SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
EKORRE e3kor2e l. e3k~or2e l. ek3or2e, äv. ek4ore (e`korre Weste), stundom (i vers) EKORR e3kor2 l. ek3-, äv. ek4or, m. l. r. ((†) f. (i formen ekorn) Tiliander Gen. i ty. 56 (1672)); best. -en l. -n; pl. -ar.
Ordformer
(i(c)korne Var. rer. 52 (1538), Linnés Förel. ö. djurr. 45 (1748), Torén Rebau o. Hochstetter 71 (1851: Ikorne-konvall). e(c)korne Lex. Linc. (1640; under sciurus), Bouppteckn. fr. Växiö 1839 (: Eckornebur). i(c)korn Florinus Nomencl. 99 (1678), Ahlman (1872; med hänvisning till ekorre). e(c)korn Voc. lib. afd. 9 (c. 1575), Schlyter Ordb. 318 (1877; jämte ekorre). -horn Stiernman Com. 1: 514 (1606: Ickhornskin), Orrelius Köpm.-lex. (1797: Ekhorn; jämte ekorre). ickor Nordforss (1805; anfört ss. sidoform till ekorn), Helenius (1838; under orava). i(c)-korre Rothof Hush. 212 (1762: Ickårrar; möjl. till ickor), Ahlman (1872; med hänvisning till ekorre). ekor Fiellström (1738). ekorre Schenberg (1739) osv. Formen ekorre synes först jämförelsevis sent ha undanträngt övriga former. Belysande är sålunda att den i ordböckerna icke allmänt erkännes ss. ordets huvudform förrän från o. med Dalin (1850), om den också av flera lexikografer (Sahlstedt (1757; annorlunda 1773), Lindfors (1815), Heinrich (1825)) redan förut uppfattats ss. sådan. Jfr Lindblad Sahlstedt 160)
Etymologi
[fsv. ikorne, ekorne m. fl. former, sv. dial. e(c)-kor(r)e (Smål., Västerg., Österg., Uppl., Västm., Häls.), i(c)kor(r)e (Österg., Sörml., Uppl., Västm., Dalarna, Värml.), ickor(r) (Dalarna, Ångerm.), i(c)korne (Österg., Smål.), i(c)korn (Uppl., Österg., Smål., Västerg.), ekorn (Skåne) m. fl. former; jfr d. egern, n., ä. d. egerne, nor. dial. ikorn, n. o. m., ikorre, m., isl. ikorni, m., mnt. e(c)keren, ekerken, ekhorn, n. o. m., nt. eker, ekerken, mnl. eecoren, eencor(e)n, n. o. m., holl. eekhoorn, m., fht. eihhorn, mht. eichorn, eichurne, m., t. eichhorn, n., feng. ācweorna, ācwern, m. Ordet har antagits vara en ssg med det germ. namnet på trädet ek; andra ledens härledning är icke klar. Formen -horn har uppkommit gm anslutning till HORN l. beror på t. inflytande. Formen ekorre ansluter sig numera till ORRE; den kan emellertid ha uppstått på så sätt att obest. formen ekorn felaktigt uppfattats ss. best. — Med avs. på uttalet av de nu föråldrade formerna må anföras att Weste för ickorn anför ett uttal med slutet o, under det att Dalin för ikorn anger uttalet i`kå´rn]
1) gnagaren Sciurus vulgaris Lin.; jfr FURU-FNATT, GRÅSKINN, KURRE; äv. i allmännare anv. om (individ l. art av) släktet Sciurus Lin. l. familjen Sciuridæ Blumenb. av gnagarnas ordning. Hoppa, klättra, skutta som en ekorre. Kvick, munter som en ekorre. Alltefter olika sinnesstämning smackar, morrar, piper l. väser ekorren. Var. rer. 52 (1538). Om sommaren är ickornen röd, men om hösten emot vintren blir han grå, då skinnen försäljas och kallas gråvärk. Linnés Förel. ö. djurr. 45 (1748). Den flygande ekorren (dvs. Pteromys volans (Lin.) Ill.) gör luftsprång medelst en tunn luden hinna mellan fram- och bakbenen. Linderholm Handlex. f. landthush. (1802). Ekorren är ett vackert och lifligt djur, som springer qvickt i träden och hoppar mellan dem, hvarvid den långa och yfviga svansen tjenar som styre. Berlin Lärob. 33 (1876). Ekorren är (i Finnveden) alltid ansedd såsom ett olycksbådande djur. Eneström Finvedsb. 211 (1910). jfr DVÄRG-, FLYG-, JORD-, KUNGS-, SISEL-EKORRE m. fl. — särsk. i (namn på) viss gisslek med nötter, som med olika variationer förekommer över stora delar av Götal. Landsm. 6: XXIII (1885; från Kalmar län). (A. tar ett obestämt antal nötter i handen, sluter den o. säger:) ”Ekorren hoppar” .. (B.): ”högt upp i toppar” .. (A.): ”Huru många skutt?” Som svar på frågan gissas ett visst antal. Fataburen 1915, s. 94 (från Finnveden).
2) zool. i utvidgad anv. om olika ekorrliknande djur i skilda världsdelar; i ssgrna PUNG-, SPETS-, TAGGSVANS-EKORRE.
Ssgr (till 1): A: EKORR- l. (stundom, särsk. i skriftspr.) EKORRE-BLAD. (bl. anträffat i formen ekorne-) [jfr anm. under -BÄR 2] (†) = -BÄR 2. Bromelius Chloris 58 (1694).
-BO. (ikorna- Nordholm Djurfänge 42 (1749)) Juslenius (1745).
-BUK. särsk.: bukskinn av ekorre. —
-BUR. bur för ekorre som hålles i fångenskap. Calonius Bref t. Porthan 345 (1798). En ekorrbur .. af två små, gröna hus och ett stort ståltrådshjul. Lagerlöf Drottn. 267 (1899).
-BÄR. [jfr nor. dial. ikornber]
1) bär av den under 2 nämnda växten. Linderholm Handlex. f. landthush. (1802).
2) växten Majanthemum bifolium Schmidt (Convallaria bifolia Lin.); jfr -BLAD, -BÄRS-ÖRT, -KONVALJE, -LÖV, -RAMS, -SPIRON. Franckenius Spec. D 2 b (1638). Strindberg Tr. o. otr. 4: 174 (1897). Anm. till -BÄR 2. Av de olika med ekorre sammansatta namnen på här ifrågavarande växt är ekorrbär det äldsta o. bildar utgångspunkten för de övriga. —
-BÄRS-ÖRT. = -BÄR 2. Krok o. Almquist Flora 1: 139 (1883).
-DJUR. zool. djur av familjen Sciuridæ Blumenb. av gnagarnas ordning; vanl. i pl. (best.) om nämnda familj. Nilsson Fauna 1: 329 (1847).
-FÅNGST.
-HJUL. till en ekorrbur hörande trumma (vanl. av grov ståltråd) vari djuret brukar springa o. som därvid snurrar rundt. SDS 1899, nr 409, s. 3.
-HUND. [fsv. ikorna hunder] särsk. (i Finl.; vard., mindre br.) benämning på ”finsk spets”. Hahnsson (1888).
-JAKT. Dalin Hist. 1: 150 (1747). Ekman Norrl. jakt 152 (1910).
-KIM. (i Norrl.) benämning på ekorrmage med dess innehåll. Den s. k. ekorrkimen .. har .. (under goda fröår) ett hvitt och aptitligt utseende samt frisk lukt. Fauna o. flora 1909, s. 98.
-KONVALJE l. -KONVALL. [jfr anm. under -BÄR 2] (†) = -BÄR 2. Liljeblad Flora 122 (1792). Torén Rebau o. Hochstetter 71 (1851).
-KORN. [jfr -SVINGEL] det långborstiga kornslaget Hordeum jubatum Lin. Normalfört. ö. sv. växtn. 35 (1894).
-KRAGE. (ikorns- Bouppteckn. fr. Växiö 1811) krage av l. med ekorrskinn. —
-KÖTT. Nordholm Djurfänge 43 (1749). Ikorn-kött ätes i Dalarne och Jämteland, som en läckerhet. Det har smak av hönskött, men är sötare. Fischerström Mälaren 151 (1785).
-LÄM. jäg. ett slags giller för ekorrar; jfr -STOCK. Ekorrläm förfärdigas af tvänne gamla brädstumpar, af hvilka den öfre uppgillras med vanliga gillerstickor. Hahr Handb. f. jäg. 182 (1866).
-LÖV. (bl. anträffat i formen ekorn-) [jfr anm. under -BÄR 2] (†) = -BÄR 2. Brauner Tankar om boskap 7 (1756).
-MAGE. jfr -KIM.
-NÖT, r. (i Dalarna) = -SVAMP b. T. M. Fries i Sv. bot. tidskr. 1909, s. 251.
-PÄNSEL. pänsel av ekorres svanshår. Jernk. annal. 1827, s. 440.
-PÄRON. [sv. dial. (Ångerm.) ekorrpäre, ssg med päre, potatis] (i Ångerm.) = -SVAMP b; jfr -ÄPPLE.
-RAMS. [jfr anm. under -BÄR 2] = -BÄR 2. Kindberg Sv. namn 30 (1905).
-RUMPA. (ekorns- Bellman) (numera starkt vard.) ekorrsvans. Movitz satt så tjock .. / I rosenröd syrtut med bräm af ekornsrumpor. Bellman 1: 203 (1771).
-SKINN. [fsv. ikorna skin] jfr GRÅSKINN, GRÅVÄRK. G. I:s reg. 3: 284 (1526).
-SKOG. [fsv. ikorna skogher] (i fråga om. ä. förh.) skog vari ekorrar finnas o. jagas; förr stundom (med -skog tänkt ss. vbalsbst. till SKOGA, jaga): ekorrjakt. Man (må) wäl bära .. (vapen) i wargheskall, Biörneskall, räfweskall, och Ekorneskogh. G. I:s reg. 7: 224 (1530?). En mans ffiske watn och ickorneskogh. Handl. Finl. kam. förh. 1: 63 (1552). Schybergson Finl. hist. 1: 200 (1887).
-SLYA. långt, smidigt björkspö med två à tre kvarlämnade toppkvistar, (av lapparna) användt vid ekorrfångst. Fataburen 1910, s. 75.
-SLÄKTE(T). släktet Sciurus Lin. av ekorrdjurens familj. Orrelius Djurkänn. 344 (1776).
-SPINNARE. [namnet torde bero på fjärillarvens rödbruna färg i förening med den omständigheten att larven, då den oroas, reser upp båda kroppsändarna o. utsträcker de långa benen, i vilken ställning den erinrar om en ekorre] zool. spinnarfjärilen Stauropus fagi (Lin.) Germ. 2 NF (1907).
-SPIRON. [jfr anm. under -BÄR 2] = -BÄR 2. Neuman o. Ahlfvengren Flora 649 (1901).
-STOCK. jäg. (i Norrl.) av de två hälfterna av en kluven, ungefär en meter lång stock anordnat giller för ekorrar, vilket uppsättes i en gran l. tall; jfr -LÄM. Ekman Norrl. jakt 155 (1910).
-SVAMP. om olika för ekorrar begärliga svampar.
a) svampen Octaviana variegata Vitt. Fries Bot. utfl. 3: 351 (1864).
b) (i Hälsingl.) svampen Elaphomyces granulatus Fries. Sv. bot. tidskr. 1909, s. 251.
-SVANS. Poet. kal. 1822, 1: 251. Ekorresvansar, användes dels till penslar, dels, i synnerhet de mörka, till mössbräm och dylikt. Almström Handelsvar. 438 (1845).
-SVINGEL. [namnet är föranledt av växtens långborstiga småax; jfr -KORN] gräsarten Festuca sciuroides Roth; jfr SVANS-SVINGEL. Krok o. Almquist Flora 1: 210 (1893; uppl. 1903: Svanssvingel). Normalfört. ö. sv. växtn. 36 (1894).
-ÄPPLE. (i Västernorrl.) = -SVAMP b; jfr -PÄRON. Fataburen 1906, s. 124.
B (†): EKORNS- l. IKORNS-HIDE. ekorrbo. VetAH 1789, s. 78.
-HÄCK. spjälbur för ekorre som hålles i fångenskap. Porthan Bref t. Calonius 480 (1798).
-KRAGE, -RUMPA, se A.
C (†): IKORNA-BO, se A.
Spoiler title