SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1921  
ELEGANS el1egaŋ4s l. e1l-, ngn gg -an4s, r. (m. Lindfors (1815), Lundström (1870); f. Dalin (1850), Wenström o. Jeurling (1891)); best. -en; pl. (i bet. 1 b, c) -er.
Ordformer
(-gans (-gance) Sahlstedt (1769) osv. -gants (-ganz) LittT 1795, s. 499. DA 1824, nr 60, s. 16. Anm. I ä. tid förekommer stundom den lat. formen elegantia (Arvidi 19 (1651), Swedberg Schibb. 267 (1716)); pl. -ier (Geijer II. 4: 462 (1836)))
Etymologi
[jfr d. elegans, t. eleganz, eng. elegance o. fr. élégance, av lat. elegantia]
sbst. till ELEGANT I.
1) motsv. ELEGANT I 1. En sådan elegans! Uppträda med, utveckla elegans. Sahlstedt (1769). (Prosans) förnämsta egenskaper äro .. renhet, tydlighet, simplicitet och eleganz. Phosph. 1810, s. 104. Den elegans, som fanns utbredd öfver hela hans väsende. De Geer Minnen 2: 38 (1892). — jfr SMÅSTADS-, TRAS-ELEGANS m. fl. — särsk. mer l. mindre konkret.
a) i sht sg. best.: den eleganta världen. Elegansen, som drifver upp och ner i Unter den Linden. Henriksson Tyskl. 216 (1901).
b) (i kvinnospråk, skämts.) om klädespersedlar; oftast i pl. GHT 1897, nr 112 A, s. 3.
c) [jfr lat. vocum verborumque elegantiæ] (knappast br.) konkret, om språkligt uttryck(ssätt): elegant vändning, finess. Det latinska språkets eleganser. SvLittFT 1833, sp. 606. Geijer II. 4: 462 (1836).
2) motsv. ELEGANT I 2. Davids figur är målad med mycken elegans. Lyceum 2: 173 (1811). Matematikens ”formella elegans”. PedT 1890, s. 259.
Spoiler title
Spoiler content