SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
EISS l. EJS äj4s (e`is Weste), n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[av t. eis. Benämningen eis är bildad med anslutning till cis, dis, fis o. gis; se N. R. Palmlöf i Stud. tillegn. Es. Tegnér 555 f.]
mus. den med ett halvt tonsteg höjda tonen e, den mellan e o. fiss befintliga ton som tecknas med kors (♯) för e; äv. om nottecken som utmärker tonen eiss. Mecklin För beg. i tonk. 14 (1802). Eiss .. förvexlas enharmoniskt med f. Höijer Musiklex. (1864). Strindberg Skärk. 14 (1888).
Ssg: EISS-EISS l. EJS-EJS. mus. tonen eiss höjd ett halvt tonsteg. Mecklin För beg. i tonk. 15 (1802).
Spoiler title