SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1917  
EDIL edi4l, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet äd-, æd-. Anm. I ä. tid användes stundom den lat. formen. Wennerdahl Lex. myth. 11 (1748). Geijer I. 2: 178 (1836))
Etymologi
[liksom t. ädil, eng. ædile, edile, fr. édile, av lat. ædilis, av ædes, byggnad]
benämning på var o. en av de (urspr. två, efter år 367 f. Kr. fyra, efter år 44 f. Kr. sex) ämbetsmän i det gamla Rom vilka hade att hålla uppsikt över staden med dess gator o. offentliga byggnader, övervaka handeln o. livsmedelstillförseln samt anordna skådespel; jfr BYGGMÄSTARE. Eberhardt Allm. hist. 2: 355 (1768). Två s. k. curuliska aediler. R. Törnebladh hos Wallis Verldsh. 2: 112 (1876). Såsom edil började .. (Cæsar) på egen bekostnad att försköna Roms Forum och anställde med biträde av sin ämbetsbroder Bibulus lysande skådespel. Almquist C. Julius Cæsar 16 (1912).
Anm. Ordet användes äv. som benämning på den av Akademiska föreningens i Lund ämbetsmän som har tillsynen över föreningens fastigheter o. övervakar ordningen inom dessa. Allm. stadgar f. Akad. fören. i Lund 4 (1830). Stadgar o. ordningsregler f. Akad. fören. i Lund 14 (1913).
Ssgr: EDIL(S)-PLATS.
-VÄRDIGHET~002 l. ~200. —
-ÄMBETE~020, äv. ~200.
Spoiler title
Spoiler content