EKONOM ek1onå4m l. e1k-, äv. -ån-, stundom -ωn- (econo´m (öp(pet) o) Weste, ekånå´m Dalin), m.||ig.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes ordet ofta i lat. form. G. I:s reg. 24: 174(1553: econimus o. iconimus). Linné Sk. 421(1751).
[jfr d. økonom, holl. econoom, t. ökonom, fr. économe, av lat. æconomus, av gr. οἰκονόμος, hushållare, förvaltare, av οἶκος, hus, o. -νομος, som fördelar l. ordnar (jfr AGRONOM)]
1) person som har ledningen av l. tillsynen över de ekonomiska angelägenheterna vid ngt företag l. ngn institution, förvaltare, kassör, syssloman; numera, utom i Finl., nästan bl. om den som har hand om en förenings l. ett sällskaps ekonomi. Språkvetenskapliga sällskapets (i Uppsala) ekonom. Växiö domk. akt. 1724, nr 341. Öfver de för undervisningen begagnade byggnader och lägenheter utöfvas tillsyn af dertill utsedde ledamöter af skolrådet (ekonomer). Regl. f. Malmö folksk. 1876, s. 7. Ekonom vid Statsjernvägarne. FFS 1891, nr 4, s. 21.Finl. statskal. 1919, s. 261.— jfr SENATS-, STÄNDERHUS-, UNIVERSITETS-EKONOMm. fl.
2) person, betraktad från synpunkten av hans förmåga att sköta sina (l. andras) affärer, hushållare; oftast pregnant: person som väl förstår att hushålla l. ställa det så för sig (l. andra) att medlen räcka väl till, person som undviker onödiga utgifter, hushållsaktig l. sparsam person, god hushållare; stundom med tanke på för långt gående hushållsaktighet: gnidare, knusslare. Vara (en) god, dålig ekonom. Weste(1807). Ej sällan (är) pastorn i församlingen .. dennas intensivaste ekonom och samlare af denna verldens goda. Ljungman Univ.-fr. 24(1880). Sträng ekonom. Roos Fam. Verle 43(1889).
