SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DUNGE duŋ3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(dung Hiärne 2Anl. 396 (1706), Sturzen-Becker 4: 82, 144, 197 (1862; i rim). dunga Hiärne 1Hdskr. 30 (c. 1715))
Etymologi
[jfr ä. d. dynge, djunge, dung, d. dynge, massa, mängd; se DYNGA. Formen dung är belagd bl. i bet. 1]
Anm. Ordet räknas ännu af en förf. i Polyfem II. 33: 4 (1810) som ”ett provinsord”.
1) grupp l. samling af buskar l. örter; buskage, snår; numera bl. med bestämning som angifver växtens namn o. ofta med anslutning till 2. Någon udd .. ymnogt bewuxen medh dung och snåre. Hiärne 2Anl. 396 (1706). I jagtnätet fastnad bland buskar och dung. Sturzen-Becker 4: 82 (1862). Täta dungar af de egendomliga kafveldunen. UVTF 25: 33 (1880). Dungar af ormbunkar eller enris. Topelius Planet. 2: 20 (1887, 1889). Sandström NatArb. 1: 104 (1908). — jfr TÖRNE-DUNGE m. fl.
2) grupp l. samling af träd (jämte det område som upptages af dessa), lund; vanl. om själfvuxna träd som afgränsats från omgifningen på grund af terrängens beskaffenhet; jfr HULT. Linc. (1640; under arboretum). En skuggrik dunge af palmer. Atterbom 1: 126 (1824). Några täcka dungar af löfträd. Brunius Resa 1838 55 (1839). Här är dungen, där göken gol. Fröding Stänk 56 (1896). Forsslund Djur 204 (1900). — jfr ASP-, BJÖRK-, EK-, FURU-, GRAN-, KÖRSBÄRS-, LÖF-, SKOGS-, TALL-DUNGE m. fl.
Spoiler title
Spoiler content