publicerad: 2023
ÄBB l. (o. numera bl.) EBB äb4, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. (†) -ar (äv. att hänföra till sg. ebbe) RelCur. 261 (1682), Ödmann StrFörs. 4: 255 (1822) l. -er Dalin (1851), KonvLex. 2: 1 (1858); förr äv. EBBE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (se ovan). Anm. I enlighet med dåtida nystavningsnorm upptogs inte EBB under E i SAOB utan hänsköts då till uppslagsformen ÄBB.
Ordformer
(ebb 1674 osv. ebbar, pl. 1682–1822. ebbe 1667–1755. ebbe- (-ae-) i ssgr c. 1613 (: Ebbeflodh)–1787 (: Ebbe-Ankarets). ebben, sg. best. 1687 osv. äbb 1734–1924. äbban, sg. best. 1702)
om den (tidsperiod med) regelbundet återkommande tillbakagång av havsvattnet som orsakas av månens o. solens dragningskraft; äv. om vattenståndet vid sådan tillbakagång, lågvatten; särsk. i sådana förb. som med ebben, vara ebb; äv. i uttr. ebb och flod, särsk. för att beteckna tidvattnet ss. fenomen (jfr a o. EBB-FLOD); förr äv. utvidgat, dels med inbegrepp av havsvattnets regelbundet återkommande stigande, liktydigt med: tidvatten (se a), dels i fråga om vid ebb torrlagd strand (se b); jfr LÅG-VATTEN. Men wari Ebb, ell wari Flod, / Så måste Skepparn wara god. Lucidor (SVS) 414 (1674; uppl. 1997). Ebb och flod hindrade at man intet så snart kunde komma fram som borde. Swedenborg Res. 70 (1736). Kommer man in med Ebben, väntas med förtöijningen til Floden. DSjöbohm Sjöm. 83 (1787). Inom så kort tid kunna ej twå ebbar infalla. Ödmann StrFörs. 4: 255 (1822). Att ebb eller flod alltid inträffar på jordklotets rakt motsatta sida, hvarigenom det återkommer 2 gånger under hvarje månans omlopp. Berzelius ÅrsbVetA 1826, s. 10. Uti Margate .. såg jag från mitt fönster ebben och floden, som der i norra ändan af kanalen är ganska stark. Wingård Minn. 5: 17 (1847). Då wattnet faller, säger man att det är ebb. Berlin Lsb. 323 (1852). Ute på världshavet uppgår höjdskillnaden mellan flod och ebb vid springflod till ungefär 1 m. Bergholm Fys. 5: 44 (1925). — jfr EFTER-, FÖR-, NIP- o. SOL-EBB. — särsk.
a) (†) tidvatten, ebb o. flod. Kiöping Resa 114 (1667). (Östersjön) har, egenteligen at tala, ingen Ebb, som wisza tider hwälfwer desz watten af och til. Tuneld Geogr. 1: 30 (1773).
b) (†) om del av strand som torrläggs då ebb råder; äv. i uttr. vara i ebb. (Jag) gick på stranden om morgonen, som då var i ebbe. Linné Ungd. 2: 118 (1732). (Kustpiparen) stannar qvar ända in i Oktober eller November då han träffas i smärre merendels spridda flockar af 4–6 stycken, mest på strandbrädden, på den flacka sandiga ebben. Nilsson Fauna II. 2: 143 (1858).
c) i jämförelser l. mer l. mindre bildl.; särsk. i uttr. ebb i kassan. Så at hans föresats är, at föreställa (om jag den liknelsen bruka får) Riks kroppens Ebb och flod, desz hwarjehanda hwälfningar. Tessin Bref 2: 331 (1755). Förföljelse och flykt, likt hafvets ebb och flod, / Och dödsskrän öfverallt, och strömmar utaf blod. Wallin (SVS) 1: 417 (1805). Det är låg ebb i ditt linneförråd. Hagberg Shaksp. 3: 283 (1848). För hertigens stålblick och roffogelsnäbb / Det flödande talet råkar i ebb. Snoilsky 4: 44 (1887). Det var en dröm hos oss båda, som gick i uppfyllelse den dag vi bestämde att, trots ebb i kassan, starta eget. Vi 1984, nr 10, s. 19.
Ssgr: A: EBB-ANKARE. (ebb- 1814 osv. ebbe- 1787) (numera föga br.) ankare för förtöjning av fartyg vid ebb. DSjöbohm Sjöm. 83 (1787). I trånga hamnar med regelbunden växling mellan ebb och flod fällas ankarna vanligen i strömmens riktning, så att som regel endast ett av dem gör tjänst (ebbankare resp. flodankare). Weinberg Sjömansk. 231 (1954). —
-FLOD. (ebb- 1734. ebba- 1681–1702. ebbe- c. 1613–1754) (†) tidvatten, ebb o. flod; äv. konkret, om den vid tidvatten rörliga vattenmassan. När watnet igenom Ebbeflodh vthlöper. Forsius Min. 158 (c. 1613). Så hög Ebbeflod, att många gånger stoor deel af Landet öfwertäckies. Rudbeck d. ä. Atl. 3: 576 (1698). Dalin Arg. 2: 414 (1734, 1754). —
-STRÖM. om den utåtgående ström (se ström, sbst. 2 c) som uppstår vid ebb. Båten dref allt hastigare, ty den mäktiga ebbströmmen hade fattat den med hela sin styrka. GHT 26/2 1845, s. 1. —
-TID. tid under vilken det är ebb; äv. bildl.; jfr lågvatten-tid. LittT 1797, s. 488. Hans båtar hade vid ebbtiden råkat på grund. 2VittAH 25: 96 (1863, 1867). De brister, som yppade sig i samband med ebbtiderna i landets ekonomiska lif. SvH 10: 205 (1909).
B (†): EBBA-FLOD, se A.
C (†): EBBE-ANKARE, -FLOD, se A.
Avledn.: EBBA, v. (utom i särsk. förb. numera bl. tillf.) utsättas för l. bli föremål för ebb; äv. opers.: bli l. vara ebb; i sht bildl.: (långsamt) avta l. försvinna. (Sv.) Det ebbar .. (eng.) It ebbs, It’s low water. Serenius 38 (1741). Det äbbande hafvets strömmar. Rydberg Myt. 1: 535 (1886). De ha grånat i mödor .. känt krafterna sugas ut och ebba i hvardagssläpet. Böök ResFrankr. 55 (1916). SAOL (1973).
Särsk. förb.: ebba bort. ebba ut. VestmLT 20/1 1853, s. 2. Colin hade honom fast. Hans motståndskraft ebbade bort. DN(A) 23/2 1963, s. 35.
ebba ut. (långsamt) avta l. försvinna; jfr ebba bort. Hallström DödFall. 161 (1902). Lugnt väntade Martin Lindroos på att oväsendet skulle ebba ut. Sund LanthSon 197 (1997).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content