SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
EKLA ekla4 (med kort a), r. (m. G. Dalin (1871), Wenström o. Jeurling (1891)).
Ordformer
(nästan alltid skrivet eklat l., förr, éclat)
Etymologi
[jfr t. eklat, eng. éclat; av fr. éclat, vbalsbst. till éclater (se EKLATERA)]
(i kretsar med fransk bildning)
1) (†) utbrott; uppenbarande (av ngt) på ett effektfullt sätt. En olycklig eclat af en svår melankoli. Schröderheim Ant. 71 (c. 1793). Vi ha haft ett litet krakel (jag o. min man) ... Du minnes min hemlighet med musiktimmarne. Det kom till eclat dermed. Bremer Grann. 2: 242 (1837).
2) förhållande(t) att väcka uppseende; väsen, bråk; vanl. i förb. med ekla, på ett uppseendeväckande l. effektfullt sätt. (Dramat måste på den parisiska teatern) antingen .. falla med éclat, eller afgudas. Phosph. 1811, s. 40. Ställ icke till några scener, utan låt det gå af med så liten éklat som möjligt! Carlén Fideikom. 2: 327 (1844). (Man) undvek .. hvarje eklat och skandal. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 111 (1898).
3) (numera föga br.) glans, ståt, ”festivitas”. Swedberg Schibb. 267 (1716). Sällan till jorden fördes ett lik / med mera éclat och sann honnör (än vid Bérangers begravning). Sturzen-Becker 5: 210 (1862). Wenström o. Jeurling (1891).
Spoiler title