publicerad: 1923
DYRBAR dy3r~ba2r, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(dyr- GR 5: 170 (1528) osv. dyra- LPetri Vigv. B 4 a (1538), PJAngermannus PMagni D 1 b (1605). dyre- GR 16: 487 (1544), Verelius Herv. 137 (1672). — -bär Visb. 1: 247 (c. 1620: -bäre, sg. best.))
Etymologi
[jfr d. dyrebar; af mnt. dūrbar, motsv. holl. dierbaar, ä. t. teuerbar, mht. tiurbaer. Se DYR, adj., o. -BAR]
a) i fråga om rent materiellt värde; jfr DYR, adj. II 1 a; stundom närmande sig bet.: praktfull (jfr DYR, adj. II 1 a slutet). En dyrbar samling taflor. Thett gambla testamentzens .. tempel .. (var) prydt mett Lichammeligit gul och anner Dyrbar ting. GR 5: 170 (1528). Ett artigt Wijf ..; / Glimmand' i Pärlor och Gull; och gnistrand' i dyrbare Stenar. Stiernhielm Herc. 7 (1648, 1668). Rosenwatn och twå andra wälluktande dyrebara watn. Ekeblad Bref 1: 75 (1651). Han .. kiöper dyrbar kläder åt sig, hustru och barn. Swedberg Cat. 111 (1709). Et i guld infattadt Jouvel-smycke af et ganska dyrbart värde. Ullman Frök. 54 (1780). Dyrbart gyllenläder / med blommor och med bär. Tegnér (WB) 5: 83 (1825). Dyrbart klädd. Wigström Folkd. 2: 143 (1881). Kvinnornas rum, dyrbart och sorgfälligt inredda. Hahr ArkitH 21 (1902). — särsk.
α) (†) om grufva: som innehåller dyrbar (dvs. ädel) metall. Vti wårt Fosterland hafwa Malmgrufwor, så the dyrbarare som sembre, altijd warit reknade för en serdeles Rijksens Odall. Verelius Herv. Dedik. s. 4 (1672).
β) (†) som ger god inkomst l. vinst, inbringande, indräktig. På västra sidan, hvarest .. (Rysslands) dyrbaraste länder, dess nyttigaste hamnar, ja sjelfva residenset är belägit. Höpken 2: 87 (1747).
b) bildl. l. i öfverförd anv.; jfr DYR, adj. II 1 b; i sht om andligt värde. Hålla l. skatta (förr äfv. akta) ngnting dyrbart, högt värdera ngt. Christi Evangelium är ett dyrbart ting. OPetri 3Förman. 56 (1535). Det dyrbara arfskapet, af mandoms och trohets seder och beröm, som oss våra förfäder till heligt och evärdeligit förvar uppdragit. HSH 7: 310 (1727); jfr 2. Ögonblicken äro dyrbara. Björn FörfYngl. 10 (1792). En lönndörr, som förde ut från rummet, der den dyrbara fången hölls. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 179 (1809). Gud bevare hans (dvs. Franzéns) lif, dyrbart för Sverges ära, för vänskapen, och ännu mer för hans fattiga famille. Tegnér (WB) 5: 376 (1825). Hof-Rättens underdåniga tacksägelse för dess erhållna dyrbara förtroende. Cronholm Ramlösa 49 (1865).; jfr 6. En kamp på lif och död för försvaret af menniskans dyrbaraste, det egna samvetets rätt öfver den yttre maktens bud. MWeibull i IllSvH 4: 153 (1880).
2) (†; jfr anm. nedan) härlig, utmärkt, frejdad; hög, helig, högtlofvad; jfr DYR, adj. II 2. Thet dyrbara sacramentit. OPetri Hb. D 4 a (1529). Thz plåster som kalles Gratia Dej som så nempnes för sin dyrebare dygd och krafft skuld. BOlavi 131b (1578). (Hannibal o. Scipio) the twänne dyrbareste och bästa Höfwidzmän, som funnas j werldenne. Schroderus Liv. 381 (1626). Sverige förekom mig som en dyrbar konungadotter från sagornas dagar. Atterbom Minn. 13 (1817). Med dessa heliga och dyrbara förmaningar skola dessa Guds tjenare vara ock fria från allt ondt. Wigström Folkd. 2: 384 (1881). — Anm. Vissa af ofvan anförda uttr. kunna ännu förekomma, men dyrbar fattas då af språkkänslan i bet. 1.
3) [jfr motsv. anv. af sv. värd pengar, t. köstlich (redan hos Luther), samt af eng. precious, fr. impayable] om ngn l. ngt som på grund af sin beskaffenhet väcker allmän belåtenhet l. bifall l. allmänt löje: obetalbar, utmärkt, ”öfverdådig”; öfvergående i bet.: löjlig, komisk, ”kostlig”. Den där slöjan, vet du, är dyrbar, .. — du skulle bara ha parasollett med, när du sitter till rors. Strindberg Hafsb. 209 (1890). Dyrbar är (herremannens) förargelse öfver att bönderna röstade på präster efter eget tycke. GHT 1896, nr 287 A, s. 2. I Smål. Alleh. läses följande dyrbara historia, som ju äfven har sin allvarliga sida. Därs. 1898, nr 253 B, s. 1. (Skådespelaren) Bæckström var rent af ”dyrbar” som den löjlige veterinären. SD 1900, nr 181, s. 6. Dyrbar att skåda var nog minen hos den tyske forskare, som ... SD 1907, nr 216, s. 5. Bilder .. / rörande skära och dyrbart tokiga! Vetterlund Sommar 36 (1911). Nästan alla (judarna i Tiberias) tala en dyrbar tyska, som icke alltid är lätt att förstå. Hedin Jerus. 132 (1917).
4) (föga br.) maktpåliggande, angelägen, viktig; jfr DYR, adj. II 5. Skålar druckos ”med afseende på dagens dyrbara betydelse”. Wetterbergh FyraSign. 214 (1843; om Gustafsdagen); jfr 2, 6. Angelägenheter, hvilka röra hennes (dvs. kvinnans) dyrbaraste intressen. Castrén Res. 1: 310 (1852). Denna sista idoghetsgren (dvs. jordbrukets), hvilken är så dyrbar för samhället. Cronholm Bref 28 (1865). Församlingen .. är i sina dyrbaraste angelägenheter skyddad mot prestens godtycklighet. Sundberg Bekänn. 11 (1879).
5) (numera bl. starkt bygdemålsfärgadt i vissa trakter) om yttre uppträdande o. d.: högtidlig, förnäm, viktig; förr äfv. i fråga om samhällsställning o. d.; jfr DYR, adj. II 4. Sågo de mig i särdeles högt Samqväm eller bland dyrbart Fruentimmer, så var det liksom de aldrig hade sedt mig. Dalin Arg. 1: nr 32, s. 5 (1733). Efter någon tystnad antog han sin dyrbaraste min, höjde på huvudet och sade. Högberg Frib. 303 (1910).
6) värdefull för hjärtat l. känslan, värderad, älskad, kär; jfr DYR, adj. II 6. Jagh .. beder mon coeur ville altstedse bibehålla sin dyrbara gunst för migh. Carl XII Bref 85 (1707). En dag som redan länge varit dyrbar för Svenska hjertan. Tegnér (WB) 4: 87 (1823). Margareta (Lejonhufvud) blef högst dyrbar för Gustaf. Fryxell Ber. 3: 168 (1828). En kär och dyrbar vän. Carlén Repr. 99 (1839). Landtdagen och dess rättigheter hafva blifvit folket dyrbara. Vasenius Samkänsl. 48 (1901). jfr: Kommer an på, hvars andas barn han är, min aldradyrbaraste! Bremer Nina 312 (1835).
7) (ngt hvard.) som kostar mycket; som kräfver stora kostnader l. utgifter; kostbar, kostsam; äfv. i öfverförd l. bildl. anv.; jfr DYR, adj. I 1, 3, 4. Dyrbara processer. En dyrbar resa. Salt var en .. dyrbar vahra. Dalin Hist. 1: 59 (1747). Denna segren (var) dyrbar på de Svenskas sida. Celsius E14 179 (1774). (Han hade) ett skrämmande rykte om sig som dyrbar regissör. GHT 1897, nr 18 B, s. 2. Lilli, som .. kanske har något dyrbara vanor. PT 1904, nr 294 A, s. 3. (”Det är) dyrbara tider,” svarade bonden. Aminoff Krigsg. 293 (1904). — (†) om pris o. d.: dyr. Mången alt för sehnt fick med sin skada lära / Det han för dyrbahrt kiöpt en hanfull flycktig ähra. ÖB 75 (c. 1712).
Ssgr (till 1 a): DYRBAR-STEN. (†) dyrbar sten, ädelsten. Man skal icke kasta dyrbarsteen för swin. SvOrds. B 5 b (1604; trol. att fatta ss. två ord). —
-VORDEN, p. adj. (tillf. ssg) Breda diken, som .. inkräktade på den dyrbarvordna marken. MosskT 1892, s. 310.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content