SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1923  
DURAKTIG, adj.
Etymologi
[af mnt. durachtich, afledn. till duren (se DURA, v.3); jfr mnl. durachtigh]
(†)
1) varaktig; hållbar. Szådane papirs breff (äro) inthet .. vdi län(g)den duractige. BtFinlH 4: 242 (1564). Medh möda (kan) aff them något Krijgh medh durachtigt efftertryck .. fördt blifwa. Brask Pufendorf Hist. 365 (1680). Lind (1749).
2) uthållig, härdig. Godh och dugeligh Hyttesteen, som förr Eldh durachtigh är. StadgSmältare 1664, s. A 4 a. Folcket som boo vp i bergen äro myckit starckare, duhrachtigare och hälsosammare (dvs. friskare) än de andra som boo i slätt-marcken och i dälder. Hiärne 2Anl. 191 (1706).
Afledn.: DURAKTIGHET, r. l. f. (†) Lind (1749).
Spoiler title
Spoiler content