SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
EKVATOR ekva3tor2, sällan -ωr2, stundom 040 (equa`tor Weste, ekvàtårr Dalin), r. l. m. (Weste, Dalin (1850), Lundell); best. -n, förr äv. -en (Möller (1755; under carte)); i best. anv. förr äv. utan slutart. (Möller (1745; under antéciens), Lindhagen Astr. 150 (1858)); pl. (föga br.) -er ek1vatω4rer l. e1k-. Anm. I ä. tid användes ordet stundom med lat. böjning, t. ex. Luth Astr. 50 (1584), Rålamb 4: 51 (1690).
Ordformer
(förr skrivet æqv- l. æqu-)
Etymologi
[jfr t. äquator, fr. équateur, eng. equator, av senlat. æquator, vbalsbst. till æquare, utjämna (jfr EKVATION). Ordets nuv. anv. torde utgå från mlat. (circulus) æquator diei et noctis, dvs. dagjämningslinje, ss. beteckning för himmelsekvatorn (jfr DAGJÄMNING o. EKVINOKTIUM)]
1) astr. storcirkel på himlavalvet som är belägen midt emellan de båda himmelspolerna o. skär himlavalvet i två lika delar, himmelsekvator. Luften och Molnet .. warder .. under Æquatorn upwarmadt. Norrl. saml. 42 (1769). Eqvatorn .. är den största bland .. (himmelssfärens) paralleler. Lindhagen Astr. 149 (1858). Bohlin Jorden o. solsyst. 8 (1889).
Anm. till 1. I uttr. under ekvatorn torde ekvator numera vanl. fattas i bet. 2.
2) storcirkel på jordklotets yta, belägen i samma plan som himmelsekvatorn och lika långt från jordklotets bägge poler. Swedenborg Opera de reb. nat. 1: 26 (1719). (Längdgraderna) äro alt vidare och vidare emot æquatorn. Möller (1745; under carte). Äquatorn, som Skeppare kalla Linien. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 55 (1775). Det slägte, hvilket brännes af ekvatorns sol. E. H. Tegnér i Ydun 58 (1869). Läsn. f. sv. folket 1903, s. 297.
3) i utvidgad anv.
a) storcirkel som likt jordens ekvator drages l. tänkes dragen rundt en (mer l. mindre) klotformig kropp. Björling Solen 18 (1869; om storcirkel å roterande oljekula). SD 1895, nr 305, s. 6 (om storcirkel å luftballong). — jfr SOL-EKVATOR.
b) om en i ngn mån med ekvatorn sammanfallande linje (l. zon) rundt jordklotet; i vissa uttr. termisk(a) ekvator(n), sammanbindningslinjen mellan de punkter på jordens yta där den högsta värmegraden finnes. Hagman Fys. geogr. 166 (1903). jfr VÄRME-EKVATOR(N). magnetisk(a) ekvator(n), sammanbindningslinjen mellan de punkter på jordens yta där en magnetnål ställer sig vågrätt. Berzelius i FKM 2: 1 (1807). Noll-isoklinen eller den s. k. magnetiska ekvatorn. Moll Fys. 3: 12 (1899).
Ssgr (i allm. till 2). Anm. I st. f. ssgr med ekvator användes ofta ssgr med EKVATORIAL.
A (mindre br.): EKVATOR-DOP. (föga br.) linjedop. Mattsson En h. 68 (1914).
-GRAD, -TRAKT, se B.
B: EKVATORS-DIAMETER.
-GRAD. (ekvator- Kjellén) Rålamb 4: 33 (1690). En geografisk mil eller 1/15 eqvatorgrad, omkring 7,500 m. Kjellén Sv:s geogr. 83 (1900).
(1) -HÖJD. [jfr t. äquatorhöhe] astr. ekvatorns höjd över horisonten (på en viss ort). Rålamb 4: 19 (1690). Summan af polhöjden och eqvatorshöjden utgör en rät vinkel. NF (1881).
-KALMER(NA), pl. geogr. ekvatorialkalmer(na). 2 NF 2: 338 (1904).
(1) -PARALLELL, r. Cirklarne .., hvilkas planer äro parallela med eqvator .., äro .. eqvators-paralleler. Lindhagen Astr. 149 (1858).
-PLAN. (ekvator- Lindhagen Astr. 502 (1861)).
-RADIE. Frey 1847, s. 199.
-TRAKT. (ekvator- Östergren (1919; jämte ekvators-)).
Spoiler title
Spoiler content