SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1921  
ELAKARTAD e3lak~a2rtad, äv. -ak~, p. adj.; n. o. adv. -at.
Etymologi
[av ELAK; jfr ARTA V 1 c]
elak till sin natur l. läggning; jfr ILLA-ARTAD. — särsk.
1) motsv. ELAK 5. I den trådiga, oförmultnade och ”elakartade” torfven växte tallplantorna bäst. SkogsvT 1903, s. 106.
2) motsv. ELAK 6: med ett svårartat förlopp, svår, häftig; särsk. i fråga om sjukdom: malign; i sht om svulst l. varbildning. Dalberg PVetA 1784, s. 14. Elackartade febrer. Florman Anat. 2: 225 (1830). Detta årets arbetsstrider hafva varit mera elakartade än vanligt. VL 1908, nr 133, s. 2. Elakartade svulster. NDA 1912, nr 346, s. 1. — särsk. i förb. elakartad lungsjuka, se LUNGSJUKA.
3) motsv. ELAK 8. Satyrernes dämoniska, okyska, skalkaktiga men i grunden icke elakartade slägte. Palmblad Fornk. 2: 346 (1844). En begåfvad men elakartad gosse. Ternstedt Fénelon Vish. XIII (1877). Nyblæus Forskn. III. 2: 282 (1890).
Anm. Ss. sbst. till elakartad i bet. 2 använder Collin Ordl. (1847; under malignitet) elakartenhet.
Spoiler title