Szå fruchter oss nogh, ther finnes en annen ducas vnder, än man än nw retteligen betenckie eller besinne kan. GR 17: 415 (1545).
2) [jfr ä. t. in duckas gehen] i uttr. gå in dukas, gå förlorad, gå under, förgås. När wij dööm, så gåår Krop och Siäl in dwkas. PJGothus Pollio EvLijff R 2 a (1602). När Hesten om faller, och Koon döör i Fähwset, så gåår alt inducas: Men Menniskiones döda Krop skal åter vpstå. Dens. Pollio Fast. 72 (1614).
Spoiler title
Spoiler content