DURATIV dɯ4rativ l. dur4-, äfv. 30~2, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. durativ, bildadt af p. pf.-stammen i lat. durare, fortvara (jfr DURA, v.3)]
särsk. språkv. i fråga om verb l. verbform: som betecknar en verksamhet l. ett tillstånd ss. till tiden obegränsad(t), kursiv, imperfektiv. Verben indelas i fortgångsverb, durativa verb, och öfvergångsverb, perfektiviska verb. Beckman SvSpr. 92 (1904). Skillnaden mellan durativ och perfektiv ”aspekt”. 2NF 25: 1428 (1917).
